NHL-kolumnen: Joel Quenneville blev som väntat av med sitt jobb – men vilken tränare är först att kickas på grund av idrottsliga orsaker?
Oktober är inte slut innan ett antal coacher börjar leva farligt. Usla starter med förlust efter förlust är i dagens jämna NHL svåra att spurta ikapp och att kicka tränaren är det snabbaste receptet för att söka förändring. Säsongens första lag att byta tränare är ändå succélaget Florida efter att Joel Quennevilles grova misskötande av sina skyldigheter uppdagades.
I Yle Sportens NHL-podd tar sig Mattias Simonsen och Anders Nordenswan den här veckan an lyssnarfrågor – ”mailbag edition” med andra ord.
Jani Hakanpääs knätackling och Rasmus Kuparis genombrott – OS-kandidater och NHL-doldisar i fokus
Två poäng för seger och en poäng för förlust i förlängningen gör NHL till en liga där slutspelskampen börjar samma dag som säsongens första tekningspuck faller i isen. För organisationer som anser sig vara slutspelslag eller mästarkandidater är förlustsviter rena rama giftet.
NHL-säsongens första månad har därför varit en riktig chock för några lag med betydligt högre ambitioner än vad resultaten inledningsvis lovar. Då riktas blickarna först och främst på kostymmännen som står och ser missnöjda och oroliga ut bakom bänken på förlorande lag.
Värre blir det för tränaren i fråga om föregående säsong eller säsonger slutade i besvikelse. Då kan vägen vara mycket kort från General Managerns ”fulla förtroende” till att coachen hittar sig stående arbetslös och utan tillträde till lagets buss utanför en ishall efter en förlorad bortamatch.
Här coacherna som inte har mycket tid – om någon överhuvudtaget – för att vända på skutan.
Första tränaren i NHL att bli av med jobbet den här säsongen är ändå Joel Quenneville. Den här veckan uppdagades det att han egentligen tappade rätten att leda människor redan för drygt 11 år sedan.
Joel Quenneville kunde bara inte fortsätta som NHL-coach
Trakasseriskandalen i Chicago Blackhawks hade redan kostat lagets GM Stan Bowman jobbet. På goda grunder kan var och en konstatera som bekantat sig med fakta som en färsk obunden utredning uppdagar.
Att även Joel Quenneville fick lov att lämna sitt priviligierade liv som maktutövare i NHL var det enda möjliga resultatet av mötet mellan honom och NHL:s kommissionär Gary Bettman i går på ligans huvudkontor i New York. Ingen ursäkt duger.
Händelserna som inföll under slutspelet 2010 då lagets videocoach Brad Aldrich sexuellt ofredade då 20-åriga Kyle Beach, en spelare i Blackhawks reservtrupp under playoff, är så motbjudande de kan bli.
Quenneville var lagets chefstränare och fick under slutspelet, på ett möte med organisationens övriga tyngsta beslutsfattare, veta om händelserna. Enligt utredningen ska Quenneville ha krävt att man inte hanterar trakasserierna under slutspelet. Chicago vann Stanley Cup 2010.
För att göra saken ännu värre så dementerade Quenneville till utredarna så sent som i somras att han visste om trakasserierna redan då de pågick. Nu har det då blivit klart att han talat osanning.
Som chefstränare i NHL hade Joel Quenneville enormt mycket makt. Med makt följer ansvar. För en person i hans ställning existerar helt enkelt inte alternativet att titta bort. Som coach och ledare av människor har Joel Quenneville förbrukat sitt förtroende.
Det finns också en handfull coacher som lever farligt på grund av hur lagen som de leder presterar.
Räddar kaoset i Chicago Jeremy Collitons jobb?
Totalt kaos råder i Blackhawks. GM Stan Bowman och assisterande GM:n Al MacIsaac avgick som ett resultat av den tidigare nämnda trakasseriskandalen och strategiavdelningens vice-vd Kyle Davidson utnämndes till tillfällig General Manager.
Som de flesta vet, så är det inte bara på kontoret i ”Windy City” som det är blåser snålt. I rinken har det blivit stryk sju gånger på sju möjligheter. Det efter att stjärnorna Seth Jones och Marc-André Fleury anslöt och kaptenen Jonathan Toews är tillbaka frisk och kry.
Inför säsongen talades det om att Blackhawks satsar på slutspel igen. Snacket om ombygge försvann senast då Toews återvände efter att ha missat hela förra säsongen. Kaptenen ville aldrig höra talas om en ”rebuild” och med Toews tillbaka skulle målsättningen igen bli att nå resultat nu.
Också i det här fallet riktas blickarna mot coachen, den nu 36-åriga Jeremy Colliton som tränat Blackhawks sedan säsongen 2018/19. Den här hösten, med det här laget, var det meningen att Colliton skulle börja visa varför Bowman satsade på honom efter mästarcoachen Joel Quenneville.
Nu är Collitons ”gudfar” Bowman borta och säsongen har startat med inte bara idel förluster, utan även verkligt dåligt lagspel. Någonting måste hända och just nu finns en klassisk möjlighet till att svetsas samman, bita ihop och göra en nystart.
För Colliton finns två alternativ. Antingen får han mera tid för sitt projekt på grund av stormen som drabbat Blackhawks. Eller så är organisationens mörka stund också ett bra ögonblick att vända ett nytt blad även gällande tränarposten.
Mycket beror på hur tillfällig Kyle Davidson är och hur starka band han har till Colliton.
Torontos darrande löv behöver nya tag (igen)
GM Kyle Dubas är egentligen den som bär skulden för att Toronto Maple Leafs är i någon sorts fritt fall. En ny GM har ändå inte någon omedelbar inverkan på hur laget spelar och därför är det coachen Sheldon Keefe som sitter löst. Så här kan det nämligen inte fortsätta.
Ingen tvivlar på att det finns mycket topptalang i Toronto. Bara ett halvt dussin lag i NHL har lika vass spets som Leafs, men frågan är om ett enda lag är en lika obalanserad helhet. Dubas har skapat ett lag där tre spelare betalas så höga löner att de per definition borde kunna lösa alla problem.
Auston Matthews, John Tavares och Mitch Marner klarar ändå inte av att bära laget över svåra stunder. Truppen har ett skriande behov på kittspelare för att foga ihop helheten, så att trycket inte bli för mycket för stjärntrion.
Det hade behövts två till tre forwardar mer av den typen som viljestarka sandpappraren Zach Hyman representerar. Istället trejdade Dubas bort sin enda Hyman. Nu är Leafs ännu mer än förr ett lag som bara kan vinna genom offensiv dominans. Det är en återvändsgränd – senast i playoff.
Till råga på allt kommer lagets enda spelskapande back, Morgan Rielly, att bli obegränsad fri agent efter den här säsongen. Dubas har inte pengarna som krävs för en ordentlig höjning av Riellys årslön på fem miljoner dollar. Det är just nu – den här säsongen – som Leafs borde nå framgång.
Ångesten på grund av utebliven framgång slutspelet är så uppenbar den kan bli. Ingen på kostymavdelningen, i laget, eller i den enorma anhängarmassan är ett dyft intresserad av bra tag i grundserien. Enda som gäller är slutspelet – där har inte Leafs vunnit en enda serie sedan 2004.
För att kunna förbättra på det pinsamma statistiska faktumet krävs ändå att Toronto tar sig till slutspelet, från Atlantic Division. För det behöver Leafs lämna något lag ur trion Florida, Tampa, Boston bakom sig – eller tävla med de stenhårda Metropolitan-gängen om ett wild card.
Svårt blir det och det vet såväl Kyle Dubas som hans chef Brendan Shanahan. När säsongen är dryga två veckor gammal har Toronto förlorat fem av sina åtta första matcher och spelet har sett viljelöst ut. Till och med till den grad att man frågar sig ifall Sheldon Keefe har ”tappat rummet”.
Ingen tid finns egentligen för att komma över sådana kemiproblem och då GM Dubas så starkt flaggar för sitt koncept med sina utvalda stjärnor, så finns det inte många alternativ. Antingen vänder Leafs-skutan inom en mycket snar framtid, eller så får Sheldon Keefe packa kappsäcken.
Övriga coacher som står på mer eller mindre svag is
Dominique Ducharme. Vårens osannolika slutspelsresa gjorde att många glömde hur uselt Montreal Canadiens spelade i grundserien. Ducharme tog över mitt under säsongen, efter sparkade Claude Julien, men fick egentligen ingen förändring till det bättre att ske.
Playoff ändrade sedan på allt, men till och med då gav Ducharme intrycket av att vara en något förvirrad passagerare. Hans ständiga spelande med kedjorna och besynnerliga bänkningar var allt annat än övertygande. Nu är ”Habs” riktigt, riktigt dåligt och någonting borde göras.
Jared Bednar. Colorados coach har av god orsak fått enormt mycket beröm för Avalanches kreativa och dominerande tempohockey. Nu gick laget ändå in i grundserien som kanske största favorit till att vinna Stanley Cup, men av någon orsak har ”Avs” ändå fortsatt där playoff slutade.
Och just slutspelet har varit Colorados akilleshäl redan i ett par år – efter en dominerande grundserie. Fönstret är vidöppet för att ta in Lord Stanleys buckla och GM Joe Sakic var garanterat inte nöjd med hur Bednars lag blev totalt avklätt mot Vegas i sommarens konferensfinaler.
Rick Bowness. Gubben som alla kallar ligans trevligaste coach var NHL-tränare redan då hjulet uppfanns. Höstutfärden 2020, som tog Dallas Stars hela vägen till Stanley Cup-finalerna, hade en stark prägel av Rick Bowness. Han hade också definitivt en stor positiv inverkan.
Redan då fanns det ändå de som undrade över avsaknaden på ett tydligt koncept för spelet med puck. Ögonbryn höjs också över att stjärnorna Jamie Benn, Tyler Seguin och Aleksander Radulov inte presterar under den långvarige assisterande coachen. Har Bowness en vision för Stars?
Tack för att du läste.
Källor: sportsnet.ca, chicago.suntimes.com, nhl.com