Den långa vägen från förnekelse till acceptans – när den ödesdigra smällen kom ville Matilda Gustafsson inte ringa ambulansen: "Domen var knäckande för en 15-åring som känner sig fullständigt odödlig"
Hur hanterar man att livspassionen rycks ifrån en? Hur tacklar en tonåring bakslagen som förpassar henne till ett spädbarns nivå? Matilda Gustafssons liv förändrades i ett ögonblick - och vägen upp ur mörkret har kantats av förnekelse, kräkningsanfall och medicinmissbruk.
– I början trodde jag att jag har blivit psykiskt galen. Att jag bara fejkar att mitt ben inte lyder mig längre och att jag med flit inte pratar normalt.
15-åriga Matilda Gustafsson hade känt sig odödlig. Hon kunde varken tro eller acceptera det läkarna berättade för henne. De påstod att hennes vänstra hjärnhalva hade fått en bestående skada.
Vad då? Hon hade ju fått hjärnskakningar tidigare och återhämtat sig utan problem.
Juniorlandslagsspelaren meddelade sina lagkompisar i TPS att hon återvänder till ishockeyträningarna inom ett par veckor. Men så blev det inte. Skadan och symptomen försvann ingenstans.
I dag har det gått över fem år sedan hon skadades, och hon behöver fortfarande omfattande rehabilitering: fysioterapi, neuropsykisk rehabilitering, psykoterapi och arbetsterapi. Hon behöver även en personlig assistent.
Hennes liv har förändrats fullständigt. Hennes drömmar har krossats. Men i dag har den unga damen som skulle bli världens bästa ishockeyspelare accepterat sin hjärnskada.
Se Sportlivs minidokumentär om smällen som förändrade allt för Matilda Gustafsson här:
Varningsklockorna ringer – Gustafsson vägrar lyssna
I hemmasoffan i Kuppis bläddrar Gustafsson i gamla bilder och videor på sin telefon. Hon hittar ett minne från ett tidigare liv. Den 22 augusti 2016 klockan 6.06 har hon filmat sig själv på joggningstur före skolan.
På videon är hon lyckligt ovetande om vad som skulle drabba henne bara tre dagar senare – smällen som satte punkt för joggningsturerna och ishockeyn, och som rubbade hennes hjärna och liv i grunderna.
Läkarnas varningar hade inte haft någon nämnvärd effekt på 15-åringen.
I hockeyrinken hade hon fått två allvarliga hjärnskakningar som hade lett till en veckas sängläge och illamående. Enligt läkarna kunde en tredje smäll innebära ett slut för hennes hockeyspelande, men Gustafsson tänkte verkligen inte lägga skridskorna på hyllan.
Hon var center i juniorlandslaget och nyligen vald till bästa juniorspelare i TPS. Hon hade spelat i damlaget sedan hon var 12 år, och det konkreta målet var att som tonåring nosa på OS-plats med Damlejonen i Pyeongchang 2018.
– Ishockey var min livsstil och jag kände att jag var född till att bli ishockeyspelare. Jag brann för grenen och njöt av att spela, berättar Gustafsson när Sportliv träffar henne i Åbo.
Skadeskjutna hockeytalangen förbjuder att ringa efter ambulans
Smällen som orsakade en bestående skada i Gustafssons vänstra hjärnhalva kom inte i ishockey utan på skolans gymnastiklektion där hon spelade fotboll med pojkarna. De spelade med en osedvanligt hård boll som målvakten av misstag från en meters håll sparkade henne rakt i tinningen.
Gustafsson föll ihop.
Innan hon tappade medvetandet hann hon känna en kolossal smärta som inte påminde om plågorna hon hade erfarit i samband med hjärnskakningarna.
När hon vaknade upp omringades hon av en massa upprörda skolkamrater och lärare.
– Det viktigaste för mig var att vi inte ringer efter en ambulans. Som ishockeyspelare visste jag att behöver man en ambulans är man tvungen att stå över träningarna i en eller två veckor, och det ville jag inte.
Hennes mamma förde henne till sjukhuset där Gustafsson somnade i väntrummet på jouren. Efter den första undersökningen skickades hon hem med diagnosen hjärnskakning.
Under de följande dagarna blev symptomen värre. Den högra sidan av hennes kropp betedde sig märkligt och ville inte lyda. Hennes prat blev långsamt och otydligt. Hon hittade inte orden då närminnet hade försämrats.
När hon undersöktes på nytt hittade läkarna den bestående skadan i hennes vänstra hjärnhalva.
– För en 15-åring som känner sig fullständigt odödlig var det knäckande att höra att man har en livslång skada.
Tappar medvetandet, spyr och drabbas av förlamningar
Gustafsson var inte i skick att spela ishockey eller göra så värst mycket annat heller. Livet kretsade till stora delar kring olika former av rehabilitering.
Skolans nionde klass gick hon på två år.
Hon klarade inte av att göra hela skoldagar för ifall hon ansträngde sin hjärna i mer än ett par timmar drabbades hon av obehagliga anfall. Hon tappade medvetandet, spydde och fick tillfälliga förlamningar i kroppen.
Anfallen hölls på avstånd ifall Gustafssons skoldagar inte pågick längre än i ett par timmar per dag. Hon fick specialundervisning och en personlig assistent.
Hennes läsförståelse hade försämrats, likaså koncentrationsförmågan och finmotoriken. Hon behövde hjälp med att dra fast dragkedjan på jackan och knyta sina skosnören.
– Listan över symptomen är väldigt omfattande. Hjärnan påverkar precis allting.
Den första tiden efter skadan behövde Gustafsson sova 17 timmar om dygnet. Efter en tid klarade hon sig med 12 timmar, vilket hon behöver än i dag.
Drömmer om att bli golfproffs
Efter den första chocken och förnekelsen ersatte Gustafsson sin passion för ishockey med golf.
Först tränade hon bara för rehabiliteringens skull, men hon märkte att skadan paradoxalt nog hade en positiv effekt på hennes swing. I och med att hennes högra arm var passiv på grund av skadan träffade hon bollen i bättre vinkel och med större klubbhastighet. Slagen blev tiotals meter längre.
Samtidigt blev skolgången svårare. Gymnasiet visade sig vara för krävande för den skadade hjärnan. Hon försökte i ett drygt år tills hon insåg att hon är tvungen att lägga studierna åt sidan.
Istället besökte hon golfbanan på Runsala dagligen. Hon åt frukost, lunch och middag på golfklubben och vilade på sofforna mellan träningspassen. Den monotona träningen på rangen ansträngde inte hennes hjärna för mycket.
Efter att via Idrottens rättsskyddsnämnd ha fått specialtillstånd att använda golfbil på tävlingar började hon drömma om att bli golfproffs.
Efter två års träning hade hon blivit så bra att hon platsade i landslaget.
Men sedan slutade hjärnan samarbeta. Igen.
Hon tränade allt hårdare, var tvungen att vakna tidigt om morgnarna till tävlingar och fick för lite sömn. Belastningen blev för tung för hennes skadade hjärna och hon drabbades än en gång av oangenäma anfall.
Hon kräktes överallt: på fairwayn, i buskarna, i golfbilen.
Hon kunde inte fortsätta med golfen.
– Det kändes otroligt förkrossande. Nu hade jag i två olika grenar lyckats nå en sådan nivå att alla dörrar står på vid gavel – och så tar den här skadan allt ifrån mig.
Att golfdrömmen sprack var inte den enda aspekten som fick henne att känna sig förstörd. I kampen mot skadans omfattande symptom och begränsande effekter hade hon hamnat in i ett medicinskt ekorrhjul.
Galen medicincocktail
Gustafsson levde i ett konstant farmaceutiskt kaos. Hennes hjärna och kropp påverkades ständigt av flera olika substanser som stred mot varandra.
– Medicinmängden var helt galen. Som värst åt jag 22 piller om dagen.
Ursprungligen hade läkarna skrivit ut mediciner mot hennes trötthet. När hon sedan hade för hög puls och fick svårt att somna behövde hon lugnande mediciner och sömnmedicin därtill. Hon ordinerades mediciner mot illamåendet, olika former av psykmedicin, värkmedicin och så vidare.
– Inte undra på att min kropp ville spy ut allting.
Hon upplevde att hon inte klarade sig utan mediciner, men nu hade hon inte längre kontroll över situationen eller sig själv.
Hon bestämde sig för att söka hjälp.
– Jag sökte mig till missbruksvården där min medicinering avslutades tvärt. Det är antagligen det bästa beslutet i mitt liv.
Livsprioriteringarna förändras
Missbruksrehabiliteringen pågick i en månad. Vistelsen på vårdanstalten var tung men givande.
– På rehabiliteringen gick vi igenom mitt liv från födseln till den punkten då jag sökte mig till vården. Nu känns det som att jag är du med mitt förflutna, och det är en otroligt fin känsla.
På missbruksvården fick Gustafsson perspektiv på saker och ting. Hon insåg att välbefinnandet behöver vara prioritet nummer ett i hennes liv – inte ishockeyn eller golfen.
Sedan den insikten i november 2020 har hennes liv tagit ny kurs. Förnekelsen och förtvivlan har gett vika för acceptans och lycka.
Det har visat sig att hon klarar sig utmärkt utan mediciner.
Drömmarna om OS-hockey och ett liv som golfproffs är begravda, men hon drömmer om att senare vara kapabel att ta upp studierna. Hon vill jobba med något meningsfullt – gärna någonting där hon kunde hjälpa andra.
I somras njöt hon för fulla skopor av sitt första jobb som glassförsäljare.
– Vi hade undrat ifall jag någonsin skulle vara kapabel att jobba. Det där sommarjobbet gav mig en härlig känsla och en vetskap om att jag klarar mig.
Den senaste positiva vändningen har kommit inom hennes ursprungliga och största passion i livet. Hennes gamla klubb TPS frågade ifall hon hade lust att tillträda som assisterande tränare för klubbens akademilag.
Gustafsson behövde inte fundera två gånger.
– Det är fantastiskt att jag kan vara ute på isen igen, att jag kan återvända till grenen – på ett tryggt sätt.
