Hoppa till huvudinnehåll

Inrikes

Diagnoserna för ätstörning ökar men de sjukaste riskerar bli utan vård: "Som ett långsamt självmord"

Uppdaterad 01.11.2021 09:54.
Jenny Blomqvist
Bildtext Jenny Blomqvist har haft en ätstörning i över tio år.

Jenny Blomqvist har sett sina möjligheter till vård bli färre. Framtiden utanför vården väcker oro. Diagnoserna för ätstörningar ökar, men den specialiserade vården räcker inte till, visar Yle Spotlights granskning.

Jenny Blomqvist var en aktiv orienterare. För över tio år sedan insjuknade hon i en ätstörning. Hon trodde att hon skulle bli frisk fort. Nu är Jenny Blomqvist långtidssjukskriven. Vården hon får handlar om att se till att hon inte blir sämre. 

– Jag är rädd för är att bli sjukpensionär. Det skulle vara en mardröm. Jag skulle känna mig fullständigt misslyckad, säger hon. 

Innan Jenny Blomqvist blev sjuk stod världen öppen för henne. Hon var bra i skolan, hon idrottade, jobbade och sysslade med frivilligarbete. 

– Jag kunde ha valt att studera vad som helst. Nu sitter jag här och är långtidssjukskriven. Jag har svårt att förstå att det har gått så dåligt. 

Därför gör vi programmet

Trots att Jenny Blomqvist fått vård flera gånger under 2010-talet har hon inte blivit frisk. När vården inte har gett resultat så har den avbrutits ofta tämligen abrupt.  

Hon har varit patient hos HUS klinik för ätstörningar mellan åren 2011 till 2017. Vikten gick upp mellan varven, men tankemönstret som gör att hon återfaller har ingen klarat av att bryta. 

Hon sökte hjälp i psykoterapin och beviljades stöd för rehabiliterande psykoterapi av Folkpensionsanstalten. Efter två år drog FPA in terapin, eftersom den ansåg att hon behövde intensiv ätstörningsvård. 

En tid betalade HUS för just sådan vård på en privat ätstörningsklinik, men den vården drogs också in i vår. En överläkare på HUS förklarade att den är dyr och ineffektiv. Jenny Blomqvist håller inte med.

– Jag gick från att ha ätstörningsvård mellan klockan nio till fem på vardagar, till att i princip inte ha någon ätstörningsvård alls.

Psykvård och gurka

Nu besöker Jenny Blomqvist en psykiatrisk sjukskötare 1–2 gånger i månaden. Hon kan prata om sin ångest och depression, men själva ätstörningen pratar de sällan om. Kunskapen om ätstörningar varierar på olika psykiatriska avdelningar och Jenny Blomqvist anser att den bästa kunskapen finns på de specialiserade enheterna. Utanför dem finns det en stor okunskap, även bland vårdpersonal.

– Jag har varit på psykiatriska avdelningar och levt på bara gurka. Ingen har tyckt att det har varit konstigt. 

Jenny Blomqvist är besviken på vården, men också på sig själv. Ibland ifrågasätter Jenny om hon överhuvudtaget har rätt till vård, eftersom hon inte blir frisk. 

– Jag är frustrerad. Saknar jag sisu eller viljestyrka? Vad är felet när jag inte blivit frisk? Jag vill bli frisk och leva så normalt som möjligt. Jag har varit sjuk hela mitt vuxna liv. En ätstörning är en smutsig, grym och torftig sjukdom, säger hon.

Jenny Blomqvist med en katt i famnen. Tillsammans tittar de ut genom fönstret.
Bildtext Jenny Blomqvist har haft en ätstörning i över tio år.

Svårast för de sjukaste

Vår granskning visar att det är svårare för personer som inte blivit friska, trots flera vårdperioder, att få tillgång till den mest specialiserade vården. 

I riktlinjerna för vårdkedjan i huvudstadsregionen står det att målsättningen för vården för långvarigt sjuka i första hand ska vara att hindra att patientens tillstånd förvärras. Den vården ges inom primärvården. 

Ätstörningskliniken tar hand om en liten del av dem som insjuknar i ätstörningar, säger Jesper Ekelund direktör för verksamhetsområdet HUS psykiatri.

– Det kan hända att man skrivs ut trots att man inte är frisk. Det är nog jobbigt för alla parter, men så måste all verksamhet inom specialsjukvården fungera. Att man använder resurserna så effektivt som möjligt, konstaterar Jesper Ekelund.

Jesper Ekelund
Bildtext Jesper Ekelund på HUS säger att specialsjukvården måste välja vilka patienter som behöver vård där och vilka som som kan vårdas inom bashälsovården.

När fler får en diagnos ökar vårdbehovet. Ätstörningsfamiljer i Södra Finland rf erbjuder rådgivning för ätstörningspatienter och deras närstående i södra Finland. Inom föreningen har de märkt att allt fler tar kontakt och är oroliga över sin vård. Antingen är den otillräcklig eller så är den inte anpassad för ätstörning. 

– Det är oroväckande, eftersom personer med ätstörning behöver få vård, alldeles på samma sätt som med andra sjukdomar. Det känns orättvist när det inte händer, säger Uura-Liina Lahti verksamhetsledare för föreningen.

Uura-Liina Lahti jobbar för Ätstörningsfamiljer i Södra Finland rf
Bildtext Uura-Liina Lahti verksamhetsledare för föreningen.

Kraftig ökning i år

Även antalet remisser till HUS klinik för ätstörningar har ökat. I år förväntas 1 005 remisser skickas till kliniken, jämfört med 750 ifjol. 

I snitt omdirigeras 10 till 15 procent av remisserna till andra enheter. HUS klinik för ätstörning ger konsultationshjälp till andra enheter inom vården i sådana fall. Att den skulle behöva mer resurser, tror varken kliniken eller Jesper Ekelund som ansvarar för HUS psykiatri.  

– För den verksamhet som HUS klinik för ätstörningar är tilldelad räcker resurserna, säger Jesper Ekelund. 

Vad är en ätstörning?

Ringer alla experter

Jenny Blomqvist har under sina över tio år med sjukdomen haft bättre och sämre perioder. Hon säger sig föra en ständig inre kamp mot sin ätstörning. Ätstörningen hatar henne och unnar henne ingenting, samtidigt blir den ett sätt att hålla ångesten i balans.

– Det lättaste för mig är att upprätthålla mina skadliga rutiner. Mycket motion och litet näringsintag. Att inte unna mig någonting, som exempelvis en varm dusch. Jag inser när jag förklarar det här att det inte finns någon logik. Det är mycket självhat och självförakt. 

Nu letar hon efter en ny psykoterapeut som är villig att jobba med henne. 

Hon har också kontaktat de flesta experterna inom ätstörningsvården för att höra vilka alternativ det finns. Beskeden hon har fått har inte varit speciellt upplyftande, eftersom ingen har några konkreta råd att ge. 

Hon vill inte ge upp tanken på att bli frisk, även om vägen dit kan vara lång. 

– Jag försöker att inte isolera mig. Jag är rädd för att sjunka in i min ätstörningsbubbla, för den är grym. 

Syns inte utåt

Utåt sett ser Jenny Blomqvist inte sjuk ut, det har påverkat hur hälsovårdspersonal bemöter henne. Läkare har sagt att hon inte kan vara deprimerad eftersom hon är brunbränd och sportig. I Jenny Blomqvists fall härstammar solbrännan och musklerna från hård träning.

– När jag var yngre såg jag sjukare ut. Men i dag mår jag betydligt sämre, trots att jag ser tämligen välmående ut. Då hade inte konsekvenserna hunnit ikapp mig. Om det är någonting jag hoppas att folk skulle förstå så är det att en ätstörning inte nödvändigtvis syns utåt. 

För henne är det ett psykiskt lidande, som lämnat fysiska spår. 

– En ätstörning är ett långsamt självmord, därför vill jag inte tänka på framtiden. Jag ser inte hurdan den blir om jag inte får vård. 

Vem kan man kontakta för hjälp

Bashälsovården, det vill säga en hälsocentral, är den första kontakten inom hälsovården. 

Ätstörningsförbundet jobbar för dem som drabbas av ätstörning. 

https://syomishairioliitto.fi/pa-svenska

Projektet Livslust arbetar för att förebygga ätstörning.

https://www.syomishairiokeskus.fi/uusi/sv/livslust-projektet/  

https://mieli.fi/sv/

Mieli rf stöder personer i frågor relaterade till psykisk hälsa.

Mer om ämnet på Yle Arenan

Diskussion om artikeln