Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Hoppas jag dör innan jag blir gammal

Uppdaterad 11.12.2015 12:30.
The Who.
Bildtext The Who.

Varje generation skall ha sin egen signatur som markerar att det här är vår musik och den kan ingen ta ifrån oss. Och ju mer föräldrarna hatar musiken destu bättre.

I mitten av 60-talet hade många börjat acceptera The Beatles och The Beach Boys och äldre personer tyckte att deras musik till och med var helt ok även om det långa håret ännu var ett rött skynke för många. Men så kom det två band från England som utmanade allt vad man kunde kalla sedligt och konventionellt. Det ena var The Rolling Stones och det andra The Who.

Paul McCartney var nästan rena svärmorsdrömmen jämfört med Mick Jagger men det kom ett band som till och med gjorde honom rumsren och trevlig. Oberoende var The Who drog fram så lämnade de konsertsalar och hotell i total kaos.

Fula och farliga

Men behövde bara se på bilder av The Who för att inse att här lurade stora faror bakom knuten. De såg mera ut som ett gäng som just brutit sig ut från ett ungdomsfängelse och musiken lät om möjligt ännu farligare. Trots att bandet bara hade den klassiska uppsättningen trummor, bas och gitarr så var soundet enormt stort. I ett tidigt skede startade de en ovana som följde dem länge i karriären.

Efter konserterna slog gitarristen Pete Thownshend och trummisen Keith Moon bokstavligen sönder sina instrument så det blev bara stickor stora som tandpetare kvar. Och fortsättning följde vanligtvis på hotellet. Att slänga TV-apparater genom fönstret blev en populär fritidssysselsättning som många band kopierade ända tills apparaterna blev så platta att de flög som pappersflygplan.

My generation

Det är nu 50 år sedan låten My generation utkom och låten räknas till en av de mest stilbildande och inflytesrika inom rockmusiken. Då musiktidskriften Rolling Stone publicerade en lista på de 500 bästa rocklåtarna genom tiderna så placerade sig My generation på plats nummer 11.

Det var gitarristen Pete Townshend som i låten ville fånga den angst och frustration som en tonåring kan känna. Han har senare berättat att han skrev låten på ett tåg från London till Southampton den 19 maj 1965, Samma dag som han fyllde 20 år. ”Låten handlar mycket om att hitta en plats i samhället. Jag var väldigt borttappad just då. Bandet hade just kommit igång och då trodde man att karriären skulle bli väldigt kort".

Senare skrev Townshend rockoperan Quadrophenia som handlade om Modsen som var en stark ungdomsrörelse i England på 60-talet och The Who var deras band.

F f f f fade away

I mitten av oktober gick The Who in i IBC studion vid Prodland Place i London för att spela in låten. Townshend hade grunden färdig och han har senare berättat att en av inspirationskällorna var låten ”Stuttering blues” med John Lee Hooker.

Efter bara två tagningar så ingrep deras manager Kit Lambert. Han gick in i studion och uppmanade solisten Roger Daltrey att stamma fram endel ord. Enligt Daltrey ville Lambert att han skulle låta som en tonåring som är hög på heroin. Och faktum var att Daltery själv hade haft talproblem som tonåring.

Och till först vägrade BBC att spela låten för man ville inte uppröra människor som hade ett dylikt handikapp men då låten låg på plats nummer 2 på den engelska listan insåg man att förbudet måste upphävas. Det som ännu gjorde låten speciell var John Entwistles bassolo i mitten av låten.

Frasen (som rubriken hänvisar till) ” hope I die before I get old” blev tyvärr besannad då det gällde trummisen Keith Moon som dog då han var 32 år. Hans beroende av sprit och droger hade gjort det omöjligt för gruppen att turnera.

På slutet bodde han i lägenhet som han hyrde av den amerikanska sångaren Harry Nilsson. Han hade till först vägrat hyra ut den åt Moon för sångerskan Cass Ellliot från Mama´s and Papa´s hade dött i samma lägenhet några år tidigare och Nilsson var övertygad att det fanns en förbannelse hängade över den.

Buckenheims favoriter

En av gruppens stora fans är tv-producenten Jerry Bruckheimer som använt hela 3 låtar av The Who i sina megapopulära produktioner. Signatur för serien CSI som startade år 2000 var ”Who are you” och i fortsättningsserierna CSI:Miami och CSI:NY använde han ”Won´t get fooled again” och "Baba O´Riley".

Det som befläckade både Pete Townshends och gruppens rykte var pedofilanklagelserna mot honom år 2003. I samband med en stor razzia där 3700 personer blev arresterade i England framkom det att han 1999 hade betalt 7 pund för att komma in på en sida med barnpornografi. Townshend var i 5 år i polisens register över sexuella förbrytare.

Basisten John Entwistle dog på Hard Rock Hotel i Las Vegas år 2002, kvällen innan en ny turné skulle börja. Orsaken var den dåliga kombinationen av kokain och dåligt hjärta. Några konserter blev inhiberade men Townshend och Daltrey fortsatte turnén då de hittade en ny basist.

Kenny Jones från The Small Faces hade tidigare ersatt Keith Moon. År 2012 uppträdde de på avslutningen av de Olympiska spelen i London. Men något var inte som förr. Townshend slog inte sönder Fender Stratocastern den här gången. When you get older you get wiser (but more boring as well).

Mer om ämnet på Yle Arenan