Hoppa till huvudinnehåll

Österbotten

Familjerådgivare Leif Westerlund om barnaga: "Man upplever att man tappat greppet och måste återta kontrollen"

En man som står framför ett berg.
Bildtext Leif Westerlund

Allt fler finländare accepterar barnaga. Barn i årskurs fem och sex i Österbotten, och i hela landet, säger själva att de oftare utsätts för våld hemma. "En upplevd känsla av osäkerhet och maktlöshet gör oss mera våldsbenägna", säger familjerådgivaren Leif Westerlund.

Kroppslig bestraffning av barn har varit förbjudet i Finland sedan år 1984. Men aga används fortfarande som en uppfostringsmetod. Och det verkar förekomma allt oftare.

Det rapporterar också barn i Österbotten. Inom Österbottens välfärdsområde rapporterar 17,6 procent av pojkarna och 14,1 av flickorna i årskurs fem och sex att de utsatts för våld av föräldrarna under det senaste året.

Familjerådgivaren och psykoterapeuten Leif Westerlund säger att pandemin säkert ligger bakom att våldet i familjerna ökat. Men det är inte hela sanningen.

– Jag vill inte skylla allt på pandemin, utan ser det som en större negativ trend när det gäller hur den enskilda människan förhåller sig till våld och bruket av våld, säger Westerlund.

Osäkerhet och maktlöshet kan resultera i våld

Våld verkar ligga närmare till hands när man ska lösa problem och konflikter. Leif Westerlund säger att det rör sig om en större global trend.

– Det kopplar jag till en upplevd känsla av osäkerhet och maktlöshet inför det som sker i världen. Det handlar också om hur stresstålig jag är som individ och hur jag hanterar negativa utmaningar, säger Westerlund.

Är det första gången i Finland som utvecklingen går åt det här hållet?

– Det är kanske första gången på 40 år. Om man tänker på efterkrigstiden med många traumatiserade människor som hade svårt med sitt eget mående. Då ökade också våldet mot barn.

Det har det hänt mycket som påverkat gemene mans upplevelse av trygghet i livet. På ett individuellt plan kan det få det här utslaget.

Leif Westerlund säger att problemet lyftes fram på 60- och 70-talet och sedan dess har vi haft en nedåtgående trend. Men nu har något inträffat som gör att våldet igen ökar.

– Det har det hänt mycket som påverkat gemene mans upplevelse av trygghet i livet. På ett individuellt plan kan det få det här utslaget, säger Westerlund.

Försöker vi skapa ordning och reda genom att bruka våld?

– Ja, det är ju det som är illusionen. Våld är i princip ett sätt att återta makt och kontroll. Bakom detta finns stress, trötthet, frustration och uppgivenhet och man upplever att man tappat greppet och måste återta kontrollen.

Två barn står i dörröppningen till varsitt rum.

Att tappa kontrollen får oss att bli mera primitiva

I en utsatt situation kan resultatet bli att en vuxen blir våldsam mot sitt barn. Den bakomliggande känslan är att man inte tycker sig kunna påverka sin situation.

Det kan handla om arbetslöshet, strukturförändringar eller ekonomiska problem, inte minst till följd av pandemin.

– När vi blir varse om att vi tappar makt och kontoll sker en regression. Vi trappar ner till en enklare beteendenivå. Vi backar och blir mera primitiva, säger Westerlund.

Det här är en form av skyddsåtgärd som sker när ett fenomen blir för stort för oss att begripa, och vi ändå vill begripa.

– Då måste vi krympa ner verkligheten så att den blir mindre för att försöka begripa, säger Westerlund.

När vi blir varse om att vi tappar makt och kontoll sker en regression. Vi trappar ner till en enklare beteendenivå. Vi backar och blir mera primitiva.

Det här beteendet fortsätter och den djupaste regressionen leder till att man riktar sig till dem som står en närmast, familj och barn.

– Det är dem jag ska ha kontoll över och få upplevelsen av att jag åtminstone kontroll över något, jag har koll på ungarna och på frun.

Man tar till våld när man upplever att man inte har några andra verktyg att ta till i den totala frustrationen.

Men varför blir inte alla våldsamma i väldigt pressade situationer?

– Det är individuellt och beror på hur mycket kontakt man har med sin egen känsla och integritet och även hur ens egen barndom sett ut, säger Westerlund.

Vår egen rädsla kan göra oss våldsamma

Leif Westerlund säger att vår egen skam och rädsla kan få oss att bruka våld. Den som har ett stökigt barn kan känna oro för att skolan ska ta kontakt på grund av att barnets beteende förvärras.

– Som förälder tycker jag att det är obehagligt och vill inte att det går så långt att skola och socialen tar kontakt. Därför kan jag försöka använda min auktoritet för att förhindra att själv bli utsatt. Det är fråga om min egen rädsla för det som kommer uppifrån.

I en sådan situation har föräldern inte hittat sin egen trygghet som vuxen och vet inte hur hen ska hantera situationen. Ibland är det inte heller så lätt att veta om barnet eller skolan har rätt.

Då kämpar föräldern med vad hen ska tro på. Till slut kan situationen leda till våld.

Barn kan också vara mästare på att provocera sina föräldrar och det finns barn som driver det väldigt långt, säger Westerlund.

I de fallen kan frustrationen hos föräldrarna stiga till den grad att man smäller till. Om barnet inte är stort nog att slå tillbaka.

– Omgivning och den verklighet jag själv lever i har också stor betydelse för hur jag handlar i en sådan situation när jag blir provocerad, säger Westerlund.

Två anonyma ungdomar i en gunga.

Gör en orosanmälan om du misstänker att barn far illa

I sitt arbete som familjerådgivare har Leif Westerlund mött familjer med våldsproblematik som självmant sökt hjälp.

– Ingen är stolt över att ha betett sig våldsamt. Men när man insett att man inte kan hantera situationen och söker hjälp, då har man kommit ganska långt på väg med att ta tag i problemet och få en ändring till stånd, säger Westerlund.

Ingen är stolt över att ha betett sig våldsamt.

I andra fall är det skola, daghem, grannar eller förbipasserande som gjort en anmälan till sociala myndigheter.

– Då är det barnskydd och polis som möter de svåra fallen. Då gäller det att därifrån börja bygga upp någonting nytt, säger Westerlund.

Leif Westerlund hoppas att den som ser familjer och barn fara illa gör en orosanmälan.

– Det är ju inte så att socialen handlar blint och tar barnen, vilket många tror. Det finns nyanser där också, ibland finns det ingen orsak att ens göra något och i andra fall kan familjerna få hjälp.

Var lyhörd mot de barn du möter

Om barnet inte får hjälp så försöker det skydda sig. Barn har en stark naturlig överlevnadsinstinkt och de reagerar i huvudsak på två sätt, drar sig undan våldet, gömmer sig och håller sig undan. Ett annat alternativ är att anförtro sig till en kompis.

Som barn är det viktiga att tala med en vuxen, till exempel en släkting, kurator eller en lärare.

– Det är inte ovanligt att en mor- eller farförälder eller en idrottsledare blir den trygga vuxna. Och det räddar barnet ganska långt, att det finns en vuxen som ser mig och som bejakar mig och ger mig det värde jag inte får hemifrån.

Därför är det viktigt för vuxna att vara lyhörda gentemot de barn man kommer i kontakt med, säger Westerlund.

Inte så sällan hör man vuxna som försvarar att de själva fått stryk som barn och inte tagit någon skada. Varför omhuldar vissa personer fysiskt bestraffning?

– Jag tror inte det. Om man tänker på den miljö vi lever i så är det ganska våldsamma videosnuttar som figurerar och också religiösa föreställningar om att barn ska agas, oberoende av religion. Där är det också fråga om maktpositionen. Istället för att ha en relation till sitt barn har man tagit en maktposition.

Barn är lojala mot sina föräldrar

En orsak till att våld i familjen kan fortgå är att barnen trots allt känner en stor lojalitet till sina föräldrar, även om barnet skulle uppleva att det behandlas orättvist. Barnet är också beroende av sina föräldrar.

– Barnet vill bli sett och omtyckt. När det här inte lyckas ger barnet upp sökandet efter kontakt och bekräftelse, säger Westerlund.

Det här sker ofta i tonåren och om ett möte mellan barnet och föräldrarna inte uppstått är det inte ovanligt att barnet blir utagerande.

– Relationen med föräldrarna blev en kamp och den kampen fortsätter barnet nu på en annan arena.

Barnet vill bli sett och omtyckt. När det här inte lyckas ger barnet upp sökandet efter kontakt och bekräftelse.

Våld i familjen är förknippat med skuld och skam och inte sällan har den förälder som använder våld själv utsatts för aga som liten och inte riktigt rett ut det som hände i barndomen.

I en stressad situation blir de egna föräldrarnas beteende en den närmaste modellen att ta till.

– Vi är många föräldrar som tänkt att om jag får barn så ska jag aldrig göra som mina föräldrar gjorde. På fredag kväll när man kommer hem och hallen är full av skor och huset är ostädat så ryter jag till.

– Och i halva meningen så hör jag min mamma. Det som jag inte skulle göra, säger Westerlund.

Det finns hjälp att få om vi vågar be om den

Om situationen i hemmet håller på att gå överstyr vore det viktigt att besinna sig enligt Leif Westerlund. Att helt enkelt ställa sig själv frågan, vad är det jag håller på med?

– Det är första steget till en förändring. Vill jag vara den här föräldern? Om jag vågar svara på min egen fråga så måste jag ta till åtgärder och söka hjälp eller åtminstone prata med någon om detta.

Westerlund säger att samhället i dag egentligen är bra rustat för att hantera situationer där våld uppstått i familjer. Det finns kompetens och handlingsplaner.

Vill jag vara den här föräldern? Om jag vågar svara på min egen fråga så måste jag ta till åtgärder och söka hjälp eller åtminstone prata med någon om detta.

Den högsta tröskeln finns ändå mellan individ och handling, oberoende om man är förövare, vittne eller offer, säger Westerlund.

– När man väl kommer över det steget och vågar säga att jag vill ha hjälp, då finns det hjälp att få. Det är den individuella processen att inse att jag måste agera och inte hoppas på att någon annan ska lösa situationen.

– Det är jag som ska agera, oberoende om jag är offer, förövare eller åskådare, säger Westerlund.

Speciellt barnet har väldigt begränsade resurser för att agera. Då är frågan hur vi vuxna fångar upp signalerna hos barnet, föräldrar, mor- och farföräldrar, lärare, vänner, bekanta och idrottsledare.

– Vågar vi fråga, och vågar vi höra svaret?