Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Kolumn: Pjäsen om Reko Lundáns död får mig att minnas en av Finlands mest betydande teaterpersonligheter

Porträtt av Tomas Jansson framför bild av Reko Lundán.
Bildtext Reko Lundán, fotograferad i Helsingfors hösten 2001.

Teaterföreställningen tunnit, viikot, kuukaudet blir en berättelse om en hustru som förhåller sig till mannens kommande död, i en stil som dock sällan smakar Lundánsk teater.

Det finns en hunger efter teater nu. Salonger fylls, det finns längtan i luften, inte bara bland publiken men också uppe på scenen. Äntligen igen får vi mötas.

På Nationalteaterns stora scen drar en liten sak med två skådespelare och en musikensemble fulla hus. Det handlar om tunnit, viikot, kuukaudet, berättelsen om dramatikern / regissören Reko Lundán som drabbades av en hjärntumör och dog 37 år gammal. Då hade Lundán med sina pjäser blivit sin generations teatertolk, och dessutom gjort egna versioner av klassiker som Tjechov och Shakespeare.

Jag vet inte vad han nu femton år senare betyder för de andra i den fullsatta salongen, men för mig var han någon som alltid hade något intressant att berätta, efter genombrottet med Budapest Bengal Tigers (1996) såg jag både som journalist och privatperson alltid fram emot hans nästa projekt.

Fem fakta om Reko Lundán

Secn ur föreställningen tunnit, viikot, kuukaudet
Bildtext Skådespelarna Timo Tuominen och Petra Karjalainen i föreställningen tunnit, viikot, kuukaudet.

Jag stötte på Reko Lundán för första gången då jag recenserade Budapest Bengal Tigers, och omedelbart förälskade mig i hans snabba smarta effektiva dialog som kändes så självklart naturlig. Han skrev en dramatik som på ett nytt sätt kändes absolut här och nu.

Då kände jag genast att han var någon jag ville följa med, och på tio år hann jag se sammanlagt tolv av hans pjäser eller regier som gjorde honom till Finlands både flitigaste och mest älskade pjäsförfattare.

Den positionen nådde han inte med skrattvänliga komedier, även om hans dialoger ofta lockade till skratt. Han behandlade tuffa ämnen, familjeuppgörelser och familjevåld och välfärdsstatens kriser, men alltid på ett sätt som kunde få publiken både att skratta och gråta och tänka efter. När han 2003 skrev och regisserade Tarpeettomia ihmisiä där en arbetslös man misshandlar sin fru, trodde han att han för en gångs skull skrivit en pjäs utan en enda replik som kunde locka till skratt. Ändå kunde man varje kväll höra skrattsalvor från den ständigt utsålda salongen på KOM-teatern.

Det berättade han under en av de många intervjuer jag hann göra med honom.

Som intervjuobjekt var han som sina pjästexter: snabb och smart i sina formuleringar, spännande att prata med. Fast han levde i en familj där svenskan var starkt närvarande ville han alltid prata finska, också när han debuterade på en finlandssvensk scen med dramatiseringen av Kjell Westös Drakarna över Helsingfors på Teater Viirus (2000).

I något skede började han be om ursäkt för sin bristfälliga svenska, tills vi träffades för sista gången i mars 2005. Då föreslog han att vi äntligen skulle göra intervjun på svenska.

Ur föreställningen, en desperat manlig karaktär spelad av Timo Tuominen.
Bildtext Scen ur föreställningen. Timo Tuominen som pjäsens manliga karaktär.

I den nu aktuella uppsättningen på Nationalteatern, baserad på romanerna Viikkoja, kuukausia (av Reko och Tina Lundán, 2006) och Ensimmäinen kesä (Tina Lundán 2008), vill jag väldigt gärna uppleva något av den atmosfär som Reko själv byggde upp i sin teater. Men jag förstår snabbt att en teaterkväll kan betyda så många olika saker, beroende på vad man vill hitta i föreställningen.

Tunnit, viikot, kuukaudet kan ses som en berättelse om hur en familj hanterar en hopplös cancerdiagnos, eller som berättelsen om en hustru som försöker förhålla sig till mannens kommande död. Men för mig handlar det väldigt mycket om att minnas regissören/dramatikern Reko Lundán.

Eller det vill jag att det ska handla om.

Att jag inte får det jag vill gör mig lite besviken. Jag får istället en föreställning med mycket typisk finsk 70-talsteatermusik och en lite vacklande spelstil där alla känslolägen görs övertydligt. Jag ser inte mycket av den snabba smarta roliga dialog som var hans varumärke, förutom scenen där hans Tarpeettomia ihmisiä repeteras. Där hittar uppsättningen en ton som ger hans teater rättvisa.

Efter teaterkvällen väljer jag att igen lyssna på radioprogrammet jag gjorde om och med honom året innan han gick bort. Personporträttet baserat på ett halvt dussin intervjuer med honom, gjorda allt från 1996 då han med Budapest Bengal Tigers sade sig vilja undersöka om det existerar en Generation X också i Finland, via Tarpeettomia ihmisiä som han sade sig ha börjat skriva efter en liten nyhet som fick honom att fundera på varför en man i värsta fall vill ta livet både av sig själv och sin familj när han mår dåligt, fram till vårt samtal våren 2005 då han plötsligt ville tala svenska.

Då minns jag, allt han hann göra, hans fina teaterdialog, den speciella stämning hans teater lyckades bygga fram i salongerna. Och tänker på allt han ännu borde ha fått göra.

Scensamtal med Reko Lundán är ett program från 2005.