Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

I dag tänder vi som lever ljus för både livet, våra döda och för pandemins offer

Gravljus uppställda i rader, det står Mamma på ett av dem.
Bildtext I dag på alla helgons dag tänder vi 1185 ljus i Gamla kyrkans park i Helsingfors. Pesten som härjande i Helsingfors år 1710 skördade så många offer. #1185ljus

Fira alla helgons dag med Svenska Yle. Tänd ljus för dem som en gång levde och se också Anders Larssons sista film som är en sorgmodigt vacker betraktelse om liv, död och avsked. I dag på alla helgons dag tänder vi 1185 ljus i Gamla kyrkans park i Helsingfors. Ett ljus för pestens varje offer. #1185ljus

Du som läser den här texten lever. Det låter som en självklarhet, men det är det faktiskt inte. 

Du som läser den här texten har därmed också genomgått en generationsdanande upplevelse: du har genomlevt en pandemi som satt hela vår kultur i gungning. 

För första gången på länge hände något oförutsägbart, något vi inte var förberedda på, trots att vi varnats för att pandemierna blir vanligare i takt med att klimatet förändras och biologiska balanser rubbas. 

Det oförutsägbara var att hela vår civilisation för en liten stund befann sig i ett tillstånd utan facit. Vi visste inte vad som skulle hända, till en början visste vi inte om och när det skulle finnas ett fungerande vaccin.

I det kaoset tog skådespelare och regissör Tobias Zilliacus initiativet till ett kortfilmsfilmprojekt. Han valde en handfull skådespelare som alla i sin tur valde en författare som skrev en text som sedan gjordes till en kortfilm.

En av skådespelarna var Anders Larsson som valde att samarbeta med sin gamla vän Martin Enckell som skrev en text om avsked, om dödens oväntade plötslighet.  I slutet av september i år dog Anders Larsson alldeles plötsligt, mitt uppe i olika arbetsprojekt.

Anders Larsson i närbild.
Bildtext I filmen Kanske står du vid min sida ser vi Anders Larsson i en av hans sista roller i Tobias Zilliacus regi.

Det är en rasande vacker film, ett finstämt avsked filmat i den vidunderliga åboländska skärgården under en sommarnatt så intensivt magisk att den blir som en förtätning av själva livet: sommarnatten, solnedgången och havets lugna närvaro gör att det inte går att drömma sig bort. Det blir en stund av ren närvaro, av liv i en film som försöker ringa in det oväntade avskedet, ovissheten - kanske rädslan. 

Att den här filmen blev Anders Larssons sista gör den ännu starkare. 

Anders Larsson tittar ut ur en stugas fönster.

"Det finns en grymhetens teater. Men jag vilar blicken. 

Du slår aldrig in en sista spik när du bygger ditt hus, när du hamrar dig din framtid.

Du skär inte heller upp en sista gädda, du rensar, och du ser kniven arbeta även kommande somrar.

Allt har sin tid. Även det onda, och allt det vackra som förr eller senare gör ont."

En detalj av en staty vid en grav.

Coronaåret har förskjutit vårt förhållande till döden. Å ena sidan har den blivit mera närvarande under den här tiden, vi har alla vant oss att läsa statistik om hur många som dött i sviter av coronaviruset. Men utöver dem är det många flera som har gått ur tiden av helt andra orsaker.

Varje enskilt dödsfall är unikt och individuellt - och alla dödsfall under det senaste året har oberoende av orsak, påverkats av pandemin och de restriktioner som pålagts oss. Att kunna ta farväl av en nära på dödsbädden har inte varit en självklarhet, minnesstunderna har varit mindre och färre. Många som har mist nån, har lämnats ensam med sin sorg. 

Anders Larsson tittar mot horisonten vid havsstranden.

"Fönstren mot norrhavet står öppna.

Det doftar från tången som vinterstormarna lagrat i skrevorna.

Vintrarna har saknat sin is sedan många år.

Och det är inte vreda vindar som vridit martallen in i en härdnad.

Det är solen som gjort sitt, det är ljuset som tvingat livet att vrida och vända sig mot sig."

Detalj av en staty vid en grav.

Just nu lever vi. Och vi utgår från att livet pågår också nästa sommar och nästa - trots att vi vet att vi i sakta mak, en efter en, kommer att försvinna ur tiden. 

För egen del är jag inte speciellt rädd för döden, inte för min egen i alla fall. Jag tänker att den kanske är en återvändo till dimensionen jag fanns i före jag föddes. Och det var, vad jag minns, inte så farligt. Men att vara den som blir kvar, gör ont.

Detalj av en gravstaty.

I dag är det alla helgons dag. I dag besöks gravar på de höstmörka gravgårdarna - och tusentals ljus lyser upp mörkret. 

Vi tänder ljus för att visa kärlek, saknad och vördnad. Vi tänder ljus som tröst för oss som är kvar, ljus som påminner om livets flackande låga och dess skörhet, vi tänder ljus som intensivt lyser upp novembernatten. Vi tänder ljus som en hälsning från en som lever till en som nångång gjort det, vi tänder ljus som en hälsning från en tid till en annan, från ett liv till ett annat. Från en människa till en annan.

Ju äldre jag blir, desto vackrare tycker jag att den här ritualen att kollektivt tända ljus på gravar, är. När vi i dag söker upp våra döda och tänder ljus, lyser minnet av dem upp mörket en stund och i det ljuset är både liv och död närvarande på en och samma gång.

En närbild på händerna i en gravstaty.

Om det finns en sak som jag skulle vilja ta med mig från coronaåret, är det tanken att livet inte är självklart. Men också medvetenheten om att vi varken är odödliga eller att vår civilisation är osårbar. Att vi måste värna om och njuta av det vi har, så länge vi har det. 

I dag kommer vi på Svenska Yle att fira en ljusfest i Pestparken. Vi inbjuder alla som har vägarna förbi att komma och tända ljus med oss. Vi kommer att tända 1185 ljus - ett för varje offer som pesten skördade i Helsingfors år 1710. (Ett kusligt sammanträffande är att THL den 4 november registrerat 1184 dödsfall med anknytning till en coronavirusinfektion.) 

I Gamla kyrkans park får du också höra snuttar ur audiodramat Röster från pestens år - en ljudvandring genom hösten 1710. 

Vi tänder det första ljuset när solen går ner, dvs kl 16.10. 

Och vi som tänder ljusen lever, var och en med sin egen glädje, sorg, smärta. Men vi lever. Det är bra att också komma ihåg det på en dag då vi minns de döda. 

Anders Larsson i kortfilmen Kanske står du vid min sida.

"Och det finns en tavla som aldrig målats.

Den hänger i ett rum vars enda dörr enbart öppnar sig mot framtiden,

kanske mot ett hav, kanske mot snår av rosor och törnen

eller en glänta där du väntar in dig själv.

Allt, kanske det mesta, klarnar först i efterhand.

Tavlan är förvandling och även vi är förvandling.

Och vi kommer aldrig att få se tavlan, annat än som flyende bilder. 

Förr eller senare är vi alla forna, försvunna,

en otydbar avskrift av tystnader från stoft från ett fjärran, men

en förunderlig födslogång tvingar sig ändå fantomlikt in,

och det är som om jag borde tro, eller vårda mitt tvivel, vårda det vackrare.

Jag vilar min blick vid horisonten.

Och kanske står du vid min sida fastän du inte är här.

Vi behöver solnedgången eller en gryning att dela.

Vi är långt ute, långt längre än. Vi behöver varandra för den sorg som sedan länge saknar riktning och tyngd och inte minst en hamn.

Vi är varandras vila. Vi är även vilan i all den grymhet vi inte kan låta bli."

(texten i kursivt är citat ur Martin Enckells text Och kanske står du vid min sida)

Gravstaty av barnängel som ber.

Röster från pestens år - en vandring genom hösten 1710

Om du inte kan komma till Pestparken i Helsingfors, kan du höra vårt binaurala audiodrama här.