Hoppa till huvudinnehåll

Samhälle

Analys: SDP:s och Centerns ständiga gräl fäller knappast regeringen i första taget – riskerna lurar på annat håll

Johan Ekmans porträtt framför en bild av Annika Saarikko, Maria Ohisalo och Sanna Marin.

Yles senaste partimätning var inte munter läsning för SDP och Centern. Trots att man inte ska dra för stora slutsatser av en mätning, är det tydligt att bägge partier har svårigheter att få ett lyft. Samtidigt är det kanske inte den ständigt pyrande konflikten mellan SDP och Centern som är den största risken för regeringen.

Regeringssamarbetet mellan SDP och Centern har som bekant präglats av tvister och med jämna mellanrum spekuleras det kring vilket strå som slutligen kommer att knäcka kamelens rygg. Det är förståeligt i och med att de ömsesidiga tjuvnypen och krokbenen varit många.

Först var det SDP:s Antti Rinne som tvingades avgå och efter att Sanna Marin tog över verkade regeringen vara på fallrepet i våras när budgeten diskuterades. Och i oktober i år blossade det upp ordentligt i frågan om kompensationsstöden till kultursektorn. 

Samtidigt verkar de offentliga grälen varken hjälpa Centern eller SDP. Realpolitiskt vore det dessutom en enorm risk att fälla regeringen för båda parter. Nej, faran för regeringen lurar antagligen på annat håll.

Men före vi tar oss an faran, kan vi utgå ifrån att det kunde vara en god idé för SDP och Centern att framstå som samstämmiga och hoppas att det övertygar väljarna. För medan det kan ge ströpoäng bland de egna att sätta den andra på pottan, är det knappast en bra metod för att övertyga väljarna överlag. 

Är begreppet "rödmylla" förlegat?

Så varför är det så svårt att finna en gemensam rödmyllemelodi i offentligheten? Begreppet rödmylla hänvisar till regeringar där SDP och Centern (och dess föregångare Agrarpartiet) varit centrala krafter i att genomdriva stora reformer som etablerat Finland som en nordisk välfärdsstat.

En del av problemet idag är att det i efterskott är lättare att bedöma om en regering gjort ett bra jobb eller inte.

Det kan bra vara att man om trettio år säger att regeringens ekonomiska politik under pandemin, som inneburit stor låntagning, varit lyckad och ett startskott för en era av lyckade investeringar. Likväl kan den stora social- och hälsovårdsreformen, eller det att man överhuvudtaget lyckats ro i land den, hyllas som exempel på fantastiskt regeringssamarbete. Det kan vi inte veta och i dagspolitiken är det andra kriterier som gäller då partiernas stöd mäts.

Det här är något som åtminstone socialdemokrater gärna framhäver. Marianne Laxén, till exempel, påminner om att stora reformer som SDP och Centern genomdrivit först långt efteråt blivit en allmänt accepterad framgång. Som ett exempel lyfter hon grundskolereformen.

Ett annat problem är att samarbetet mellan SDP och Centern tidigare skedde på mer jämlika villkor i och med att styrkeförhållandena var jämnare. 

– Centern talar gärna om rödmylla eftersom det för tankarna till gamla tider när partiet var större. Nu är det ju frågan om ett samarbete där SDP är starkare och där de Gröna har ett legitimt anspråk på att betraktas som betydande, bedömer Laxén.

Samtidigt är det inte bara Centern som har problem.  

Inte endast "boomer-bommar"

Trots att opinionsmätningarna inte är katastrofala för socialdemokraterna, är de långt ifrån lysande. Och problemen handlar inte i första hand om att ha bommat i och med "boomer"-updateringar på Instagram. De går djupare än så. 

Mätningarna bekräftar snarast en nedåtgående trend för socialdemokrater inte bara i Finland utan i Norden och Europa överlag.  För trots att socialdemokratiska partier vunnit segrar på senaste tid är det inte frågan om att en röd våg sköljer över kontinenten. Det är frågan om knappa valsegrar, som den i Tyskland.

Problemet är alltså att det ser ut som om socialdemokrater helt enkelt har väldigt svårt att entusiasmera väljare. 

Mer vänstersinnade socialdemokrater har länge sagt att partiet i decennier varit för nyliberalt och att det undergrävt förtroendet för partiet. Det har varit motsägelsefullt att driva marknadsliberal politik samtidigt som man kallar sig vänster, säger de. 

Med Antti Rinnes val till ordförande skiftade ändå SDP i Finland synbart till vänster och Sanna Marin har fortsatt på den linjen. Förflyttningen vänsterut har dock åtminstone ännu inte inneburit att väljarna flockas kring Socialdemokraterna. Och då kommer vi in på en betydande risk för den sittande regeringen.

Gröna i kläm

För det parti som upplever att de är i kläm mellan SDP och Centern är De Gröna. De har ingen lust att agera stödparti åt SDP, och det är svårt att förklara för väljarna varför man väljer att kompromissa med Centern.  

Så medan SDP och Centern inte har något att vinna på förtida val, är det måhända De Gröna som tröttnar och vill göra en markering genom att före valet säga tack och hej.  

Genom att i förtid fälla regeringen kunde De Gröna markera sitt oberoende till SDP och Vänsterförbundet, samtidigt som man visade att man inte är beredd att ge efter åt Centern i principiellt viktiga frågor.

Givetvis kan man också kalkylera att chanserna för regeringsmedverkan också är stora efter att den här regeringen avslutar sitt förvärv.

Men brister det är det kanske inte trots allt på axeln SDP-Centern.