Hoppa till huvudinnehåll

Vetenskap

Marcus Rosenlund: Klimatkrisen och sorgens fem faser – om att pendla mellan förnekelse, ilska och acceptans

Träd som avtecknar sig mot himlen.

Ännu ett klimatmöte på högsta nivå. Ännu en liten flämtande flamma av hopp som glimmar en stund i mörkret, bara för att slockna abrupt, ofta till och med före strålkastarna på politikernas presskonferenser efteråt. “Vi håller naturligtvis med om att det behövs snabba och beslutsamma åtgärder, men…”

Jag kan ju ha fel, och hoppas innerligt att jag har det, men man behöver liksom inte vänta fem år på forskarnas facit, på nästa runda av grafer och kurvor över temperaturutveckling och utsläpp. Man anar redan nu vartåt det barkar. Man ser det på politikernas kroppsspråk. 

Trots att jag hatar hur cynisk och luttrad jag har blivit, känner jag innerst inne att det här igen bara är ett spel för gallerierna. De åtgärder som skulle krävas för att göra någon avgörande skillnad skulle innebära så stora omställningar och uppoffringar för så kallat vanligt folk, för dig och mig, att det i praktiken är ett självmordsuppdrag för beslutsfattarna att driva igenom det hela hos väljarna.

Så man håller några högtidliga tal och poserar för ett gruppfoto, och så åker man hem, och snart är det business as usual igen.

Som sagt, jag vill jättegärna ha fel här, men efter att ha följt med ett otal klimatmöten sedan Kyotoprotokollet 1997, börjar jag bli rejält frustrerad och lite desperat. Det är som om alla varningar och högtidliga deklarationer skulle ha gått in genom ena örat och raka vägen ut genom det andra hos dem som har makten att göra något åt saken. 

Klimatdemonstrant i Helsingfors.

Fortsätter världen på det här spåret, går vi mot en uppvärmning på nästan tre grader Celsius innan seklet är till ända. Det har världen helt enkelt inte råd med. Det är ett fullfjädrat katastrofscenario som mina barn kommer att befinna sig mitt i, om vi låter det gå så långt. Så jo, utöver ett yrkesmässigt intresse i den här frågan, är det samtidigt oerhört personligt. Det borde det vara för oss alla. 

Sorgens anatomi

Då jag analyserar mitt eget och omvärldens sätt att agera och reagera på de allt dystrare klimatutsikterna, kommer jag ofta att tänka på skalan över sorgens fem faser, eller Kübler-Ross-modellen. Nån kanske känner till den: förnekelse, ilska, förhandling, depression och till slut, acceptans. 

Modellen utvecklades av den schweizisk-amerikanska psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross 1969 i boken On death and Dying. Boken byggde på Kübler-Ross arbete med dödssjuka patienter som hon hade intervjuat och gjort enkäter med. 

Kübler-Ross-modellen identifierar alltså fem olika känslomässiga stadier som en människa genomgår då hen får höra att hen snart ska dö på grund av någon sjukdom. Elisabeth Kübler-Ross ursprungliga syfte med modellen var i korthet att öka förståelsen för hur nära förestående död påverkar patienten, de yrkesverksamma i sjukvården kring patienten samt patientens familj.

Sorgens fem faser används numera i vitt skilda sorters resonemang, också sådana som inte nödvändigtvis inkluderar döden. Personliga kriser i stil med sjukdom, skilsmässa eller arbetslöshet och jo, också i kollektiva kriser som den klimatkris världen befinner sig mitt i. 

En husfasad med mörka moln ovanför.

Modellen ska hur som helst inte ses som en hårdkokt vetenskaplig dissektion av sorgens anatomi. Den förutsäger inte nödvändigtvis en sörjande individs emotionella resa i strikt kronologisk följd, steg för steg. Den betraktas numera mer som riktgivande, en diskussionsöppnare. En samling tumregler.

Som sådan kan Kübler-Ross-modellen också erbjuda en viss insikt i hur vår civilisation bemöter hotet från klimatförändringen den själv har orsakat. Vår psykologiska respons på klimatkrisen påminner nämligen till många delar skrämmande mycket om resonemanget hos en individ som har ställts öga mot öga med sitt livs värsta existentiella kris. 

Vi tar en titt på de olika faserna så som Elisabeth Kübler-Ross beskrev dem, så ser ni kanske vad jag menar.

Fas 1: Förnekelse

Baserar man sin kunskap om människor utgående från kommentars- och insändarspalterna, kan slutsatsen mycket väl bli att det är här vi sitter just nu som civilisation. Enligt Elisabeth Kübler-Ross består förnekelse-fasen i medveten eller omedveten vägran att acceptera verkligheten och fakta. "Läkarna måste ha blandat ihop labbproverna. För två månader sedan syntes ingenting på röntgenbilderna". 

Det här är en bekant melodi från klimatdiskussionen. “Än säger de det ena om klimatet, än det andra”, eller ”äsch, förr var det ozonskiktet, nu är det klimatet”.

Många försätts i ett tillstånd av förnekelse, säkert delvis för att klimatfrågan är så komplicerad. De vill ha klara och enkla svar, vilket ju är förståeligt, i och för sig.

Här kan jag bara säga som vetenskapsjournalist, och som en som har ägnat en stor del av de gångna 20 åren åt att läsa in mig på det här, att jag är ledsen, men klimatet är ett ruskigt komplicerat maskineri med en ruskig mängd rörliga delar. Att bryta ned det i lättsmälta, tuggvänliga munsbitar är inte alltid så lätt. 

Vetenskapen, varken klimat- eller den medicinska vetenskapen, har heller inte alla svaren ännu. Forskarna kan inte ge en minuttidtabell för vad som kommer att hända och exakt i vilket skede det inträffar. Men märk väl: att vetenskapen inte har alla svaren är inte samma som att vetenskapen inte har några svar alls.

Vetenskapen är fullständigt säker och enig till exempel när det gäller en sak: koldioxid är en potent växthusgas. Och med de mängder växthusgaser som vi just nu frigör i atmosfären årligen, nästan 40 miljarder ton, kan vi inte undgå dramatiska, och potentiellt katastrofala följder. 

Människor på gatan i Stockholm.

Och det borde ju inte komma som en överraskning för någon. Vi har vetat om vad våra koldioxidutsläpp har för följder åtminstone sedan 1896, då den svenske kemisten Svante Arrhenius publicerade sin banbrytande artikel ”On the Influence of Carbonic Acid in the Air upon the Temperature of the Ground” i Philosophical Magazine. Det är inte kvantmekanik, det här, det är grundläggande högstadiefysik.

Men det är hur som helst en förståelig mänsklig reaktion, rent psykologiskt, att förneka det som känns för smärtsamt och för skrämmande. Det är en defensmekanism. Men att vi fixar klimatkrisen kräver att vi alla tar oss förbi den här fasen så fort som möjligt.

Förnekelsefasen är ändå inte den fas där det största problemet ligger begravet. Den kommer mycket längre ned på skalan. Vi kommer till det.

Fas 2: Ilska

Så här säger Elisabeth Kübler-Ross om den här fasen. Ilska är vanligen en stark  vrede som bryter den förlamande känslan av chock och den starka försvarsmekanismen förnekelse. Exempel: "Det är decennier av bitterhet i mitt ruttna äktenskap som gett mig cancer!" 

Människor kan vara arga på sig själva, eller på andra, eller på något samhällsfenomen. Det är viktigt att förbli fristående och ickedömande när man förhåller sig till en person som upplever ilska på grund av intensiv sorg och förlust. Så här skriver alltså Elisabeth Kübler-Ross.

Jag medger att jag själv identifierar mitt läge i det hela med just den här fasen. Ilska. Här är det för övrigt viktigt att upprepa att sorgens fem faser-modellen inte ska läsas lineärt, som att man automatiskt och oundvikligt färdas från ett till två till tre och så vidare. De flesta verkar hoppa fram och tillbaka mellan de första stegen och ibland befinna sig på flera nivåer samtidigt.  Det gör jag också.

Och på vissa passar modellen sedan inte alls in. Det här är inte absoluta lagbundenheter vi snackar om här, mera av tumregler och generaliseringar.

Ilsket mansansikte.

Men när det kommer till klimatkrisen finner jag som sagt ofta mig själv just här. Jag är arg, rent ut sagt förbannad. På mig själv, för att jag inte ens själv kan leva så som situationen skulle kräva. Jag har en bil, till exempel. Jag gör flygresor. Fast allt mera sällan, och bara om mitt jobb uttryckligen kräver det. 

Men hur som helst gör det mig ilsken, att befinna mig i ett förnedringstillstånd som det här. Som en koldioxidknarkare med årtionden av beroende, oförmögen att skaka av mig mina ovanor som direkt och indirekt utgör ett hot mot både mina egna barns och vår civilisations överlevnad. 

Men ilska är inte bara av ondo. Ilska kan också användas som ett (koldioxidneutralt) bränsle till att driva förändringens motor. Greta Thunberg är ett prima exempel på det här. Hon kan kanalisera sin ilska. Hennes ilska är högoktanig, för att använda en metafor från den fossila världen.

Men det förutsätter ju just att man kan göra någonting konstruktivt med sin ilska. Risken finns också att man bara sitter hemma och blir alltmer bitter och handlingsförlamad. Och då är man snart i fas fyra, depression. 

Men innan vi kommer dit har vi ännu en fas att avhandla:

Fas 3: Förhandling

Så här konstaterar Elisabeth Kübler-Ross om förhandlingsfasen: Individen köpslår om huruvida den på något sätt kan skjuta upp eller fördröja det oundvikliga. Vanligtvis förs förhandlingarna om en förlängd livslängd med en "högre makt" i utbyte mot en reformerad livsstil ("Jag ska bli en bättre människa och lovar att..."). 

Psykologiskt säger individen: "Jag förstår att jag kommer att dö, men om jag bara kunde göra något för att köpa mig mer tid ..."

Jag betonar än en gång, när det kommer till klimatkrisen kan vi ju ännu göra både ett och annat, både som individer och som samhälle, för att köpa oss mer tid, eller rentav undvika den allra värsta utgången. Det är ju det de håller på med i Glasgow just nu. Förhoppningsvis...

Men visst låter det ju bekant, det här. För mig åtminstone, och jag pendlar ibland mellan fas två och tre. Också om jag inte tror på nyårslöften, gör jag ofta försök att ta mig själv i kragen och se över mina konsumtionsvanor, äta mera närproducerat och byta till en elbil, eller kanske skippa bilen helt och hållet, och och…

Man säger ju att vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser, och när det kommer till klimatkrisen så är det faktiskt just på det viset. Mycket av det jag gör är bara kosmetiskt. Det är klart, om vi alla skippade både bilen och flyget imorgon så skulle det ju ha en klar inverkan, en omedelbar sådan. 

Och faktum är ju att det aldrig är fel att göra också de små goda gärningarna för klimatet. Konsumera inte i onödan och främja grön el alltid då det är möjligt.

Ett lokaltåg som kör förbi i Helsingfors.

Men samtidigt vet jag att det inte räcker. Jag borde göra så mycket mer. Vi borde göra så otroligt mycket mer. Om vi hade börjat se över det här redan typ 1970, skulle vi inte vara så i smeten just nu. Men det är vi. Och nu kommer det att krävas hårda nypor.

Det är just det här som väldigt många inte fattar. Att politikerna inte kan gå och lova effektiva åtgärder och en vägkarta till en utväg ur krisen, utan att det blir konsekvenser för dig och mig. Det funkar bara inte så! Vi kommer att tvingas göra omställningar och uppoffringar. Uppoffringar som får restriktionerna från coronatiden att te sig som ganska mjäkiga (men ändå småpotatis jämfört med ett läge där vi inte gör någonting alls).

Och politikerna vet det här, också populisterna, fast de låtsas som någonting helt annat. Populisterna låter påskina att de har fullmakt att förhandla, att se till att livet fortsätter mer eller mindre som förr. Om vi skippar den här biten och skjuter upp det här till 2030 och det här till 2050… Och varför skulle vi nu förresten, när inte kineserna. Och så vidare.

De seriösa politikerna vet också att det här kommer att kännas i den genomsnittliga väljarens verklighet. Som sagt, uppoffringar. Även om ny, smart grön teknik kan hjälpa oss bibehålla delar av vår livsstil så kommer livet ändå aldrig mer att vara som förr. Om vi på riktigt gör det som krävs. Det här gör att politikerna blir skrajsna och drar sig för att ordinera de beska pillren som krävs.

Verkligheten är vad den är. Klimatet köpslår inte. Du kan inte förhandla med orkaner eller värmeböljor. Det kvittar fullständigt vad du tror eller tycker att du har gjort. Det enda som betyder någonting är huruvida vi som civilisation, som kollektiv, har gjort vad som krävs för att det inte ska gå helt käpprätt åt fanders. Några tröstpriser eller poängplatser delas inte ut.

Fas 4: Depression

Av sorgens fem faser, som psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross definierar dem, är den här kanske den som behöver förklaras minst. Det här är när vi blir klart medvetna om vartåt det barkar. Så man blir tyst, stänger av telefonen, vägrar ta emot besökare och ägnar det mesta av sin tid åt att gråta eller sörja. “Slutet är ändå nära, så vad är poängen med att göra någonting alls?”

Jag har aldrig varit dödssjuk, men jag har lidit av depression, så jag är bekant med känslan. Det är en hemsk känsla, ett nattsvart och blytungt lock över – ja, över allting. “Jo men har du prövat på en rask promenad i friska luften?” Nej. Det funkar bara inte så.

Elisabeth Kübler-Ross rekommenderar inte anhöriga och vänner att försöka muntra upp en person som befinner sig i den här fasen. Det är en viktig tid av sörjande som måste bearbetas, om vi verkligen snackar om att stå inför det oundvikliga. Det är naturligt att känna sorg, ånger, rädsla och osäkerhet i det läget. 

Nu, under de senare åren, har klimatdepression blivit ett begrepp. Många blir helt på riktigt genuint, kliniskt deprimerade av insikten om vad som sker med världen. Det här är tragiskt och hemskt, och det är bara att hoppas att samhället kan ställa upp med den hjälp som behövs. 

Depression är den minst konstruktiva av alla tillstånd. Det är bokstavligen att krypa ihop och vänta på döden, eller rentav att önska att den kom. Jag har som sagt varit där, jag vet en del om det här som jag helst inte skulle vilja veta. Inte uttryckligen på grund av klimatkrisen, men hur som helst.

Men! Den goda nyheten här är alltså att vi inte behöver acceptera den här fasen som någonting oundvikligt. Blir vi deprimerade, på grund av klimatet eller annars, så kan vi ta oss ur det. Men då behöver vi som sagt hjälp, ofta i form av terapi och medicin. Depression är ett allvarligt fysiologiskt tillstånd, det är inte en lätt nedstämdhet eller en mindre måndagsblues. Men man kan ta sig ur den.

Man som sitter i mörkret med mobiltelefonen i handen.

Man kan dessutom vidta preventiva åtgärder för att så långt som möjligt undvika att falla ned i den svarta spiral som leder till depression. Och med risk att låta som en cheesy självhjälpsguide, det bästa vaccinet mot klimat- och annan depression är positivt tänkande.

Apropå det vill jag passa på och citera mig själv ur en bok jag skrev för några år sedan. Så här skriver jag där, i epilogen.

“Vi lär oss. Vi tar stryk men vi borstar dammet av oss och reser oss igen. När det krisar till sig rejält och de bistra vindarna börjar blåsa så är vi illa ute till en början, men sedan agerar vi. Vi slår våra kloka huvuden ihop och tänker ut en lösning.

Vi hjälper varandra. Vi människor är inte bara smarta, vi har också en inbyggd, av evolutionen sprungen tendens till empati. Den har varit vår räddning genom alla dessa millennier av svårigheter. Vi har tagit oss igenom alla utmaningar i det förflutna, och vi kan också ta oss igenom den här klimatförändringen som bär vår egen signatur. 

Och någonting bättre kommer att uppstå ur det.”

Hur dystra saker än må se ut så finns det hopp så länge det finns liv. Som någon sade, vissa menar att det var Martin Luther, men citatet är sannolikt äldre än Luther. Hur som helst, det går så här:

”Om jag visste att världen kommer att gå under i morgon så skulle jag ändå plantera mitt äppelträd i dag”.

Det här är en av de verbala ankare som jag har hittat för att hjälpa mig spjärna emot då jag hotar dras ned i den svarta spiralen. Jag har vissa sådana här fraser och uttryck som jag brukar fokusera på när det känns jobbigt. Ett annat sådant kommer från poeten Dylan Thomas. Det kanske finns översatt till svenska men det låter så bra på ursprungsspråket att jag kör med den versionen:

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

― Dylan Thomas

Vad som än händer så ska jag åtminstone inte kapitulera, utan gå mot stormen med flaggan i topp. Och det finns på riktigt ingen orsak till att kapitulera. Vi kan ännu fixa det här. Inte bara kan, vi måste. För våra barns skull. Vi har på riktigt inget val.

Fas 5: Acceptans

"Hur ska jag och mina närmaste hantera detta?" I detta sista skede börjar individen komma till rätta med det oundvikliga. Fas 5 varar olika länge beroende på personens situation. Själva den som ska dö kan nå det här skedet långt innan deras nära och kära har hunnit dit. De måste passera genom sina egna individuella stadier för att hantera sorgen.

Precis som med depressionen, är det här ett hemskt tillstånd som många helt på riktigt hamnar i, till och med för att de känner att det som sker är så övermäktigt att det inte finns något hopp. Att slutet är oundvikligt, och att det är nära.

Nå, för det första, låt mig upprepa, det är inte sant. Men precis som med depression så hjälper det inte alltid att någon säger så. Men vi kan ännu göra något för att hindra att de värsta konsekvenserna blir verklighet. Men då måste vi på riktigt få ändan ur vagnen och det måste ske nu. 

I början sade jag att det finns en stötesten som överträffar förnekelsen som hinder på vägen till en lösning på krisen. Den stötestenen hittar vi i fas fem.

Träd om vintern, med kala grenar.

Det finns nämligen gott om dem som kanske tänker att allt må vara förlorat, men de är inte av den sorten som lägger sig ned och dör. Trots att de kanske innerst inne upplever att saker och ting barkar åt helsike på lite längre sikt, eller kanske just på grund av det, besluter de sig för att göra en sista hacka på situationen.

Det här är den värsta och mest förhatliga cynism som existerar. Personen i fråga kanske tror att slutet oundvikligen är nära, men hen utnyttjar det hela till att prångla någon sista minutens nonsensprodukt eller någon sorts politiskt eller religiöst bluffmakeri. Den här sortens opportunistiska lurendrejare kryper alltid fram från sina hålor i tider av kris. Helt säkert var det någon på Titanics däck som försökte sälja sin klocka till någon annan innan skutan kapsejsade. Sådana är vi människor. 

Sedan finns de här domedagsprofeterna som kanske inte själva ens vet eller bryr sig om vad som händer med världen. Men de är skrupelfria nog för att använda skrämseltaktik till att utnyttja folks rädsla och klimatdepression (eller folk som är i fas fem) för sina egna makt- eller penninglystna syften.

Så länge det finns liv finns det hopp

Nå hur som helst. Läget är alltså inte så nattsvart med klimatet, så länge det finns liv finns det hopp, och så vidare. Men måtte Glasgow vara det klimatmötet som slutligen producerar någonting annat än stora ord och glassiga gruppfoton av världens ledare. Jag börjar så småningom vara för gammal för att bli positivt överraskad, men riktigt ännu är jag inte där.

Pojkar i profil mot ljus himmel.

Mer om ämnet på Yle Arenan