Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Teater: Berättelsen om Dollar-Hanna har börjat leva sitt eget liv, lyft och flugit vidare på fjärilslätta, skira, vackra vingar

Skådespelarna på scenen i Colorado Avenue på Vaasan kaupunginteatteri.
Bildtext Skådespelarna på scenen i Colorado Avenue på Vaasan kaupunginteatteri. Hanna spelas av Tiia Ollikainen.

Lars Sunds Colorado Avenue spelas igen. Den här gången har pjäsen genomgått en rejäl förnyelse.

Var hitta en båt som bär mor Östmans bitterhet? skanderar en kör i form av skränande fåglar när Hanna och hennes mamma i öppningsscenerna tvingas bort från hemmet på Rödskär.

Maken/fadern har drunknat efter att ha gett sig ut i en storm. Han kom inte tillbaka, fast han lovat. Temat med förlusten av hemmet och en fader som inte återvänder upprepas när Hanna själv gift sig och fått barn.

Dollar-Hanna (Tiia Ollikainen) och Ed Ness (Oiva Nuojua) i skåpet som fungerar som badrum, kyrka och förlossningsrum enligt behov i scenografin i Colorado Avenue på Vaasan kaupunginteatteri.
Bildtext Dollar-Hanna (Tiia Ollikainen) och Ed Ness (Oiva Nuojua) i skåpet som fungerar som badrum, kyrka och förlossningsrum enligt behov i scenografin. Annukka Pykäläinen har gjort scenografin.

Bekant historia i fräsch form

Colorado Avenue är en berättelse som många av oss känner, från Lars Sunds bok, från någon teateruppsättning eller Claes Olssons filmatisering från 2007.

Men när Vaasan kaupunginteatteri nu gett i uppdrag att jobba vidare med Erik Norbergs manus till dramaturgen Outi Rossi och regissören Maiju Sallas får vi en bekant historia framförd på ett nytt sätt. Och den känns på inget sätt tung.

Den verkliga huvudrollsinnehavaren är berättelsen och sättet den berättas på.

Det är avskalat, men samtidigt kommer nya saker upp till ytan. Mor Östmans synskhet löper som en tydlig tråd genom föreställningen. Och mellan Hannas son Otto, den blivande smugglarkungen och Kommunalarin Johannes Smeds son Erik finns mer än bara vänskapliga känslor.

Den här versionen är väldigt klar och tydlig i sin kommunikation med publiken och gör också att bitar i berättelsen faller på plats.

Colorado Avenue på Vaasan kaupunginteatteri är något av de mest välfungerande - kanske den mest välfungerande - helheten jag sett på en teaterscen.

Skådespelarna upp på en trappa som symboliserar amerikaångaren i Colorado Avenue på Vaasan kaupunginteatteri.
Bildtext På väg till Amerika med atlantångare i form av en trappa.

Luftigt och lekfullt

Uppsättningen framhäver egentligen ingen karaktär över någon annan. Den verkliga huvudrollsinnehavaren är berättelsen och sättet den berättas på. På det sättet är det väldigt Lars Sundskt. I övriga bemärkelser har berättelsen börjat leva sig eget liv, lyft och flugit vidare på fjärilslätta, skira, vackra vingar.

Så länge mitt huvud är i skick klarar vi oss.

― Hanna på hemvägen från Amerika

I scenografin fortsätter samma lätthet, i ljus och beige anda - förutom när blodröda demonstrationsflaggor svingas. Scenografin är också lekfull. Några snedställda resväskor utgör fören på båten på väg bort från Rödskäret. När väskorna ställs på rad tuffar de fram som ett tåg över Amerikas stora vidder. En hög trappkonstruktion blir till atlantångaren som tar Hanna över havet.

Det vackra i scenografin accentueras av en stor klockpendel som svänger över öppningsscenerna, likt en fullmåne mot en bakvägg där vindpinade vågor sakta böljar fram, blandade med texter ur handskrivna brev. Och senare, när Hanna anländer till New York, ett folkmyller i svartvitt likt gamla foton.

Otto (Oiva Nuojua) och Erik (Petteri Hautala) på en brygga.
Bildtext Bästa vännerna Otto (Oiva Nuojua) och Erik Smeds (Petteri Hautala) funderar på vad som är viktigt i livet.

Inget mörkt och tungt 1900-tals drama

Dräkterna av Paula Varis är det enda som, förutom naturligtvis den historiska inramningen i handlingen, signalerar tidigt 1900-tal. Och tack och lov för det.

Jag gruvar mig inför föreställningen. Ska det här bli ännu en i raden av uppsättningar och berättelser i murriga färger om vår tidiga 1900-talshistoria?

Det som kändes så omvälvande för 22 år sedan då Wasa Teater var först ut med att sätta upp Colorado Avenue och Lanthandlerskans son. De pjäser som drog österbottningarna man ur huset och gjorde dialekt på teatern rumsren. Sådant som nu känns allt annat än nytt.

Men det visade sig att vi den här gången får mycket mer än vad jag vågade hoppas på. Mycket, mycket mer.

Lätt beröring av svåra ämnen

Publiken omhuldas av pjäsen. Den stora ensemblen med de många skådespelarna på scenen utstrålar trygghet. Dramaturgin och regin ger ett flyt där berättelsen graciöst böljar fram, accentuerad av den mjuka rörelse som det långsamt snurrande scengolvet ibland ger.

Så här går det när man rättar sig efter männen. Till och med Gud är karl.

― Mor Östmans livsfilosofi

Historien flyter också med lätthet genom stora och svåra skeenden, som inbördeskriget med olika politiska ställningstaganden eller Eriks och Dåhli-Johans död. Utan att stanna till eller gräva ner sig.

Mor Östman är förvisso bitter och negativ, men hon står alltid på barnbarnet Ottos sida vilket ger hennes kanter en rundning. Vänskapen mellan Hanna och Johannes Smeds utvecklas och djupnar, men också den berörs med ett flyktigt grepp. Att gå ner i djupet i några enskilda scener hade inte platsat i det här pjäsbygget.

Mor Östman (Anna Lemmetti-Vieri) har fått brev från Amerika. Johannes Smeds (Ville Härkönen) i bakgrunden.
Bildtext Mor Östman (Anna Lemmetti-Vieri) har fått brev från Amerika. Johannes Smeds (Ville Härkönen) kommer för att få höra nyheter om Hanna.

Genom det flyhänta berättande påminns vi också om hur Hanna blir "Dollar-Hanna" i folkmun. Hon ackorderar om priset på tomten hon vill köpa för att bygga sin lanthandel. Självförtroendet kickar in, hon tar över initiativet och säger sitt pris, tar fram en pengabunt och frågar: Passar det att betala i dollar?

Berättarkören plockar upp händelsen och upprepar hennes nya namn. Det är över på några ögonblick och berättelsen går vidare.

En berättelse om livets dalar och toppar, om kärlek och vänskap. Sådant som vi alla får uppleva i någon form - och som ingen av oss undkommer.

Föreställningen är textad till svenska.

Vaasan kaupunginteatteri: Colorado Avenue. Av Erik Norberg, översättning och bearbetning Kurt Nuotio. Dramaturg: Outi Rossi. Regi: Maiju Sallas. Musik: Sauli Perälä. Scenografi: Annukka Pykäläinen. Kostymdesign: Paula Varis. Ljuddesign: Niklas Nybom. På scen: Tiia Ollikainen, Anna Lemmetti-Vieri, Ville Härkönen, Oiva Nuojua, Hannu Kivioja, Juha Ekola, Toni Ikola, Kirsi Asikainen, Ulla Väätäinen, Emma-Sofia Hautala, Petteri Hautala, Waltteri Haapaniemi, Paula Vuorela, Lasse Lorenz, Erja Honkamaa, Samuli Koskela, Terhi Parkkamäki, Alva Granfors/Juuli Tikkaoja, Linus Granfors/Silas Lorenz, Elvin Rajala/Vilho Vimpari.