Vad är en mångfaldsagent och hur kan den hjälpa kulturscenen? –  "Det finns en rädsla för att göra fel"

Frågan om vem som får spela vilka roller på kulturscenen och ur vems perspektiv konsten berättas är ett hett diskussionsämne inom kulturbranschen. Nu utbildas också mångfaldsagenter för att stödja teatrarna och göra kulturfältet mer inkluderande. 

De senaste åren har flera debatter kring vem som får spela vem på scenen eller filmduken blossat upp.  I fjol handlade det om huruvida en cis-man, (de som är födda som, uppfattar sig som och behandlas som män) får spela en transkvinna, med anledning av Nationalteaterns uppsättning av Pedro Almodóvars Allt om min mamma. När Helsingfors stadsteater i september i år sökte efter en transkvinna för en musikal uppstod åter en debatt kring vem som får spela rollen redan innan castingen hade avgjorts.

Frågan om vem som får tillträde till scenen och vems berättelser som lyfts fram har också varit på tapeten. I Finland är teater- och operavärlden och filmduken alltjämt väldigt homogen - till exempel har bara två svarta dansare genom tiderna anställts på Nationalbaletten. 

Bakgrunden till många av övertrampen inom kulturvärlden handlar om okunskap, enligt Rita Paqvalén som är verksamhetsledare på organisationen Kultur för alla. 

– Det finns en rädsla för att göra fel, och i de här frågorna gör vi alla fel någon gång. Huvudsaken är att vi försöker, blir medvetna om den maktposition vi har och de möjligheter vi har att skapa förändring.

För att råda bot på den okunskap som råder inom konst- och kulturfältet utbildar organisationen Kultur för alla och Globe Art Point mångfaldsagenter. De första mångfaldsagenterna utbildades redan 2019 men nu utbildar Kultur för alla och Globe Art Point tio nya agenter. 

– Många organisationer har kontaktat oss eller agenterna direkt för att jobba med sina jämlikhets- eller antidiskrimineringsplaner för att tänka kring produktioner, rekrytering eller vad som helst som organisationerna jobbar med i sin vardag, säger Paqvalén.

Arlene Tucker som utbildar mångfaldsagenterna önskar att fler institutioner tog kontakt med dem eftersom tjänsten angår alla och arbetet med mångfaldsfrågor är kontinuerligt.

– För tillfället blir jag kontaktad i medeltal några gånger i månaden av organisationer som vill lära sig mer om mångfaldsfrågor. Mest kontaktas jag av tv- och filmbranschen, museum och universitet.

Nationaloperan utbildade hela sin personal

En av mångfaldsagenterna är Anna Litweka-Anttolainen. Hon har tillsammans med Outi Salonlahti från Kultur för alla utbildat hela Nationaloperans och -balettens personal i mångfaldsfrågor. 

– Black lives matter och metoo-rörelserna har lett till att man uppmärksammar och talar mer om de här frågorna. Också konst- och kulturfältet vill utvecklas och blir mer inkluderande och jämlika. Det är verkligen fint. 

Rent konkret handlar det om att gå igenom vad mångfald innebär både inom organisationen och i det konstnärliga innehållet. Till exempel hur operan rekryterar personal och om alla, oavsett etnicitet eller funktionsnedsättning, har lika möjlighet att söka jobb där. 

– Eller till exempel vad dekolonisering och antirasistiskt kulturarbete innebär inom operavärlden och om det finns utvecklingsbehov, säger Litweka-Anttolainen.

Det handlar inte om att annullera alla traditionella operor, det handlar om att inkludera det traditionella asiatiska kulturarvet istället för det som landat i Europa via kolonialismen

― Anna Litewka-Anttolainen, mångfaldsagent

Ansvar i att inte odla stereotypier

I de diskussioner Litweka-Anttolainen förde med personalen framgick att förändringsarbetet ännu är i startgroparna. Alla fall är inte entydiga och gränserna omdefinieras med tiden. 

I många av de traditionella balettuppsättningarna som kom till på 1800-talet finns så kallade exotiska danser. I till exempel Nötknäpparen finns kinesiska, ryska, spanska och arabiska danser, som med dagens linser kan tolkas som problematiska. Kritiken handlar om att en del nummer representerar en stereotyp bild av till exempel respektive kultur, påhittad av européerna.

I till exempel USA har kulturella stereotyper debatterats flitigt och det kinesiska numret, med sina pekande fingerrörelser och rishattar har börjat kännas kränkande för både publik och en del dansare. New York City Ballet ändrade för några år sedan både koreografi, smink och kostymer för just det kinesiska numret, eller tedansen som den också kallas, och Metropolitan Opera slopade blackface från operan Othello. Den ryska Bolsjojteatern vägrade däremot sluta med blackface, trots en kritikstorm för ett par år sedan.

Litweka-Anttolainen har jobbat med att skapa medvetenhet på Finlands Nationalopera om hur kolonialismen har inverkat på hur operavärlden, och hur operaföreställningar kan bidra till hur stereotypt vi ser på olika kulturer. 

– Det är jättebra att man nu är medveten om att det behövs en förändring och att hela personalen inom kulturfältet förstår vad det är fråga om och varför förändringen behövs.  Det handlar om jämlikhet, mänskliga rättigheter och också kulturvärderingar.

Litweka-Anttolainen framhäver att det inte handlar om att annullera alla traditionella operor, utan om att inkludera det traditionella asiatiska kulturarvet istället för det som landat i Europa via kolonialismen.

– Kulturinstitutionernas uppgift är att lära sig och göra kulturscenen till en tryggare plats för alla i publiken. Blackface hör inte till dagens värld. Operans uppgift är att framställa andra kulturer respektfullt.

I debatterna som blossat upp hör man ibland att konstens ska få vara fri och att alla ska kunna spela alla roller. Varför är det viktigt att personer i minoritetsposition ska få spela de här rollerna själva?

– Så länge som väldigt många scener är otillgängliga och vi inte ser en breddad representation på scenerna är det ganska svårt att tänka sig att vi har en riktigt fri konstscen. Vi har perspektiv som berättas ur ett visst befolkningsskikt, säger Rita Paqvalén.

Hon tycker också att det är viktigt att vem som helst i princip ska kunna spela vem som helst men poängterar att samhället då först måste bli mer inkluderande.

Backlash inom representationsfrågor

Frågan kring representation och mångfald är känslig och Paqvalén tycker att det på sistone har skett en tillbakagång i samhället kring mångfaldhetsfrågor och representation. Hon har svårt att förstå dem som tycker att diskussionen gått för långt.

– Det är ju intressant att man på något sätt uppfattar att nu har det gått för långt när det egentligen handlar om en process där man först har börjat. 

Själv tycker hon att till exempel debatten kring Nationalteaterns föreställning var ganska skrämmande.

– Man såg transaktivisterna nästan som någon slags nazister som går emot den konstnärliga friheten och Finlands teatrar. Vi talar ändå om en ganska liten grupp människor som inte har haft någon maktposition inom kulturfältet. 

Paqvalén tror att fientligheten dels bottnar i transfobi, dels kulturens kärva läge där konst- och kulturfältets finansiering är hotad.

– Klimatet har hårdnat och det finns en rädsla för den egna utkomsten.

Stora framsteg trots allt

Kultur för alla har jobbat med tillgänglighets- och mångfaldsfrågor i 20 år och trots det bakslag Paqvalén upplevt på sistone tycker hon också att det parallellt har skett enorma framsteg. 

– Vi samarbetar ju med i princip hela konstfältet och där finns en enorm vilja att skapa förändring och att bli mer inkluderande. Många har gått med och börjat skriva sina planer och synliggöra på vilket sätt de jobbar antirasistiskt och med mångfaldsfrågor.