Film: Guled & Nasra - internationell toppmodell och finländsk ungdomsledare lyser i fint Oscarsbidrag

Somalias bidrag till Oscarskampen kröner finsk films mest framgångsrika filmår genom tiderna. Det måtte låta som en osannolik kombination - men den är både sann och glädjande.

Handen på hjärtat - vad var det som fick dig att klicka på rubriken till den här texten?

Toppmodellen, ungdomsledaren eller ordet Oscar?

För det var väl inte filmtiteln - eller? Personligen begriper jag inte varför man i Norden valt att köra med Guled & Nasra framom den internationella titeln The Gravedigger´s Wife.

En titel som manar fram bilder, flirtar med ens nyfikenhet, utlovar symboliska nivåer. En titel som de facto är helt i samklang med det som filmen levererar. 

Namnen Guled och Nasra blir visserligen intressantare om man vet att bägge anknyter till begreppet “seger” - eller om man utgår ifrån att poängen varit att namnge personer som ofta reduceras till att vara en grupp - men hur man än vänder på det är titeln “Guled och Nasra” onödigt kryptisk.

Laddat upplägg  

Den finsk-somaliska regissören Khadar Ahmed har förlagt handlingen i sitt debutverk till en kåkstad i Djibouti. Ett fattigt område där begreppet hem är synonymt med väggar av korrugerad plåt och en enkel sovplats på golvet .

I ett av dessa hem bor Guled (Omar Abdi) med hustrun Nasra (Yasmin Warsame) och sonen Mahad (Kadar Abdoul-Aziz Ibrahim).

Mahad tillbringar större delen av dagen med sina kompisar medan pappa hänger utanför stadens sjukhus i väntan på att någon skall dö.

Andras död utgör nämligen hans och de övriga gravgrävarnas livsvillkor. Tillsammans gräver de gravar för hand - med de bara fötterna fastklamrade vid den karga jorden. Sanden lyser gul där kvartetten sjungande vräker upp lass efter lass av heta stenar.

Här är den enes död mångas bröd. Bokstavligen.

Och för Guleds del handlar det inte bara om att få mat i grytan utan om att försöka spara ihop till den operation hans sjuka hustru så desperat behöver.

Behöver det sägas att desperata tider leder till desperata metoder?     

Välspelat och välskrivet

Historien om gravgrävaren och hans familj är en njutbar filmupplevelse. Inte bara för att den erbjuder en glimt av en värld vi alltför sällan ser på våra biografer, utan för att den byggs upp av bra ingredienser som portioneras ut i behaglig takt.

Det är idel långa bilder - signerade Arttu Peltomaa - som skapar en fin kotrast mellan hustruns statiska sjukbädd och livet som pågår omkring henne. Ett liv präglat av rörelse. 

Guled gräver och vandrar, Mahad springer och sparkar fotboll. Bilar fraktar levande och döda genom ett landskap vars luft dallrar av sand och hetta. 

Det hela blir till en slags sinnebild av en ödesmättad vandring där Guled likt Job stretar vidare trots att han gång efter annan stöter på motgångar. Men vad har han egentligen för  alternativ?

När man ser honom traska omkring på jakt efter jobb med skyffeln över axlarna är det inte utan att man associerar till Vittorio de Sicas klassiker Cykeltjuven (1948). 

Drabbande skönhet 

Guled och Nasra är en gripande historia där alla skådespelare sitter bra i sina roller. Omar Abdi (ungdomsledaren som filmdebuterade i Juho Kuosmanens kortfilm Kaupunkilaisia, 2008) gestaltar desperation så att den både syns och känns.

Och unga Kadar Abdoul-Aziz Ibrahim lyckas väl med att få fram tonåringens balansgång mellan trots och beslutsamhet. 

Ändå är det oundvikligt att inte främst fastna vid Yasmin Warsame som spelar den sjuka hustrun.

Hennes Nasra må vara skör och söndergråten av smärta, men de gasellika lemmarna och den raka hållningen gör att hon utstrålar en sällsam värdighet och stolthet - det är som om hon var från en annan värld.

Poängen är att toppmodellens eteriska skönhet ingalunda förtär något av trovärdigheten, istället fungerar den som en effektfull kontrast till de karga omständigheter under vilka hon lever.

Relationen mellan henne och Nasra blir på många plan en bild av hur skönhet och kärlek hotar att urholkas av fattigdom och trötthet. 

Den slutliga garneringen på filmåret 2021

Guled & Nasra hör till de finländska filmer som nått stora internationella framgångar under det gångna året. Den premiärvisades i Cannes och har prisbelönats på festivaler från Toronto till Tunisien.    

Vid sidan av filmer som Sokea mies joka ei halunnut nähdä Titanicia och Kupé nr 6 visar den att det är något nytt på gång inom finländsk film - att det finns gott om gediget hantverkskunnande i kombination med idéer som vidgar vyer och bryter ny mark.

Det finns med andra ord ingen anledning att gräva några filmgravar.