Hoppa till huvudinnehåll

Sport

NHL-kolumnen: Miro Heiskanen är det strålande undantaget – men vad är det som felas med den "blåvita backfabriken"?

Miro Heiskanen till vänster, bild på Anders Nordenswan till höger.

Än en gång var förväntningarna höga. Det här skulle väl bli säsongen då en handfull hittills oskrivna blad bland finländska backar slår igenom i NHL? Tyvärr ser det inte ut så. Igen är backarna med finländskt pass som åtnjuter stort förtroende snabbt räknade. Miro Heiskanen är fortfarande undantaget bland den unga backgenerationen som vunnit allt i juniorlandslaget.

I Yle Sportens NHL-podd kretsar diskussionen den här veckan kring bland annat Rasmus Ristolainen. Mattias Simonsen och Anders Nordenswan år båda övertygade om att Lejonens OS-lag behöver Philadelphia Flyers-backen.

För den som läst NHL-kolumnen under tidigare säsonger är det här ett tema som säkert känns bekant. Finländska anfallare gör bra ifrån sig och får förtroende på bred front – men när det gäller backar så är det betydligt tystare.

I slutet av grundserien förra våren, beklagade sig undertecknad över att en säsong igen hade gått förbi utan att nya unga försvarare slagit igenom.  I brist på nya unga utropstecken var det största glädjeämnet 29-årige Jani Hakanpää som gjorde en mäktig första säsong i NHL.

Förhoppningen i våras var att säsongen 2021–2022 skulle göra sluta på den blåvita backtorkan i NHL. Nu är vi där och det ser om möjligt ännu torrare ut.

Så här är det när säsongen rullar på med full fart: tre finländska backar snittar över 17 minuter (= topp 4), fem backar har spelat fler än fem matcher, fyra killar har spelat en eller två matcher – och sammanlagt har tretton backar varit i rinken under säsongens första månad.

Visst blir det här tjatigt, men bara för att ge perspektiv: 30 svenska backar har spelat i NHL så här långt den här säsongen, 18 snittar över 17 minuter per match och 24 representanter för den blågula backskolan har spelat fler än fem matcher. 24–5 till Sverige i den jämförelsen.

Skador förklarar en del av den blåvita backmisären. En mycket liten del visserligen. Henri Jokiharju, som är ordinarie i Buffalo och dessutom en topp 4-back i Sabres, skadade sig i säsongens första match.

De två övriga skadade: Markus Nutivaara och Olli Juolevi finns båda i Florida Panthers. Juolevi är fortfarande ett totalt oskrivet blad i NHL och faktum är att Vancouver ville bli av med killen som de draftade med nummer 5 år 2016. Nutivaara är back nummer sex, sju eller åtta i Panthers.

Åren går snabbt för Juolevi, Sami Niku och Ville Heinola

Juolevi är ett år äldre än Miro Heiskanen och valdes till All Star-laget i JVM 2016 när Finland vann guld. Förväntningarna var enorma, men i NHL har det bara blivit 23 matcher på dryga fyra säsonger i Nordamerika. Backparet från All Star-laget, Zach Werenski, hör i dag till ligans elit.

Olli Juolevi har verkligen haft det motigt. Många skador har satt käppar i hjulen för honom och då han varit frisk, så har han inte spelat enligt sin identitet. Juolevi är uttryckligen en back som bidrar via sitt spel med pucken.

Vancouvers coach Travis Green gillade helt enkelt inte Juolevi och ville inte satsa på Helsingforskillens utveckling. Nu har klubbadressen då förändrats, men skadeproblemen fortsätter.

Olli Juolevi i Vancouvers tröja.
Bildtext Olli Juolevi.

Samma gäller för två andra finländska unga guldbackar från JVM, som redan borde vara ordinarie NHL-spelare och som lever via att ha kontroll över pucken: Ville Heinola och Sami Niku.

Både Heinola och Niku har förutom internationell framgång och puckförande egenskaper också det gemensamt att bådas karriär i Nordamerika har gått i stå på samma prärie i Manitoba.

Winnipeg Jets verkar envisas med att reservera finländska spelare, trots att de helt tydligt inte passar in i Jets evighetscoach, Paul Maurices, syn på hur hockey ska spelas. Det är inte bara blåvita backar som hamnar i kylan i Winnipeg, men den här gången riktas fokus på dem.

Vart och varför försvann Sami Niku?

I podcasten som fokuserar på Montreal Canadiens, Habs Unfiltered, snackade programvärden inför säsongen i avsnitt 188 med Canadiens-experten Jack Han om Sami Niku. Jack Han hade blivit imponerad av Niku under säsongen 2017/18 då nykomlingen valdes till AHL:s bästa back.

Niku direkt dominerade i AHL med sina spelskapande egenskaper. Fyra år senare är Niku enligt Han bara en skugga av sitt tidigare jag. Orsaken enligt Han är att man i Jets försökte tvinga Niku in i en ensidigt defensiv roll som är helt främmande för honom.

Det är lätt att hålla med kanadensarens syn på Habs ytterst förmånliga nyförvärv (750 000 $). Den självsäkra artisten som tidigare visste exakt vad han skulle göra med pucken när han fick den har förvandlats till en blek kopia av spelaren som njöt av att bära ansvar.

Sami Niku på isen i Montreals tröja.
Bildtext Sami Niku.

I de matcherna som Niku spelat i Canadiens, har han fått försöka sig på att använda sig av styrkorna som tog honom till Winnipeg. Men flytet, självförtroendet och den lite kaxiga spelglädjen är bortblåsta. Kvar finns en spelare utan identitet – som dessutom redan är 25 år.

I dag känns det faktiskt ganska osannolikt att Sami Niku lyckas vända på sin karriärkurva. Montreal-coachen Dominique Ducharme ville kolla om finländaren kan bli den quarterback som Canadiens behöver, men nu verkar som att testet är över och Haapavesikillen hudade.

I ett tappert försök att rädda sin NHL-karriär bad Niku Winnipeg om att säga upp hans kontrakt och på det sättet kunna söka sig till ett annat lag. Tippar tyvärr att vägen från Montreal gått till Europa när nästa säsong börjar.

Mikko Lehtonen fick som bekant nog efter att i en säsong aldrig fått försöka använda sina styrkor, men ”Bobby” packade i alla fall ihop innan han tappade sig själv som spelare. Få se ifall Niku kan återfinna sin identitet.

Hur går det för Ville Heinola?

En ännu större talang än Niku finns däremot kvar i Winnipegs organisation och så småningom börjar orosmolnen hopa sig riktigt ordentligt. Ville Heinola visade direkt framfötterna i Jets när han som 18-åring, i början av säsongen 2019/2020, stod för 1+4 på åtta matcher.

Där en motsvarande nordamerikansk talang skulle ha fått gå vidare på den vägen, så skickades Heinola efter match nummer åtta till AHL, vilket inte var vad han ville och tonåringen återvände till Lukko. Nu lever vi hösten 2021 och Heinola har spelat fem NHL-matcher sedan hösten 2019.

I dag finns han igen i Manitoba Moose – nio poäng på nio matcher och +6 så här långt. I princip låter det som att det bara är en tidsfråga innan Jets kallar, men som fallet Sami Niku visade, så behöver det inte alls gå så. Inte heller Heinola verkar falla Maurice i smaken.

Det otroliga är att Jets skulle behöva en back med Heinolas fina offensiva uppsida och GM Kevin Cheveldayoff har ivrigt försökt trejda in ”färdiga” offensivt starka NHL-backar. Känns direkt vansinnigt att man inte gör som så många andra klubbar och tror på sina egna talanger.

Heinola har alla möjligheter att bli en verkligt bra puckförande NHL-back. För att igen vara lite tjatig: om han var kanadensare...

Mera salt i såren – är det kört för Juuso Välimäki i Calgary?

Till råga på alla andra backmotgångar, så tycks det barka åt skogen också för en ung stortalang som redan verkade spikad i NHL. Calgarys Juuso Välimäki som draftades med nummer 16 sommaren 2017 och har målats upp som en framtida hörnsten i Flames har hamnat i hundkojan.

Välimäkis ansvar och speltid minskade genast då nygamla coachen Darryl Sutter tog över Flames förra våren. Nu har den 23-årige Tammerforsaren varit utanför den spelande uppställningen i över en vecka och det verkar som att den ett år äldre svensken Oliver Kylington tagit Välimäkis plats.

I och med att Flames ligger tvåa i Pacific och vinner för det mesta, så ser det faktiskt inte alls ljust ut för Välimäki. Sutter är en bestämd och tjurig gubbe som inte i första taget omvärderar sina beslut och det är någonting i Välimäkis spelarprofil han inte gillar.

Juuso Välimäki tackar för en fin passning.
Bildtext Juuso Välimäki.

Välimäki är en allroundback, som i FM-ligan coronahösten 2020 var totalt dominerande och stod för 19 poäng på 19 matcher i Ilves. När han flyttas till NHL så avtar produktionen drastiskt (15 poäng i 80 NHL-matcher), men han är ändå inte heller en utpräglat stark defensiv pjäs.

Känns som att Sutter helt enkelt inte tycker att Välimäki är tillräckligt bra på något – eller saknar den där ena egenskapen som gör skillnad. Samtidigt har Calgary-coachen öst beröm över Kylington som stått för sju poäng på 11 matcher – Välimäki hade en assist på sju matcher.

Vad är det som inte stämmer?

För ett par år sedan verkade det sannolikt att Olli Juolevi, Ville Heinola, Juuso Välimäki och Sami Niku skulle kämpa hårt om platser i ett bästa möjliga Lejonlag i OS 2022. För tillfället är Välimäki den enda ur kvartetten som ens kommer på fråga.

Är det bara den stenhårda konkurrensen – NHL-lagen spelar med endast sex backar – eller finns den någon djupare orsak?

För en åskådare ser det ut som att många backar som skolats i Finland har ordentliga problem i NHL gällande vissa nyckelområden.

Styrkan i närkamper är ett problem för många av de unga finländska backarna – i jämförelse med unga backar från Kanada, USA – och Sverige. Både då det gäller intensitet och faktisk styrka i spel med klubba och skridskor.

Valet mellan att spela bort ”mannen” eller koncentrera sig på att placera sig och läsa situationen rätt slår alltför ofta fel. I NHL-rinken kan det vara dödfött att försöka vara smartare och skickligare än motståndarens forward. Allra värst är det att göra någonting mittemellan.

Finländska backar är i regel inte heller speciellt bra på att spela starkt med klubban och försvara med ”aggressiv klubba”. Det här en del av backens spel som blivit viktigare och viktigare när hakning och varje hugg mot klubban eller armar leder till utvisningsbåset.

Som sista punkt på den här listan är att spela bestämt med pucken i egen zon. NHL-coacher blir galna om backar inte får pucken ut ur försvarszonen antingen genom att åka ut med den, eller via riskfria passningar. Sluga genomskärare måste man ha coachens godkännande för.

Miro Heiskanen är såklart undantaget som stärker regeln. Finlands genom tiderna mest begåvade back hör till den minimala gruppen bland elitspelarna som hela tiden vet vad som kommer att hända till följande. Därför får han allt att se lätt ut. Försök inte kopiera Miro – det är dödfött.

Personligen tror jag att de taktiska och noggranna spelsystemen som finska coacher är så bra på kan bli problem för backar i NHL. I smal rink med snabbare och aggressivare spelare är backens spel en mer fysisk och mångsidigt krävande kedja av närkamper där allt händer blixtsnabbt.

Tack för att du läste.

Källor: hockeydb.com, leftwinglock.com, quanthockey.com, naturalstatrick.com, nhl.com, Habs unfiltered