Arja Saijonmaas utbrott efter Daniel Olin-inspelningen: "Trycket på mig i 1970-talets Finland var fruktansvärt. Så grymt att jag borde tagit livet av mig"
Den politiska världsartisten Arja Saijonmaa säger sig ha fått diktaturer på fall med sina sånger. På Olof Palmes begravning var det Saijonmaa som fick hedersuppdraget att sjunga inför världens beslutsfattare, presidenter och kungligheter. I samtalsprogrammet Daniel Olin berättar Saijonmaa om sin långa karriär och samarbetet med Mikis Theodorakis och att hon minsann inte blev nationen Finlands stolthet, utan kände sig ensam, utlämnad och bespottad.
Coronapandemin och tv-programmet Mitt livs låt har fört Arja Saijonmaa tillbaka till hemlandet. På två år har hon inte sjungit och uppträtt och nu gör hon det i teve. På scen och oftast live inför den finländska publiken.
Saijonmaa glittrar och ler. Hon njuter i fulla drag. Toppmusiker, arrangemang som är nya. Nu går hon utanför sin bekvämlighetszon och sjunger andras låtar och inte ur sin egen repertoar.
Har du äntligen blivit den folkkära artisten i Finland?
– Jag tror det. Jag hoppas det. Jag har fått ett enormt mottagande. Kärlek, kärlek, kärlek. Jag blir stoppad på gatan och de visar tummen upp och säger "Va bra att du är med. Tack! Och åk inte i väg", säger Saijonmaa.
Men åkt i väg, det har Saijonmaa gjort konstant. Från hemstaden St:Michel till Helsingfors för att studera vid Sibeliusakademin, sen till Missouri i USA, Grekland, Sverige, Norge, Frankrike och alla andra länder där hon har uppträtt med den grekiske kompositören och frihetskämpen Mikis Theodorakis.
– Det var som rockkonserter när vi uppträdde. Fullsatt, säger Saijonmaa.
Det var diktaturernas epok. Militärjuntan i Grekland och senare Chile.
De politiska frihetssånger Arja Saijonmaa framförde var ändå fel i Finland. Hon hade ett förflutet som radikal aktivist på Ylioppilasteatteri (finska studentteatern), men var aldrig "taistoit" (den stalinistiska minoriteten inom Finlands kommunistiska parti) utan snarare socialdemokrat.
– På den här tiden gällde det att välja sida, säger Saijonmaa.
När Arja Saijonmaa gjorde succé tillsammans med teaterregissören och -chefen Vivica Bandler med finsk tango på anrika Hamburger Börs i Stockholm var de finska kulturkritikerna inte nådiga. De ansåg att det hade varit lämpligare att framföra Sibelius eller modern jazz.
Då var finnjävlar: alkisar under Slussen, perkele, vodka och kniven.
Arja Saijonmaa
Själv menar Saijonmaa att den finska tangon och valsen öppnade upp svenskarnas ögon och hjärtan för den finska folksjälen.
Det här var år 1981.
– Då var finnjävlar: alkisar under Slussen. Det snackades i Sverige negativt om tango, perkele och vodka och kniven, säger Saijonmaa.
– I Finland fick jag skäll som vanligt. Jag var som ett jetplan, där bullret kommer senare, säger Saijonmaa.
Efter att hon sjöng på statsminister Olof Palmes begravning och samtidigt tog farväl av en personlig vän gjorde massmedierna sig smålustiga över hennes insats och hon stämplades som hänsynslös streber.
– När jag var bjuden till president Kekkonens självständighetsfest på slottet och dansade fick jag höra att jag var en streber, säger Saijonmaa.
Jag är som ett jetplan. Bullret kommer senare.
Arja Saijonmaa
När Saijonmaa ger svar på hur kritiken kändes säger hon så här:
– Jag kände mig enormt övergiven och ensam.
– Jag förstår inte att jag överlevde. Trycket på mig var på 1970-talet så fruktansvärt i Finland. Så avskyvärt, så spyaktigt och så grymt att jag borde med all rätt ha tagit mitt liv som många andra gjorde. Kanske var det avundsjuka? Men att jag överlevde berodde på att jag hamnade i Sverige, säger Saijonmaa efter tv-intervjun, som hon vill komplettera med ett ärligare svar.
Hon beskriver det som att svenskarna älskade henne till döds och att det var just det hon behövde. Någon bitter martyr vill Saijonmaa inte bli.
Arja Saijonmaa
Arja Saijonmaa gästar Daniel Olin i kväll klockan 19.00 på Yle Fem och på måndag 15.11 kan en längre version av intervjun höras i Yle Vega klockan 19.22. Hela intervjun finns också på Yle Arenan.
Här berättar Saijonmaa bland annat om hur rädd hon var att sjunga fel under direktsändningen av Olof Palmes begravning 1986:
