Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Kommentar: Gigekonomin förutsätter två saker: att det finns de som har råd att betala för att någon annan utför deras jobb och att det finns de som inte har råd att säga nej

Uppdaterad 12.11.2021 15:47.
Grafik. Till vänster ett cykelbud på en orange cykel. Till höger en bild av en kvinna som poserar för kameran.
Bildtext Gigekonomin eller plattsformsekonomin banar väg för prekariatet. Cykelbuden är en viktig del som upprätthåller denna cyniska ekonomi.

Gigekonomin banar väg för en ny slags underklass. Kia Svaetichin har läst boken Cykelbudet (2021) och läser egentligen en berättelse om dagens slavar och de som upprätthåller systemet.

Det finländska matleveransföretaget Wolt säljs för sju miljarder euro. Det är den amerikanska matleveransjätten Doordash köper upp företaget och affärspriset är stort i finländska mått. Politikerna i Finland får inte nog av att klappa varandra på ryggen, vilken bra affär!

Piansisten och förläggaren Anders Teglund pressbild
Bildtext Anders Teglund är pianist och förläggare. Då alla hans spelningar avbokades under pandemin tog han jobb som cykelbud istället.

Den färska boken Cykelbudet är skriven av den svenske förläggaren och pianisten Anders Teglund. Han ska precis bege sig ut på turné våren 2020 när pandemin bryter ut. På ett ögonblick försvinner alla hans inbokade spelningar. Allting avbokas och upphör och hela hans ekonomi rämnar. Han börjar i stället jobba som cykelbud och levererar mat åt folk som har råd att vara lata.

1 h+
I det senaste avsnittet av Sällskapet diskuteras boken Cykelbudet och gigekonomin. De osynliga cykelbuden - Spela upp på Arenan

Anders Teglunds första pass är den 17 april 2020 och skammen griper tag i honom när han får på sig den chockfärgade, stigmatiserande utrustningen. Han loggar in i zonen, får första ordern i appen, trycker accept (det enda valet). Han trampar i väg till en hamburgerrestaurang, picked up, trampar vidare till en bostadsadress, contactless delivery – place the order at the customer’s door, dropped off. New order. Accept. Så trampar han sig igenom passen, i minusgrader och i värmebölja, i ihållande regn och i snöoväder, kilometer efter kilometer, gata fram och gata tillbaka, branta backar upp och snabba backar ned. 

New order. Accept. Så trampar han sig igenom passen, i minusgrader och i värmebölja, i ihållande regn och i snöoväder, kilometer efter kilometer

 Vad betyder gigekonomi? 

Enligt en rapport från McKinsey Global Institute har omkring 162 miljoner människor i Europa och USA någon form av gigjobb, vilket innebär 20-30 procent av den arbetsföra befolkningen.

Webbplattformarna och de nya apparna som kan heta saker som Bonsai, Gigstr, Taskrunner eller Yepstr har vuxit fram i kölvattnet av den så kallade gigekonomin. I den här ekonomin har arbetstagarna inte fasta anställningar. De förflyttar sig istället mellan korta vikariat och projektanställningar samt gör superkorta inhopp hos diverse kunder. Jobbinsatserna kan vara i några timmar eller dagar, men också längre. Arbetskraften, de som utför tjänsterna, kallas “giggare”. Hit räknas till exempel Uberförare och cykelbud.

Andra menar att den här typen av arbete riskerar att skapa en ny slags underklass

Det var i förra veckan som debatten om plattformsekonomin i Finland blossade upp på nytt. Myndigheterna anser att företaget Wolts kurirer ska betraktas som löntagare, inte som företagare som de hittills klassats som. Bland annat kräver arbetarskyddsmyndigheten att Wolt ska föra bok över budens arbetstimmar och stå för alla arbetsgivaravgifter. Enligt uppgifter från Servicefacket Pam får buden cirka 5 euro per leverans. Förra veckans beslut gäller bara Wolt, men Yle rapporterade i somras att man vill att den tyska konkurrenten Foodora också ska anställa sina arbetstagare.

En del talar med värme om gigekonomin och om friheten som det innebär att slippa vara anställd. Andra menar att den här typen av arbete riskerar att skapa en ny slags underklass.

Blixtbelyser arbetsmarknaden

Den här sortens ekonomi förutsätter två saker: att det finns de som har råd att betala för att någon annan utför deras jobb och att det finns de som inte har råd att säga nej. 

Gigeknomin blixtbelyser den tudelade arbetsmarknaden i Finland. Invandrare med osäkra och dåliga villkor stressar omkring i höstrusket på sin egen cykel för att överlämna färdiglagad middagsmat till fastanställda finländare i tryggheten inne i värmen i lägenheten. 

Det handlar om enkla jobb och guldkant i vardagen. Men frågan kvarstår, för vem?

Att det finns nackdelar med enkla jobb till låga löner är självklart och ingenting nytt. Men det som är viktigt att påpeka är att när en stor grupp, inte minst invandrare, inte kommer in på arbetsmarknaden får det också konsekvenser. Och då personer utför de här snuttjobben på slavliknande kontrakt letar de inte aktivt och hittar inte heller andra “ordentliga” jobb under tiden på arbetsmarknaden.

Vem betalar och vem förtjänar?

Men vem betalar egentligen för det här allmänna kalaset dit alla verkar vara bjudna? Restaurangerna gör inte någon vinst på grund av höga avgifter och gigjobbarna riskerar att bli av med sitt jobb om de utför färre än tre matleveranser i timmen. Det här oberoende av hur beställningarna och avstånden ser ut. Och slutkunden betalar inte många cent för att bekvämt få sitta i soffan medan någon annan hämtar hem maten till en. Så vem betalar egentligen för kalaset? 

Wolts VD och grundare Miki Kuusi, förtjänade förra året 2,2 miljoner euro, och det var innan han sålde företaget för miljarder. Delningsekonomin effektiviserar otvetydigt samhället. Vi talar om företag som Amazon, Wolt, Foodora, Uber och Airbnb som alla bidrar med bättre resursanvändning. Plattformsekonomin är här för att stanna.  Det handlar om enkla jobb och guldkant i vardagen. Men frågan kvarstår, för vem?

Psykiskt och fysiskt tungt att vara cykelbud

Scen ur boken: Jag finjusterar alla manövrar. Plockar upp mobilen från cykelväskan på styret. New order accept. Kollar restaurangens adress, tänker ut bästa färdväg, plockar upp mobilen utanför restaurangen, nyckeljojo, ordernumret, kassapersonalen som räcker mig maten. Picked up. Bädda ner den mellan kuddarna i väskan, klicka fram kundens adress innan jag låser upp cykeln igen, räkna ut bästa färdväg, tajma rödljusen, parkera, nyckeljojon, portkoden, trapporna. Dropped off. Vilka moment kan jag effektivisera? 

Folk kan öppna dörren utan byxor

Några saker blir kvar hos mig då jag läst boken. Som att det är så otroligt tungt att vara cykelbud, och att det tär både på det fysiska och psykiska. Under arbetet med boken cyklade Anders Teglund under cirka ett år en sträcka på cirka 1 618,6 km. Och mest intensivt cyklade han under pandemins andra våg.

pärmbilden till cykelbudet
Bildtext Boken Cykelbudet skriven av Anders Teglund kom i september i år. I samma väva som boken utkom blev Teglund förnekad nytt kontrakt på matleveransföretaget.

Kunder kunde ta emot sin matbeställning utan att vara påklädda. Folk kan öppna dörren utan byxor. Det gör man inte när det kommer en människa. Man blir så osynlig, menar Anders Teglund.

Anders Teglund är van vid att komma in i ett rum och säga hej, få presentera sig och folk ser honom i ögonen men när han trädde in i rollen som cykelbud blev han med ens osynlig. Han hade varit så upptagen av skammen med att vara ett ljusrött cykelbud, men så visar det sig att arbetskläderna anonymiserade honom istället och han var ingen – han var bara ett av alla andra cykelbud. 

Det handlar också om fysiska grejer, om att vara hungrig, man gör en maraton per dag och så kommer man in i pizzerior, pastahus, sushirestauranger, hamburger joints. Men cykelbuden ska bara hämta maten, stå och vänta några minuter i alla goda matdofter men aldrig äta själv. 

Anders Teglunds bok utkom i september i år. Han blev nekad förnyat kontrakt på cykelbudsfirman i samband med utgivningen och all uppmärksamhet den orsakade. 

Diskussion om artikeln