Hoppa till huvudinnehåll

Klimat

Kommentar: Vi kan glädjas åt en hel del resultat från klimatmötet i Glasgow – men demonstranternas rop om systemomställning klingade för döva öron

Kommentarsbildkollage - Marianne Sundholm och en bild från klimatmöte - en stor jordglob syns.
Bildtext Bland klimatmötets resultat finns en hel del som är dåligt och en hel del som är bra. Det är svårt att ge ett slutbetyg..

Diskussionen om klimatbistånd på mötet i Glasgow blev bara ett ytskrap på den diskussion vi egentligen borde föra: Det är de rika som bär ansvaret för klimatkrisen. De rika länderna, men också de rika individerna.

FN:s klimatmöte, nummer 26, är avslutat och har resulterat i ett avtal, the Glasgow Climate Pact, undertecknat av 197 länder.

Det är klart att när så många länder ska komma överens om formuleringar kommer alla att behöva gå med på sådant de inte gillar för att ändå godkänna en större helhet. Sammanfattningsvis innehåller avtalet en hel del som är dåligt, men också en hel del som är bra.

Att klimatmöten drar ut på tiden och formuleringar vattnas ur har vi sett förr. Klimatmöten är politik. Det som överraskade mig var hur mycket mer dramatisk politik det var än jag hade väntat mig.

Bilder på barnbarn, tårar och stående ovationer – hur mycket är bara show?

Ländernas klimatsändebud höll dramatiska, rörande och ibland snudd på teatraliska tal. EU-kommissionens viceordförande Frans Timmermans visade upp bilder på sin sonson i salen, för att understryka vikten av klimatåtgärder. Rösten brast för mötesordförande Alak Sharma som var nära till tårar i sina slutord, som han sedan fick stående ovationer för.

Lägg till USA:s representant John Kerry som det myllrade kring under de sista stunderna före beslutet, när de sista avgörande förhandlingarna uppenbarligen fördes i stora mötessalen. Kerry gick omkring från grupp till grupp och pekade på texten och alla såg bekymrade ut.

Men vad som bara är show och vem som egentligen är ansvarig för hur formuleringar landar är intressant att fundera på. Nu blev det Indien som lade fram ändringsförslaget om att kolet ska "fasas ner" i stället för att "fasas ut" – men det är uppenbart att Indien hade uppbackning av starka röster här.

Stark tro på grön teknologi hittade ända in i avtalets slutformuleringar

Den gröna omställningen i väst är starkt fokuserad på ny teknologi. Ren energi ska låta oss ställa om så vi kan leva klimatvänligare utan att egentligen tumma på vår levnadsstandard.

Vi ska minska på trafikutsläpp utan att minska på antalet bilar eller körda kilometrar, vi ska gå över till grön energi men har inte en tanke på att minska på energiförbrukningen, tvärtom ska den öka massivt.

Den här starka tron på grön teknologi som räddningen syns också i var de omstridda formuleringarna om att fasa ut/fasa ner kol till slut landade: avtalet säger inte att all kol ska fasas ner, utan vi ska minska på användningen av "unabated coal", alltså kol som inte renas med teknik, för att fånga in och lagra koldioxid.

Många bedömer att det är en stor framgång att F-ordet fossila bränslen överhuvudtaget nämns i avtalet, men andra säger att de löften som getts är tomma.

Elefanten i rummet: de rikas överkonsumtion

En något mer negativ blandning av ris och ros får avtalets formuleringar kring klimatbiståndet, som var en stor fråga redan inför mötet i Glasgow.

Diskussionen om att de rika måste hjälpa de fattigare med klimatåtgärder och framför allt anpassningsstöd var starkt närvarande under de två mötesveckorna, och det är tydligt att de värst drabbade länderna har en stark enad front i sitt budskap.

Kan de rika i väst faktiskt fortsätta konsumera som de gör i dag?

Men trots det fick Glasgowavtalet inte någon formulering om "loss and damage"-ersättningar, alltså om stöd för förluster och skador som de fattigare länderna redan i dag drabbats av för att klimatkrisens följder i allra högsta grad redan är här.

Avtalet säger visserligen att en större del av klimatbiståndet ska gå till anpassningsåtgärder, och säger också att klimatmötet ska återkomma till finansieringsfrågan redan nästa år och vartannat år efter det.

Men mötesdiskussionerna om att de rika i väst måste ta ansvar för skadan deras utsläpp orsakat blev bara ett ytskrap på den diskussion vi egentligen borde föra: kan de rika i väst faktiskt fortsätta konsumera som de gör i dag?

"Vad vill vi ha? Klimaträttvisa!"

Greta Thunberg kritiseras för politikerförakt och alarmism när hon kritiserade mötet för tomma löften, men hon är inte ensam när hon säger att förändringen behöver komma snabbare. Och tittar man närmare på alla de gräsrotsaktivister, medborgarorganisationer och representanter för ursprungsfolk som demonstrerat i Glasgow är budskapet i grund och botten det samma: de rika i väst måste ta sitt ansvar.

De rika länderna utarmar både de fattigare länderna och världens naturresurser för en överkonsumtion som är ohållbar både för klimatet, den biologiska mångfalden och den sociala och globala rättvisan.

Den verkliga frågan, och den som demonstranterna utanför Glasgowmötet och på klimatprotester hela världen ropar om, är systemomställningen. Att ett internationellt klimatmöte inte överhuvudtaget tar tag i de frågorna visar hur starka de kommersiella intressena är.

Som Sharma sa: Drömmen om 1,5 grader är vid liv men har svag puls

Det talas ofta om vad klimatåtgärder kan tänkas kosta, i både pengar och andra uppoffringar. I samband med sådana kalkyler presenteras sällan beräkningar på hur mycket mer det kostar i pengar och uppoffringar om de här klimatåtgärderna inte vidtas.

Climate Action Trackers rapport från tidigare i veckan säger att världen, med de klimatmål som länder presenterat just nu, är på väg mot en uppvärmning på 2,4 grader. Det vore inget mindre än katastrofalt.

Därför är det viktigaste med Glasgowavtalet att det ställer krav på alla länder att presentera ambitiösa nationella klimatplaner på kort sikt redan nästa år, 2022, och inte först om fem som ursprungligen var tanken. Det är utsläppsminskningarna för de allra närmaste åren som är alldeles avgörande för att målet om en uppvärmning på högst 1,5 grader ska kunna bli verklighet.

Med mötesordförande Alok Sharmas slutord: Drömmen om 1,5 grader lever, men med väldigt svag puls. Nu är det mycket som behöver hända. Nästa klimatmöte ordnas i Egypten om ett år, och kraven och förväntningarna på resultat att visa upp då är kanske högre än någonsin.