Hoppa till huvudinnehåll

Åboland

Distanspappan Kim Westman satsar på full närvaro då han är hemma: "Att få vara hemma med barnen är den bästa farsdagsgåvan"

Uppdaterad 14.11.2021 10:49.
Kim Westman
Bildtext Pappan Kim Westman premierades också av Hem & Skola med priset Du är guld värd för sitt engagemang för barnen i Pargas.

Att vara förälder är inte alltid så lätt och betyder ofta att man tvingas gå omkring med dåligt samvete. Det vet Kim Westman som jobbar på annan ort och därför är borta från familjen en stor del av tiden.

– Jag jobbar på annan ort och är borta från barnens liv ungefär hälften av året, hela tiden. Så på grund av det lider man av ett konstant dåligt samvete, säger Westman. Det känns hela tiden som att jag borde vara mera närvarande och göra mer.

Westman jobbar som stationschef vid sjöbevakningen i Mariehamn. Han har arbetat så här så under hela barnens uppväxt och liv och känner inte till någon annan vardag.

– Livet som distansförälder är väldigt tudelat för det kan vara jättejobbigt då man är tvungen att vara borta från barnens liv på födelsedagar och helgdagar, säger Westman. Ofta missar man dels helt vardagliga händelser och andra gånger större grejer i deras liv och det känns nog jobbigt.

Men samtidigt så finns det också den andra sidan av myntet. Då man jobbar på distans behöver Westman, som han uttrycker det, inte tänka på någon annan än sig själv medan han jobbar.

– Det kan betyda att jag har mer energi och intresse att ta del av mina barns liv då jag kommer hem och verkligen försöker vara närvarande till hundra procent, säger Westman.

Tekniken har underlättat vardagen på senare år

Westmans barn är äldre nu och tekniken har underlättat vardagen eftersom han kan hålla kontakt med döttrarna bättre än tidigare. Också då han är på jobbet.

– Vi har regelbundet videosamtal och den äldre dottern är bra på teknik och har lätt att ta kontakt, säger Westman. Sedan är min yngre dotter mer som jag själv, som har svårare att hålla kontakten, och med henne kan det gå lite längre tid emellan då vi håller kontakt.

Kim Westman
Bildtext "Att vara pappa är den viktigaste uppgiften jag har i livet och den chansen vill jag inte schabbla bort."

Det känns att Westman funderar mycket på sin roll som förälder och att vara en närvarande pappa.

– En stor del av min identitet hör nuförtiden ihop med mina barn och mitt föräldraskap, säger Westman. Tidigare kanske man såg på sig själv på ett annorlunda sätt men nuförtiden så ser jag nog på mig själv genom mina barns ögon. Att jag är en förälder, och i mitt fall en pappa till mina barn.

Westman säger att det är en stor ära att få vara pappa och att det är viktigt att göra det rätt nu när han har fått chansen.

– Samtidigt är man ju livrädd att man ska schabbla bort den här möjligheten att få vara pappa.

Närvaro och kärleksförklaringar viktiga

Westman ser på sig själv som en ganska stereotypisk pappa.

– Jag har alltid försökt vara väldigt involverad i barnens vård och skötsel, säger Westman. Långa tider av frånvaro har också betytt att jag varit närvarande på vardagar och därför velat och haft möjlighet att vara närvarande och sköta om dem då jag är hemma.

Men Westman sticker inte under stol med att det är hans fru som fått dra det tunga lasset i vardagen.

– Nog är jag tvungen att köpa rosor åt min fru för det är hon som sköter om familjen då jag distansjobbar, och det kan kanske kännas som att jag plockar russinen ur bullen, säger Westman. Då jag kommer hem så satsar jag på barnens hobbyer och på att göra saker med dem som vi alla gillar.

Westman anser själv att det är viktigt att visa sin kärlek till sina barn på alla möjliga sätt. Det kan handla om närvaron då man är hemma men också om handlingar och att lyssna på vad de känner och vad som händer i deras liv.

– Att vara förälder är som en resa där man lär sig mycket om sig själv, säger Westman. Det här är kanske en kliché men man lär sig ovillkorlig kärlek först då man tar hand om ett barn. Det är ingen skillnad hur irriterad man ibland kan bli på dem, ändå är den där mjuka sidan och kärleken till dem som man känner obegripligt stor.