Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Världens vackraste pojke – magiskt vacker och extremt upprörande dokumentär om framgångssagan som blev en mardröm

Från 2021
Uppdaterad 19.11.2021 14:31.
Porträtt på Björn Andrésen som tittar in i kameran.
Bildtext Ung och vacker. Björn Andrésen debuterade i Roy Anderssons "En kärlekshistoria" (1970) och blev en stjärna iochmed "Döden i Venedig" (1971). Men han har betalat ett högt pris för den uppmärksamhet han fick som tonåring.
Bild: Mantaray Film Ab

Luchino Viscontis Döden i Venedig är en av 1970-talets största filmer. Ofta prisad för sin hyllning till livets sköra skönhet. Men i sin Arenanaktuella dokumentär åskådliggör Kristina Lindström och Kristian Petri hur behandlingen av filmens unga stjärna var allt annat än vacker.

Den som har sett Döden i Venedig (1971) glömmer honom inte - den unga pojken i sjömanskostym. En blond tonåring som sitter och klinkar på ett piano i en hotellobby. Tills han liksom i slow motion vänder sig om och tittar mot kameran.

I den stunden stannar tiden. Inte bara för den äldre man som inom ramen för fiktionen blir besatt av den unge mannes skönhet, utan för ett kapitel klassisk filmhistoria.

Och i förlängningen stannar en symbolisk klocka även för femtonåriga Björn Andrésen. Han kommer inte att klä av sig sjömanskostymen, åka hem från inspelningen och återgå till sitt gamla liv.

Nej, han kommer aldrig mera att att vara bara Björn Andrésen. Från och med detta ögonblick förvandlas han till världens vackraste pojke.

Björn Andrésen poserar på stranden i baddräkt medan regissören och fotografen studerar honom i samband med inspelningen av Döden i Venedig.
Bildtext Farväl till barndomen. Björn Andrésen mäts och bedöms av regissören Luchino Visconti (till vänster) under inspelningen av Döden i Venedig.
Bild: Mantaray Film Ab

Från film till dokumentär

Så lämnar vi filmen från 1971 och snabbspolar fram till hösten 2021 då filmfestivalen Kärlek & Anarki bjuder in filmskaparna Kristina Lindström och Kristian Petri. En duo som under fem års tid har filmat den idag 66-åriga Björn och vars dokumentär Världens vackraste pojke nu rusar som en löpeld genom filmvärlden.

Alla vill se dokumentärfilmen om en fiktiv filmklassiker vars följder väcker tankar om priset för framgång. Om konstnärens ansvar. Och om en skådespelare som kom att formas av det konstverk han blev en del av.

Lindström och Petri har båda tydliga minnesbilder av sitt första möte med Döden i Venedig och säger att bilden av Björn ingick i ett slags kollektivt svenskt medvetande under deras ungdom.

Att de under åren - i likhet med många andra - undrat vad som hände med idolen som gav uppphov till den typ av hysteri som dittills varit förbehållen rockstjärnor.

Kristina Lindström och Kristian Petri poserar under varsitt paraply.
Bildtext Framgångsrik filmduo. Kristina Lindström och Kristian Petri i samband med filmfestivalen Kärlek & Anarki hösten 2021.
Bild: Sami Sorasalmi

Duon kontaktade Björn, vann hans förtroende och landade i en laddad berättelse med många nivåer.

– Det är en väldigt stark berättelse om skönhet, om offer och om begär, säger Kristina Lindström som konstaterar att projektet visserligen tog avstamp i hur Björn drabbades av filmen, men att de i det skedet inte hade en aning om hur mycket annat det fanns att ta fasta på.

Eller vilken mängd av arkivmaterial de skulle komma över.

Resultatet blev en kombination av en gripande livshistoria och en studie i filmens och medias makt.

Laddade scener och talande bilder

Bland det offentliga material som ingår i dokumentären finns två scener som är nästan outhärdliga att se - det ena ett klipp från provfilmningen i Stockholm, det andra från en presskonferens i Cannes 1971.

I det första får vi se Viscontis ingående granskning av en påtagligt generad yngling som ombeds klä av sig på överkroppen för att sedan gå omkring i rummet. 

– Vi diskuterade under klippningen hur vi skulle använda bilderna, vi ville ju inte göra ett övergrepp igen. Det var en viktig frågeställning under hela processen, konstaterar Lindström och Petri tillägger:

– Vi ville använde castingmaterialet, men det handlade om att desarmera det, sätta det i en ny kontext. Hans eget ansikte har ju dolts av bilden av pojken i sjömanskostym.

– Det var fint formulerat i The Guardian när de i ett reportage inför premiären skrev: Tadzio is dead - long live Björn Andrésen.

Luchino Visconti bredvid Björn Andrésen under inspelningen av Döden i Venedig.
Bildtext Regissören och hans verk. Björn Andrésen med Visconti under inspelningen.
Bild: Mantaray Film Ab

Det andra klippet som får det att vända sig i magen är hämtat från en presskonferens där Visconti förklarar hur han lyckats fånga Andrésens skönhet när den är i sin blomning. 

“Han var vackrare då, nu har han blivit gammal”, säger stjärnregissören med en nick mot sextonåringen bredvid sig.

– Han förnekar honom och journalisterna skrattar. Det gör ont att se - det är plågsamt, säger Petri.

Ödesmättad skönhet

Dokumentären är på många sätt ett slag i magen samtidigt som den smeker ens näthinna. Varje bild är utstuderat vacker, men utan att bli ytlig. Varje scen väcker känslor, men utan att förfalla till billiga trick.

Samtidigt är mycket av det som sägs och görs brutalt, tragiskt, upprörande. Och i takt med att Björns privata historia växer fram väcks frågan om sorgens många ansikten.

närbild av en ung Björn Andrésen som tittar in i kameran under lugg.
Bildtext Se mig. En skör tonårings blick.
Bild: Mantaray Film Ab

Det visar sig att femtonåringen som traskar in till provfilmningen redan har mycket i sitt bagage, att det som syns i hans blick inte bara är vanlig tonårskänslighet.

– Vi träffade castingpersonen som hjälpte till i Stockholm och hon pratade om hur Visconti reagerade när Björn kom in i rummet. Också hon såg att det här var en väldigt skör pojke.

– Då förstår man att Björns skönhet är att han har en sådan smärta och en sådan historia inom sig. Det är väldigt otäckt, men begripligt, säger Lindström.

Och Petri tilllägger att man inte behöver tänka att Visconti drivs av ondska utan av en regissörs blick.

– Det är klart att han när Björn kommer in i rummet inser att “där är han”. Han ser hans ögon, hans smärta, hans själ. Han ser inte en tonårspojke som leker, utan han tittar in på något helt annat.

– Björn kunde fylla den omöjliga rollen som en dödsängel, tillägger Lindström.

Ofrånkomligen kommer vi in på den skönhet som fortfarande präglar Andrésen. Något som framhävs av de miljöer och det visuella språk som dokumentären talar.

Hur tärd och grå och märkt av sorg han än är så går det liksom inte att slita blicken ifrån honom och både Lindström och Petri konstaterar att han är en människa som drar all uppmärksamhet till sig.

En gammal Björn Andrésen poserar i en simbassäng.
Bildtext Fortfarande karismatisk. Björn Andrésen är fortfarande aktiv som skådespelare - nyligen i tv-serien Springfloden (2016-18) och skräckfilmen Midsommar (2019).
Bild: Mantaray Film Ab

Han har helt enkelt den typ av närvaro som gör att han äger varje bild han stiger in i. 

Väcker frågor och ger upprättelse

Världens vackraste pojke är en vacker dokumentär om fula tillkortakommanden. Den får betraktaren att reflektera över både ett enskilt människoöde och vad som sker med en mänsklighet som verkar vara mer beroende än någonsin av att bli sedd.

Av kameran. Av publiken. Av någon. Till vilket pris som helst.

Men Björn Andrésen är ett levande bevis på att ens liv och identitet tar stryk om man blir bestulen på sin integritet. Eller för att citera Kristina Lindström som talar om objektifiering och faran med en uppmärksamhet bortom all kontroll.

– Det som är så hemskt är det som händer när man inte ännu har format sig som människa, inte har en kärna, inte vet i vilken riktning man skall gå i livet.

– Till slut finns det ingenting. Var är jag? Vem är jag? Det är formandet av själen som skadas.

Det fina med Världens vackraste pojke är att den gett Björn Andrésen en form av upprättelse, att hans egen röst äntligen gör sig hörd bortom Tadzios pianoklinkande.

Och det känns skönt att i dokumentären få möta hans dotter - se att det faktiskt finns ett liv bortom Döden i Venedig.

Även för femtonåringen som berövades en stor del av sin ungdom - just när den slog ut i blom.

Björn Andesen sittande i Viscontis registol under inspelningen av Döden i Venedig.
Bildtext Farväl till det förflutna. Björn Andrésen under inspelningen av Döden i Venedig.
Bild: Mantaray Film Ab