Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

När hela livet handlar om fiske

Uppdaterad 22.11.2021 12:48.
Karin och Jukka Pennanen fiskar på sjön Puruvesi i Östra Finland när Karin var liten.
Bildtext Far och dotter, Jukka och Karin Pennanen lägger nät

Jag har svårt att tänka mig vem min pappa skulle vara om han inte fiskade. Fiske, framför allt nätfiske, är en oskiljbar del av hans identitet. Och min också.

Hela min barndom präglades av ett evigt fiskande, sommar och vinter. Ingenstans känner jag mig så trygg som i en träbåt, för redan som nyfödd baby låg jag på bottnen i vår tjärade roddbåt och lyssnade på hur vattnet kluckade mot båtens sidor medan mamma och pappa vittjade nät. På vintern hängde vi barn på isen i timmar för att följa med fiskandet vid vaken. Jag har svårt att tänka mig vem jag själv skulle vara utan de här upplevelserna.

Karin Pennanes pappa Jukka Pennanen och mamma Agneta Hobin i en träbåt på Puruvesi
Bildtext Mina föräldrar Jukka och Agneta i vår gamla träbåt på 80-talet.

Om jag skulle vara skäribo skulle allt det här kanske te sig normalt. Men jag är från Helsingfors där jag levt hela min barndom och största delen av mitt vuxna liv.

Nu när jag fått färdig min audiodokumentär Pappa, jag och saimenvikaren har jag blivit medveten om hur mycket i mitt liv faktiskt har kretsat kring fiske. Något jag aldrig riktigt har reflekterat över tidigare.

Karin Pennanen och hennes lillebror Ontrei leker med nät som ligger i blöt i sjön. Året är 1980.
Bildtext Jag och min lillebror Ontrei leker med nät som ligger i blöt i sjön. Året är 1980.

Vi hade vårt stadshem i Helsingfors men det verkliga hemmet fanns i Kerimäki i Östra Finland, vid sjön Puruvesi. Där tillbringade vi alla semestrar. Mina föräldrar hade yrken som möjliggjorde långa sommarlov, och varje påsk, jul och höstlov for vi till stugan. 

Min mamma trivdes bra i stan också, men jag märkte tidigt att pappa var sig själv bara på landet. I stan var han lite frånvarande och rastlös, som om han gick omkring och bara väntade på att få åka iväg. 

Han lade näten oftast redan samma kväll vi kommit fram, efter den 5-6 timmar långa svettiga resan med tre bråkande barn i baksätet. Men sen var allt frid och fröjd. När han äntligen hade fått näten i sjön.

Jukka Pennanen visar upp en lax han fångat
Bildtext Pappa visar upp sin fångst.

Mujkdoktorn

Nu är min pappa, Jukka Pennanen, ju inte proffsfiskare. Men han är mer än en hobbyfiskare. Han är självförsörjande fiskare med fiske som levnadssätt. 

Dessutom är han expert på det teoretiska planet. Jukka är professor emeritus i kulturantropologi och det var faktiskt sjön Puruvesi som fick honom att bli antropolog. 

Min farfar, Kerimäkibördiga Jouko, köpte på 50-talet ett område på ön Hälvä, tio kilometer från Kerimäki kyrkby. Jukka tillbringade sina barndomssomrar här. Som 26-åring fick han bygga sig en egen stockstuga.

Jukka hade blivit magister i finska, men nu blev han intresserad av den lokala fiskekulturen och den förvandling den höll på att gå igenom. Fisket mekaniserades då, på 70-talet. 

-Jag sökte ett stipendium för att forska i Puruvesis fiskekultur, fick stipendiet och bytte huvudämne till antropologi, berättar Jukka.

Och på den vägen blev han.

Videon filmad av Antti Pennanen.

Puruvesi är en del av Stor-Saimen och Finlands kanske mest betydelsefulla fiskesjö. Ön Hälvä var i tiderna en viktig fiskeby. Här fanns landets största insjöfiskleverantör som efter kriget levererade mujkor till över 40 orter i Finland.

Området är inlandsskärgård där vattenrutterna sedan länge varit viktigare än landsvägarna. Bron kom först på 60-talet.

Jukka påbörjade sin forskning genom att besöka de otaliga fiskebyarna i området.

- Jag åkte omkring på Puruvesi med cykeln i motorbåten och intervjuade fiskarna.

Jukka sammanställde en enhetlig karta över Puruvesis fiskevatten och fångstplatser. Den kartan har senare använts i olika sammanhang. Doktorsavhandlingen blev klar år 1979 och heter "Muikkuapajilla". Fiskarna gav Jukka tillnamnet Muikkutohtori, Mujkdoktorn.

Två böcker om fiske skrivna av Jukka Pennanen.
Bildtext Två böcker om fiske skrivna av Jukka Pennanen.

Puruvesi, sjöarnas sjö

Puruvesi är viktig för mig också, trots att jag inte fiskar aktivt. Den är mitt själslandskap och finns i mitt dna; jag är uppvuxen på Puruvesis fisk och vatten. Sjön är ovanligt klar och ren. Det har länge sagts att man kan se bottnet på 12 meters djup. I dag är siktet något sämre, men fortfarande kring 10 meter. Vi har alltid druckit vattnet utan att koka det. 

Fötter nedstuckna i det klara vattnet i Puruvesi.
Bildtext Det klara vattnet i Puruvesi.

För en tid sedan, när min bror Mihkali studerade limnologi, fick han för sig att testa vattenkvaliteten. Vattnet var renare än kranvatten. Vi fortsatte hämta vårt dricksvatten ur sjön. En lyx som kändes självklar när jag var barn.

Idag har mina föräldrar rinnande vatten i sin stuga men det är fortfarande Puruvesi de dricker; vattnet kommer direkt ur sjön via en lång slang från djupen. Det finns källor på sjöns botten, så i princip är det frågan om källvatten.

Men även denna sjö är sårbar. Vattnet har ett omlopp på 12 år, efter det har det bytts ut. Vid Kerimäki kyrkby är stränderna täta av vass på grund av övergödning. Föreningen Pro Puruvesi grundades år 2010 för att värna om sjön.

Vy över sjön Puruvesi i Östra Finland.
Vy över Puruvesi i Östra Finland.
Bildtext Puruvesi är en stor sjö, ca 415 km2. Åsar som formats på istiden och sandbotten karaktäriserar sjön, liksom vida fjärdar, öar och djup på över 60 meter.

Puruvesi har gamla anor. Redan på 1300-talet färdades munkar hit från Valamo för att fiska lax. Sjön kallades för "Lilla Ladoga". Elias Lönnrot skrev ner en snapsvisa i Kerimäki år 1828: Ei kala kuivassa elä, fisken lever inte på torra land.

Jukka, som forskat mycket i samekultur, har en etymologisk teori gällande namnet Puruvesi. Enligt honom kan namnet komma från samiskans borrat, vilket betyder äta. I tiderna fiskade och jagade samerna här, då när de ännu levde så här långt söderut. Puruvesi skulle således ordagrant betyda "ätsjön" eller "matsjön".

Insjöfiskemuseum

Hela min barndom fick jag också höra om "Finlands insjöfiskemuseum", ett projekt som pappa brann för. Efter att han doktorerat fick han ideén till ett museum om insjöfiske invid Finlands viktigaste fiskesjö i Kerimäki kyrkby.

År 1983 gjorde Jukka en första plan för museet. Det handlade om en rätt så traditionell utställning i länsmannen Romu-Heikkis gamla stockhus. 

Men Jukka har större planer än så. I tiotals år har han kämpat för att få till stånd ett modernt museum vid Puruvesi. Det har bildats en stiftelse för att stöda museumsprojektet och pappa har gått på möten år ut och år in och utvecklat idén.

Visionerna är ambitiösa, ett modernt museum med fiskrestaurang, filmvisningar och arkitektur på toppnivå.

Den första planen gjordes av arkitektprofessor Aarno Ruusuvuori, men Kerimäki kommun förkastade förslaget. Jukka gav inte upp.

Han hade varit huvudansvarig för planerandet av Siida-museets utställning i Enare. Efter att Siida öppnades 1998 fick museet snart hedersomnämning för bästa europeiska museum. Guggenheimmuseet i Bilbao vann första pris den gången.

Jukka insåg att Siidas utställningskoncept var bra och bestämde sig för att föra vidare idén till insjöfiskemuseet, ett kulturekologiskt museum med fokus på människans och naturens växelverkan.

Arkitektprofessor Juhani Pallasmaa, som också planerat Siida, ritade det nya förslaget till insjöfiskemuseet.

Ritning av Jukka Pennanens förslag till insjöfiskemuseum i Kerimäki. Ett museum i två våningar där övre våningen representerar människans sfär ovanför vattenytan och nedre våningen världen under vattenytan.
Bildtext Insjöfiskemuseet i Kerimäki skulle vara i två våningar där övre våningen representerar människans sfär ovanför vattenytan och nedre våningen världen under vattenytan.
Genomskärning av det planerade insjöfiskemuseet i Kerimäki.
Bildtext Genomskärning av det planerade insjöfiskemuseet i Kerimäki. Golvet skulle vara av glas så att man såg “under vattnet”.
Miniatyrmodell av det planerade insjöfiskemuseet i Kerimäki.
Bildtext Miniatyrmodell av det planerade insjöfiskemuseet i Kerimäki. Byggnaden för tankarna till en upp- och nedvänd båt.

Men Kerimäkis politiker har inte vågat ta den ekonomiska risken, trots att världens största träkyrka redan lockar turistmängder till byn, som tillsammans med Punkaharju och Nyslott bildar en "turisttriangel".

Nederlaget är bittert för Jukka. Det här skulle vara hans livsverk. Han är övertygad om att det skulle bli en succé och ytterligare ett dragplåster för Kerimäki by. Men det är en kamp mot väderkvarnar.

- Den största besvikelsen är att man inte förstår värdet av Finlands viktigaste basnäring sedan stenåldern. Tack vare fisket kunde man befolka de här nordiska områdena efter istiden. Isfiske var ännu viktigare i de här områdena än jakt.

Projektet har efter flera decennier utmynnat i något småskaligare: en pop-up utställning sommaren 2019 och Jukkas senaste bok som handlar om Puruvesi och heter "Suur-Saimaan järvikaksoset Puruvesi ja Pihlajavesi".

Nu är pop-up-utställningen nedmonterad och skall bli en del av skogsmuseet Lustos utställningsutbud i Punkaharju. Jukka erbjöd utställningen först till både Nyslott och Kerimäki men de tackade båda nej.

Skylten till det första insjöfiskemuseet som min mamma, konstnären Agneta Hobin har målat. Hon blev inspirerad av siikakukko-maträtten, en variant av muikkukukko. Förebilden för skylten var ett gammalt fotografi av I. K. Inha och föreställer en genomskärning av den berömda karelska rätten. Nuförtiden hänger skylten på Jukkas och Agnetas stugveranda.
Bildtext Skylten till det första insjöfiskemuseet som min mamma, konstnären Agneta Hobin har målat. Hon blev inspirerad av siikakukko-maträtten, en variant av muikkukukko. Förebilden för skylten var ett gammalt fotografi av I. K. Inha och föreställer en genomskärning av den berömda karelska rätten. Nuförtiden hänger skylten på Jukkas och Agnetas stugveranda.

Ät mer insjöfisk!

Jukka Pennanen rensar fisk  på sommarstugan vid Puruvesi.
Bildtext Abborre är enligt Jukka den bästa fisken i Puruvesi.
Jukka Pennanen rensar en gädda.
Bildtext Av gädda brukar Jukka göra fisklasagne eller fiskbiffar.

Insjöfisk hör till den klimatsmartaste födan som finns. Genom att äta abborre, gädda och mujka minskar man radikalt på sitt koldioxid fotspår. 

- Det skulle på många sätt vara bra om finländarna började äta inhemsk insjöfisk igen, säger Jukka. Det är hälsosam föda som dessutom är bra för miljön. Det enda felet är att insjöfisk är så dyrt. Det här beror på lagen om tillgång och efterfrågan. Finländarna prioriterar importerad fisk. Så har det inte alltid varit.

Jukka har sett hela den deprimerande bågen från insjöfiskets guldålder till idag, då endast 2 % av fisken i fiskdiskarna består av inhemsk insjöfisk.

- Man borde beskatta importerad norsk lax och asiatiska fisksorter mera och använda de pengarna till att främja det inhemska fiskeriet, föreslår Jukka. Det är ett slöseri av våra naturresurser att fiskarna blir kvar i våra sjöar. Det leder också till en övergödning av sjöarna. 

Det speciella med nätfiske

Trots att jag har följt nätfiske på nära håll hela mitt liv har jag inte förstått alla dess  kulturhistoriska dimensioner och betydelser för min pappa. Jag började förstå det hela lite bättre när jag intervjuade honom för min dokumentär.

Ett av de äldsta fiskenäten i världen hittades i byn Antrea i Karelen 1913. Nätet är cirka 10 000 år gammalt. Man fiskade med nät redan på stenåldern. Det är frågan om en uråldrig fisketeknik. Om man är antropolog som Jukka, har det här betydelse. 

Agneta Hobin och Jukka Pennanen vittjar nät.
Bildtext Kommer de någo?

Jag började inse att min pappa knyter an till en kedja av generationer genom sitt nätfiske. Det handlar om något existentiellt för honom. Och det handlar också om själva tekniken. Att det är en konst att verkligen bemästra nätfisket. Något Jukka har tränat hela sitt liv. 

Det har alltid sett enkelt ut när pappa fiskar. Men trots att jag otaliga gånger har följt med när han lägger näten, när han vittjar dem, när han rengör och ordnar dem på stranden, skulle jag inte själv kunna göra det. Jag har bara ätit av hans fisk utan att tänka på hur mycket jobb och kunskap det ligger bakom det hela.

Karin Pennanen spanar efter saimenvikare i Puruvesi.
Bildtext Mitt första möte med en saimenvikare i Puruvesi.

Saimenvikaren återvänder till Puruvesi

Ett av mina finaste minnen från Puruvesi är från år 2015. Då såg jag mitt livs första saimenvikare i Puruvesi. Vikarna hade hållit sig borta från sjön hela min livstid, men ännu före krigstiden fanns det ett saimenvikarbestånd på ca 50 individer här.

Men saimenvikaren ansågs vara ett skadedjur och det betalades skottpeng för den. Sälen höll på att dö ut på 80-talet, när jag var barn. Hela beståndet i Saimen bestod då av endast 130-150 individer.

Tack vare skyddsåtgärder började stammen långsamt växa och djuren började så småningom sprida sig till nya områden. År 2007 rapporterades det att saimenvikaren hade återvänt till Puruvesi. 

Det var en vacker sommardag och jag och min man Juha hade bestämt oss för en picnic ute på någon av de klippiga öarna. Jag satt i fören och spanade efter stenar under vattnet när vi närmade oss ön.

Plötsligt ser jag något runt dyka upp ur sjön. Ett huvud. En säl? Saimenvikaren! Vi stängde motorn och höll andan. Det kändes nästan overkligt. Som en helig stund.

Jag fylldes av lycka men glädjen övergick snabbt i oro, för när vi blickade omkring oss såg vi nätflöte efter nätflöte. Saimenvikaren simmade omkring bland näten, huvudet ploppade upp här och där. Den var helt tydligt nyfiken på oss. Och vi var skräckslagna: vad om den simmar in i ett nät?

Hemma rapporterade jag iakttagelser till Forststyrelsen och uttryckte min oro över alla fiskenät. 

Det tog inte länge förrän Jord- och skogsbrukministeriet utlyste fiskebegränsningar i vissa delar av Puruvesi. Fiskevattnen där min pappa fiskar låg långt utanför området och berördes inte av begränsningarna.

Inte förrän våren 2021.

Sjön Puruvesi på natten.
Bildtext Puruvesi by night

Våren 2021 hade mina föräldrar bott ett år i stugan vid Puruvesi. De flyttade tillfälligt dit från Helsingfors genast när coronapandemin landade i Finland. Jukka hade alltså blivit Hälväbo och identifierade sig starkt med de lokala. 

Kanske det här också påverkade hans reaktion inför fiskeförbudet. Jag hade redan i flera år pratat med pappa om nätfisket och frågat om det inte fanns någon möjlighet att byta fiskeredskap. Fiskenät utgör vid sidan av klimatförändringen det största hotet mot saimenvikaren.

Trots att saimenvikarens revir inte sträckte sig till pappas fiskevatten, fanns det ändå en potentiell risk eftersom sälen kan simma långa vägar när den undersöker sin omgivning. Och om stammen fortsatte att växa var det bara en tidsfråga innan saimenvikaren spred sig även till pappas fjärd, resonerade jag. 

Pappa tyckte inte att det fanns någon risk. Men han bytte till nät med tunnare tråd för säkerhets skull. Jag tyckte att han borde ha lämnat bort näten helt och hållet.

Det blev en konflikt mellan oss.

Men vad hände då de nya fiskerestriktionerna kom våren 2021 och pappas fiskevatten också blev fridlysta? När far och dotter hamnade på olika sidor i saimenvikarkonflikten? Det kan du lyssna på i dokumentären Pappa, jag och saimenvikaren.

Karin, Amos och Jukka Pennanen i en motorbåt på Puruvesi.
Bildtext Tre generationer på Puruvesi