Hoppa till huvudinnehåll

Österbotten

Språkmissen på dansplatsen i Röringe ledde till guldbröllop: "Man behöver inte så många ord"

Ett äldre par dansar på en tom dansbana.
Bildtext År 1963 dansade paret Widjeskog sin första dans i Röringe danspaviljong. Men upptakten var inte given, då språkförbistringen kunde ha grusat kärleksplanerna.

Marketta och Sten Widjeskog växte upp på olika sidor av språkgränsen. Danspaviljongen i Röringe var en smältdegel för finsktalande och svensktalande ungdomar. Idag rör sig många släkter över gränsen mellan de båda språklägren i Kronoby och Vetil. Men även om kontakterna är täta, är gränsen tydlig  både språkligt och kulturellt.

– Sten kunde inte finska - och inte kan han ännu. En gång då vi dansade sa han åt mig: "Kyllä sinä on kuuma". Jag tänkte att han tyckte jag var attraktiv. Efteråt förstod jag han tyckte jag var svettig, säger Marketta Widjeskog och skrattar.

– Man behöver inte så många ord.

Språkgränslös kärlek

Paret Widjeskog är ett utmärkt exempel på familjer som bildats över språkgränsen. Sten kom från en helt svensk bakgrund och kämpade med finskan.

– Man pratar både svenska och finska. Många gånger pratar jag finska och utan att veta om det. Fast jag är rätt så dålig på finska, då jag aldrig lärt mig ändelserna, säger Sten Widjeskog.

En man med glasögon står med noter i hand i ett rum med fioler på väggen
Bildtext För Sten Widjeskog ligger den lokala folkmusiken varmt om hjärtat. Förutom att han bygger fioler, spelar han aktivt i flera orkestrar.

Byn Småbönders är närapå omringad av finska bygder; Evijärvi ligger på ena sidan, Vetil på den andra och Nykänen och Lappajärvi intill. Samtidigt hör byn till Terjärv som idag är en del av Kronoby kommun, som till stor del är svensk.

Efter 50 år har jag nog blivit Småböndersbo

― Marketta Widjeskog

Det har ändå inte hindrat Marketta från att ta värvning inom kommunalpolitiken, där hon till och med suttit som fullmäktigeordförande. Där har hennes strategi varit att överbygga klyftorna mellan språken.

– Utan samarbete mellan de finsk- och svenskspråkiga skulle vi inte ha kunnat ordna så otroligt många fester och ha verksamhet. I byarådet har man inte sett på språket, säger hon.

Under sin långa lärarbana där hon också utbildat lärare, har hon ofta lyft fram språkfrågor. Att hon måste lära sig svenskan från grunden då hon flyttade in till byn har inte hindrat henne från att integreras och få en given plats i samhället.

– Efter 50 år har jag nog blivit Småböndersbo. Vi har haft så mycket verksamhet här tillsammans i byn. Vi har alltid haft bra gemenskap. Oberoende av språk har vi jobbat tillsammans. Jag är en teamarbetare - och det finns ingen möjlighet att ensam göra någonting, säger Marketta Widjeskog.

Marketta fick agera språkpionjär

Även om kommunen traditionellt varit starkt svenskspråkig, har de många blandäktenskapen lett till en starkare tvåspråkighet.

Ett par med mörka ytterkläder dansar i en gammal uf lokal
Bildtext Danspaviljongerna var den naturliga mötesplatsen för unga från svensk- och finsktalande områden. Nu har dansernas betydelse minskat märkbart.

Det märks bland annat i den hundraåriga bybutiken där språket växlar till och med i samma mening. Även om många blandar språken frekvent, anar Widjeskogs att finskan ändå är lite i skymundan bland de svenskspråkiga.

– Jag ser tyvärr att våra barnbarn inte är riktigt lika bra på finska som våra pojkar. De borde tala mer finska med dem hemma, säger Marketta.

Hur språkklimatet ser ut i byn i framtiden är svårt att sia om. Någon fasa för förfinskning anar man inte hos Widjeskogs. Närmast en önskan om att folk vill bo i byn även framöver.

Ingen skillnad om här talas finska eller svenska

― Sten Widjeskog

Hemmanet som varit i släktens ägo i över 300 år går nu på sista generationen, då alla barnen flyttat bort. Men det finns hopp för byn i alla fall.

– Jag tror nog att det håller i 30 år ännu, så vi är tvåspråkiga ungefär som nu. Men det kan hända att när vi dör så kanske någon finsk familj flyttar in i stället. Och vi har redan sett tecken på att finska familjer vill flytta in till byn, säger Sten, som välkomnar utvecklingen.

En man dirigerar ett spelmanslag i en gymnastiksal.
Bildtext I Nedervetil spelmanslag, där Sten spelar med, är de flesta svenskspråkiga, men alla är välkomna oberoende av modersmål.

Marketta delar hans önskan att byn ska fortleva.

– Det skulle vara jättetrevligt om vi skulle få sådana familjer. Och språket får inte vara något hinder där.