Hoppa till huvudinnehåll

X3M

Charlotte och Jennie Sundström är föräldralösa: "Tiden läker inte alla sår"

Uppdaterad 25.11.2021 07:31.
Två kvinnor (systrar) som står i håller i fotografier av deras föräldrar.
Bildtext Lotta och Jennie Sundström har lärt sig leva med sorgen.

Inom loppet av tre år förlorar Jennie och Charlotte Sundström först sin mamma och sedan sin pappa. Vid 14 och 20 års ålder är de föräldralösa och bestämmer sig för att bo kvar i familjens stora hus.

Det senaste avsnittet av dokumentärpodden Det här hände handlar om systrarna Charlotte och Jennie Sundström.

Charlotte, som för det mesta går under namnet Lotta, och hennes syster Jennie har en fin barndom.

De växer upp i Nykarleby tillsammans med sin mamma Karita och pappa Gunnar. De har nära kontakt med sin mormor och till familjen hör också en hund.

Dagarna är bekymmerslösa och mycket av fritiden tillbringar familjen på sommarstugan.

– Mamma och pappa var jättenoga med rutiner. Varje dag skulle vi sitta ner tillsammans och äta och prata om vår dag, berättar Lotta.

Lotta är sex år äldre än sin lillasyster Jennie och när de är små springer Jennie mest efter Lotta och hennes kompisar, så där som småsyskon brukar göra.

Nu är de så nära varandra man bara kan bli.

– På det sättet är jag tacksam över vad vi gått igenom för det har nog stärkt Lotta och mig jättemycket. Jag tror inte alls vi skulle vara nära idag, på samma sätt annars, säger Jennie.

Mamman dör plötsligt

Systrarna har varit med om mycket. 2008, när de är 11 och 17 år gamla, får deras mamma plötsligt ont i ryggen. Värken blir värre och när hon även får hög feber läggs hon in på sjukhus.

Det visar sig att hon har cancer i bukspottskörteln och cancern har dessutom spridit sig till nästan hela kroppen. Efter en kort tid på sjukhus går mamman bort.

Familjen har inte alls hunnit förbereda sig inför mammans bortgång och de har det svårt, men får stöd av varandra.

En tröst är också de brev mamman lämnat efter sig. Där tar hon farväl och delar med sig av sina livsvisdomar.

– Där hade hon skrivit allt. Allt om skolgång och pojkvänner. Och att hon såklart var ledsen att hon inte skulle se oss växa upp, säger Jennie.

Tre månader senare händer det igen

Efter mammans bortgång får pappan ont i magen. Läkarna tror det är magsår, men bara tre månader efter mammans bortgång visar det sig att även han drabbats av cancer.

– Jag minns när jag berättade för mina kompisar. Jag minns hur absurt det kändes, att det inte kan vara sant, hur är det ens möjligt? säger Jennie.

Två kvinnor som går en i park.
Bildtext Lotta och Jennie har ett väldigt starkt band till varandra.

Nu följer två år med cancern som ständig följeslagare. Familjen skrattar och gråter tillsammans.

– Pappa var en känslostark människa och det var skönt. Han visade att det är okej att vara ledsen och gråta, för annars vet jag inte hur vi skulle ha orkat, om vi inte fått visa känslor, säger Jennie.

Pappan håller humöret uppe och skämtar också ofta om sin sjukdom. Att ha humorn nära till hands gör att livet känns lite lättare.

"Cancer är en hemsk sjukdom"

Sommaren 2011, ungefär tre år efter mammans död, har pappans tillstånd blivit allt sämre och i juni somnar han in.

– Till en början var det nog en enorm lättnad, för huhhu vad cancer är hemsk sjukdom. Jag var bara så lättad över att han inte längre måste lida, säger Lotta.

Efteråt kommer ändå chocken. Systrarnas liv har kretsat kring cancern så länge, att de inte längre vet vem de är utan den.

– Jag kände bara att "jaha, vad händer nu då? Vad gör jag nu?" Jag var liksom tom, säger Lotta.

Jennie och Lotta i ett stort kallt hus

Jennie och Lottas grannar, som länge varit nära vänner till familjen, blir Jennies nya vårdnadshavare. Systrarna bestämmer sig ändå för att bo kvar tillsammans i huset. De är då 14 och 20 år gamla.

– Vi kände att ingen annan i hela världen kan förstå hur vi mår. Vi tyckte att det bästa för oss båda är att vara tillsammans, så vi får förstå varandra och vara nära, säger Lotta.

Den första vintern de bor tillsammans är snörik och rekordkall.

– Det var jättemycket snö att skotta, säger Jennie.

– Och kallt i huset. Vi satt och eldade hela tiden, säger Lotta.

För att klara av alla utgifter jobbar Lotta på två olika jobb samtidigt som hon studerar.

Två kvinnor som tittar på varandra och ler.
Bildtext Lotta och Jennie bodde tillsammans två år i det stora huset.

Lotta är rädd för att socialen ska knacka på dörren när som helst och hitta något fel och därför ta Jennie ifrån henne, men de hör aldrig av sig.

– Vi var väldigt förvånade över att ingen kontaktade oss. Vi skulle sköta allt själva, säger hon.

– De hörde aldrig av sig och frågade hur det blev, om jag trivdes med mina vårdnadshavare. Jag hade ju tur för de är härliga människor, men tänk om de inte hade varit det. Vad hade hänt då? Jag skulle bara ha lämnats där. Jag tycker att de borde ha ringt stup i kvarten. Vi var ju föräldralösa, säger Jennie.

Familjen är allt

När Jennie fyller 18 säljer de huset. Jennie flyttar till Åbo för att studera men efter studierna kommer hon tillbaka till Nykarleby. Efter allt som hänt har familjen blivit det viktigaste av allt för systrarna.

Jennie och Lotta har nu trygga människor runt omkring sig som de trivs med. De har fått välja vem de har som familj.

– Tyvärr är det så att inte alla vuxna i vår närhet klarade av det som hände, så många försvann ur vårt liv. Vänner också. Men de som stannade kvar har vi väldigt bra kontakt med nu, säger Lotta.

Deras mormor lever fortfarande och de träffar henne ofta. De har också fortfarande tät kontakt med Jennies vårdnadshavare, som blivit som en bonusfamilj för båda systrarna.

Sorgen finns alltid där

Det är nu tio år sedan deras pappa gick bort. Sorgen finns alltid kvar men de har lärt sig handskas med den.

– Vi har ett enormt bagage, och tiden läker inte alla sår, det gör den inte, vi har bara fått lära oss att leva med vårt bagage och handskas med det och prata om det. Idag tycker jag ändå att jag mår bra, säger Jennie.

– Jag tror nog också att det här med humorn har fått oss att klara av vardagen. Och att vi i ett tidigt skede tillät oss vara glada och skratta. När något sånt här händer känns det först lite dåligt att vara glad, men det var en känsla vi snabbt fick trycka bort. Vi tänkte att vi måste få skratta från hjärtat ganska fort, annars går det inte att leva, säger Lotta.

Systrarna vill dela med sig av sin historia för att hjälpa andra som kanske befinner sig i en liknande situation.

– Ifall det finns någon där ute som går igenom samma sak som vi gjort och vill prata om det, är det bara att ta kontakt, säger de.

Lyssna på podden Det här hände, så får du höra hela historien om Jennie och Charlotta.