Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

"Föreställningar som brinner upp och försvinner" – Improgruppen Stjärnfall fyller 25

Uppdaterad 19.11.2021 10:08.
Tre porträttbilder på skådespelare i finkläder som ser in i kameran.
Bildtext Improvisationsteater lär skådespelare om dramaturgi, att stå ut med kaos, och att lyssna och acceptera varandra, berättar Åsa Nybo, Anja Bargum och Niklas Häggblom.

Den finlandssvenska improvisationsteatergruppen Stjärnfall fyller 25 år i december. För medlemmarna Åsa Nybo, Anja Bargum och Niklas Häggblom fortsätter improteater att fascinera och utmana också efter tiotals år. De berättar hur improvisation handlar om att stå ut med kaos, att lyssna och acceptera varandra, och att kunna se med publikens ögon.

Den finlandssvenska improvisationsteatergruppen Stjärnfall grundades 1996. Inspirationen var den finskspråkiga gruppen Stella Polaris, vars medlem Mikael Rejström började leda improvisationsverkstäder också på svenska. Verkstäderna blev lyckade och småningom föddes tanken att grunda en egen grupp.

Ett dussin leende skådespelare sitter i en trappa.
Bildtext Anja Bargum, Max Bremer, Fredrik Bruun, Valo Sauri, Åsa Nybo, Paul Holländer, Johanna af Schultén, Niklas Häggblom, Bianca Lindberg, Hazel Salminen och Topi Korhonen deltar i Stjärnfalls verksamhet.

Skådespelaren Niklas Häggblom berättar att man bollade namn och det fanns teatergrupper med namn efter himlakroppar sedan tidigare, som Mars, Venus och Sirius.

– Vår grupp som inte spelade riktiga pjäser borde ha ett namn som motsvarade det. Vi tänkte att det vi gjorde liknade stjärnfall, små rymdstenar som flyger in i jordens atmosfär och bara brinner upp, säger Häggblom.

I höst spelar Stjärnfall sin nya föreställning Improklipp, där publiken ser scener ur olika berättelser och får rösta om vilka berättelser som går vidare. Föreställningen den första december blir Stjärnfalls jubileumsshow.

Att repetera impro

Stjärnfalls skådespelare Niklas Häggblom, Anja Bargum och Åsa Nybo Stjärnfall berättar vad de gör när de repeterar för en föreställning som ska improviseras.

– När vi repeterar så övar vi ju inte vissa scener som vi vill att ska går bra, som för en vanlig teaterföreställning. Vi tränar samspelet, att lyssna och acceptera varandra, säger Häggblom.

– Man måste lära sig att minnas vad som hänt och följa med vad som händer på scenen, samtidigt som vi undviker att försöka planera så mycket framåt. Om man fokuserar på sina egna planer så kommer man att missa det viktiga som händer här och nu, säger Anja Bargum.

Det är också en övning i att stå ut med kaos, menar Häggblom.

– Det går inte att kontrollera improvisation och därför är kaos en del av formen. I varje ögonblick kommer det massor av impulser från alla håll. Om jag börjar köra mina egna idéer är jag helt vilse, säger han.

anja bargum, niklas häggblom, max bremer, åsa nybo
Bildtext Anja Bargum, Niklas Häggblom, Max Bremer och Åsa Nybo är långvariga medlemmar i improgruppen Stjärnfall som firar 25 år i december.

Vanliga stötestenar

Repetitionerna går också ut på att lära sig undvika vanliga stötestenar, som att skapa en konflikt alltför tidigt, berättar Bargum.

– Som utbildade skådisar har vi lärt oss att konflikt är det som för handlingen framåt. Men om vi går in i en konflikt för tidigt så har vi inte ännu lärt känna karaktärerna. Det är bra först se miljön och karaktärerna och det största som händer är att någon vill ha mjölk i kaffet, säger hon.

Det behövs för att skapa scener som är tacksamma att återkomma till senare.

– Går man genast in i intrigen så lär vi aldrig känna karaktärerna och då känner man inget för dem och bryr sig inte om vad som händer dem.

Det handlar helt enkelt om grundläggande dramaturgi som gäller för all teater, menar Bargum. Berättelsen måste etableras ordentligt, precis som i vanliga föreställningar eller filmer.

– Ibland när jag ser en film undrar jag varför jag känner så lite trots att det händer så dramatiska saker, och vanligen beror det på att det saknas en ordentlig grund för handlingen. Det är bra träning för oss som skådisar som vi har nytta av i andra sammanhang, säger Niklas Häggblom.

Improteatern Stjärnfall
Bildtext Föreställningen Stjärnfall på Diana Requiem spelade i december 2015.

Publiken ser allt

En annan del av repetitionerna är att alltid se föreställningen med publikens ögon. För publiken ser allt som händer, varje misstag och sammanträffande. Skådisarnas uppgift är att ge varje sak en betydelse. Det sägs att varje misstag är en gåva.

– Frågan som väcktes i huvudet på mig väcktes också hos publiken och det är jätteviktigt att ge något slags svar på det, säger Häggblom.

Men publiken ser också tydligt hur utmanande och ibland nästan omöjlig skådespelarnas uppgift är, och det är en stor del det som gör formen så omtyckt. Publiken lever med.

Åsa Nybo tar föreställningskonceptet Improvision Song Contest som exempel. Ensemblen med skådisar, musiker och konferencierer ska spela upp en slags eurovisionsfinal olika låtar som de improviserar på fläcken. Och höjdpunkten på föreställningen är snabbreprisen på slutet.

– Då har vi improviserat tretton sånger och ingen kan ju minnas vad det var för låtar. Då tänkte jag att publiken kan ju inte förstå hur totalt omöjligt det är. Men den första gången vi gjorde föreställningen hade vi en publik på över hundra personer, och när konferencieren sade att det blir snabbrepris så tjöt hela publiken av fasa. De förstod precis vad som krävdes, berättar Åsa Nybo.

Men alltid lyckas det också på något sätt, säger hon. Någon musiker minns ett par toner, någon minns några ord och så faller resten på plats.

– Det har fascinerat mig år efter år hur det är möjligt. Men det är möjligt, just därför att vi lyssnar och vi är generösa, säger hon.

Stjärnfalls föreställning Improklipp spelar i höst på Teaterhuset Universum.

Artikeln uppdaterad 19.11.2021 kl 10:08. En av bildtexterna korrigerades, personerna på bilden medverkar i Stjärnfalls verksamhet men är inte alla med om att göra Improklipp.