Kommentar: Tystnadskulturen kring laman får mig att må illa
Lågkonjunkturen på 1990-talet lärde oss att vår värld kan kollapsa när som helst. Kia Svaetichin reder ut vad det var som egentligen hände oss som växte upp med den. Och varför vi fortfarande inte pratar mer öppet om det kollektiva trauma vi bär på.
På Yle Arenan ligger just nu en välgjord dokumentärserie som heter Politik Finland. Serien behandlar vändpunkter och centrala skeenden i Finlands politiska historia på ett avslappnat och människonära sätt. Del 7 heter Ikuinen lama och handlar om lågkonjunkturen det finska folket tog sig igenom på 1990-talet och vilka spår det satte i generationer framåt.
När jag tänker på laman, recessionen eller lågkonjunkturen i Finland på 1990-talet (även okära barn kan ha många namn), så tänker jag på högt uppsatta chefer som tog livet av sig, jag tänker på stora skidboxar på taket på en splitterny BMW.
Jag tänker på plaskande vattensängar och hus, där mina klasskamrater hade hela egna våningar med simbassänger och rum fyllda med darttavlor och biljardbord.
Men jag tänker också på ärtsoppa och mjöliga korvar. Jag tänker på Spede Pasanen och Iiro Viinanen. Jag tänker på familjer vars liv tog en helomvändning på en natt. Jag tänker på Esko Aho.
Jag fattar först nu varför folk i min ålder och omgivning fortfarande mår så dåligt, varför en del är inkapabla att sköta sin ekonomi och varför jag avskydde skolmaten på 90-talet
Jag är född år 1980 så jag var med om det ekonomiska uppsving som Finland hade under det årtiondet. Jag upplevde personligen inte så mycket av uppsvinget, eller inget jag minns, eftersom jag var rätt isolerad då jag växte upp ute i yttre skärgården på en ö.
Vi hade inget extra på 1980-talet i min familj och därför blev heller inte den ekonomiska kraschen på 1990-talet särdeles märkbar i för oss. Båda mina föräldrar fick behålla sina jobb.
Det tog nästan 30 år
För två år sedan kom romanen Westend (2019) skriven av Suvi Vaarla. Boken handlar om en familj som flyttar till den rika stadsdelen Westend i Esbo under 1980-talet, tillsammans med likasinnade, där ett välmående liv förenar dem i en stadsdel där alla älskar yuppiebubblan.
Yuppie är ett begrepp från 1980-talet som avser en yngre grupp människor som hade en särskild livsstil. Man jobbade inom den välbetalda yrkeskåren, framför allt inom finanssektorn, och hade dyr smak då det gäller boende, konsumtion och fritidsintressen.
Tystnadskulturen kring 90-talets lama
Men sedan kommer laman på 1990-talet och livet slås i spillror. Westend är en bok om det hoppfulla 1980-talet som går genom 1990-talets tunga lågkonjunktur till 2000-talets osäkerhet.
Författaren och journalisten Sanna Kajander-Ruuth har i höst utkommit med boken Laman lapset - mitä meille tapahtui? (2021), som baserar sig på personintervjuer.
Kajander-Ruuthfick idén till boken efter att ha intervjuat Suvi Vaarla om boken Westend och insåg hur betydelsefull och särpräglad upplevelsen av laman verkligen var för många födda på 1970- och 1980-talen.
Efter att själv ha läst boken Laman lapset och gjort research om 1990-talets lågkonjunktur så inser jag några smärtsamma saker.
Jag fattar först nu varför folk i min ålder och omgivning fortfarande mår så dåligt, varför en del är inkapabla att sköta sin ekonomi och varför jag avskydde skolmaten på 1990-talet.
Jag må vara naiv men jag har inte riktigt kunnat koppla det till lågkonjunkturen eftersom vi inte har pratat så mycket om följderna. Snacka om tystnadskultur i Finland.
Förvrängt förhållande till pengar
I boken Laman lapset hörs de vars familjer drabbades av den ekonomiska krisen. Många vägrade att bli intervjuade eftersom upplevelsen fortfarande är så smärtsam.
Aino Miikkulainen skriver i Helsingin Sanomat om den vidriga entreprenörshajpen där effekterna av lågkonjunkturen hos familjer förvrängde förhållandet till pengar för många barn. Antingen måste de gömma undan pengar hela tiden eftersom fattigdomen lurade runt hörnet eller så skulle pengarna användas helt hänsynslöst.
Ekonomin rasade värre än någonsin sedan efter krigen, konkurser drev företagare till självmord och över en halv miljon människor var arbetslösa
Insikten att man kan förlora allting på en kort stund har lämnat djupa spår i de generationer som upplevde laman på nära håll.
Många känner stark ovilja för att starta egna företag. Det alldeles självklara att själv kunna sköta sig egen privatekonomi har saknats helt hos vissa personer. Pengar och allt kring det har nästan blivit paria hos en del som har starkt trauma från lamatiden.
Många minns skolmaten med förfäran
Många i boken kopplar lågkonjunkturen direkt till äckliga matupplevelser. De har obehag för viss mat, som till exempel oljiga sardiner på bröd, korvsoppa eller blodplättar.
Jag minns speciellt bra ananasmorotssalladen. Ibland drygades den ut med grynost. Tre matvaror jag aldrig mer tyckt om sedan dess, i varje fall inte tillsammans.
Från min skolgång minns jag också att vi återanvände skolböcker, vi fick dem inte utan de var bara till låns och skrev man i dem måste man gumma ut sina svar efter att man använt boken. Helst skulle man skriva på ett separat papper.
Det fanns inga speciallärare, klassens storlek växte och lärarna permitterades. Tandläkarbesöken i skolan upphörde och vi fick inte längre köa för att få skölja munnen med fluor.
Då lågkonjunkturens barn berättar sina historier blir jag ledsen, nästan deppig. Har jag inte vetat det här eller har jag bara förträngt det?
Tonåringarna höll upp familjen bakom kulisserna så att allting skulle se bra ut. På kvällarna försökte de ignorera föräldrarnas eviga bråk. Alkohol blev ett problem i många hem.
Suddgummin halverades, fritidsintressena tog slut och husförsäljare och finansmän knackade på dörren och frågade om huset nu kunde köpas riktigt billigt?
Det är som att de här unga människorna blev ersättare för det lidande den ekonomiska politiken förorsakat. Upplevelsen av att bli lämnade ensamma går igen i berättelserna. De unga trodde att den egna familjen var den enda som misslyckades.
BANKKRISEN I FINLAND
Bankkrisen i Finland var en kris som drabbade den finländska bankvärlden i början av 1990-talet.
Den egentliga krisen inföll åren 1991-1993 och sammanföll med en ekonomisk recession som var den kraftigaste som drabbat något västligt industriland.
Den finländska banksektorn var länge sluten. Efter att regleringen av finansmarknaden hade avskaffats under 1980-talet, inledde bankerna en enorm och stundvis okontrollerad kreditexpansion.
De nya reglerna gjorde det också möjligt för företag och hushåll att uppta utländska krediter, vilket ledde till att många ökade sin skuldsättning rejält.
Lagstiftningen hängde inte med i den snabba utvecklingen, vilket ledde till att bankväsendet hade ett dominerande inflytande. Trots att många ekonomiska experter varnade för att en bankkris var nära började den politiska ledningen och Finlands bank vidta åtgärder först 1992.
När den ekonomiska depressionen drabbade Finland blev bankernas situation snabbt ohållbar. Finland devalverade marken (vår dåvarande valuta) hösten 1991, vilket ledde till att de utländska krediterna blev dyrare. Bankerna klarade sig slutligen inte utan bistånd av staten.
Valutans värde blev beroende av efterfrågan och tillgång. Finska markens värde blev snabbt väldigt svag. Höga räntor och valutakursförluster manade fram en konkursvåg.
Bankkrisen ledde till att 300 000 personer blev överskuldsatta i Finland, och en del av dem kom aldrig på fötter igen.
Men vad gick egentligen fel i Finland?
Det var på sätt och vis politiska värdeval: staten skuldsatte sig, man gav ett enormt stort stöd till bankerna. Familjer som kämpade med skuldkrisen fick klara sig själva. Alla överlevde inte och Finland var inte sig likt efter lågkonjunkturen.
Var sjätte har ingen utbildning efter grundskolan.
Ju mer jag läser i boken blir insikten allt tydligare. Spåren av lågkonjunkturen är fortfarande synliga i hela min generation.
När 1990-talet började upplevde Finland något som inte tidigare setts i väst: ekonomin rasade värre än någonsin sedan efter krigen, konkurser drev företagare till självmord och över en halv miljon människor var arbetslösa.
Arvet från lågkonjunkturen återspeglas fortfarande i det faktum att studier visar att finländare är mer ovilliga att starta företag än andra nordbor.
Enligt en rapport som Institutet för hälsa och välfärd THL gjort, och som återges i boken Laman lapset, fick 1990-talets lamabarn bära på ett hårt och tungt arv efter de svåra åren.
Var fjärde har en anmärkning i straffregistret, böter eller domstolsregistrering. En femtedel har problem med mentala hälsan. Var sjätte har ingen utbildning efter grundskolan.
Jag hoppas att vi inte begår samma misstag med traumat efter pandemin
Finland tog sig ur lågkonjunkturen i slutet av 1990-talet, drivet av bland annat Nokias mobiltelefoner, när Nokia växte till ett av världens största företag.
Stor skillnad mellan laman och coronakrisen
I en intervju för Svenska Yle säger Mirjam Kalland, professor i småbarnspedagogik, att skillnaderna mellan laman och coronakrisen ändå är tydliga. Coronaviruset drabbar hela befolkningen medan det var de överskuldsatta som på 90-talet fick ta de största smällarna.
Hon understryker ändå att barn med svårigheter hemma såsom missbruk, familjevåld eller mentala problem drabbas extra hårt och att vi som samhälle absolut måste fånga upp dem i tid.
Det som jag upplever som mest problematiskt angående laman var att vi hållit så tyst så länge om det här kollektiva traumat. Jag hoppas att vi inte begår samma misstag med traumat efter pandemin.
Iiro Viinanen (Samlingspartiet) som var finansminister under lamaperioden på 1990-talet tror att vi har de största utmaningarna ännu framför oss vad gäller coronapandemins efterspel, säger han i dokumentären Politik Finland.
Det är av största vikt att inte låta arbetslösheten få fria tyglar så den blir för stor. Vi ser ännu i dag, 30 år efter krisen, följder av 1990-talets arbetslöshet i form av marginaliserade personer.
Källa: Yle, Wikipedia, Laman lapset av Sanna Kajander-Ruuth (2021)