Hoppa till huvudinnehåll

Östnyland

Borgåförfattaren Sabine Forsblom har skrivit en bok om sin bröstcancer: “Det räckte länge innan jag kunde ta ordet cancer i min mun – därför kallade jag sjukdomen för trollet”

Sabine Forsblom utomhus i Gamla stan i Borgå i snöväder.
Bildtext Sabine Forsblom skrev dagboksanteckningar då hon var sjuk i bröstcancer. I mars kommer hennes nya bok Trollet i mitt bröst.

Borgåförfattaren Sabine Forsbloms nya bok kommer ut i mars. Trollet i mitt bröst består av dagboksanteckningar från den tid hon drabbades av och behandlades för bröstcancer.

Hösten 2018 kommer författaren Sabine Forsblom från Borgå garanterat att minnas för alltid. Hon var inte bara aktuell med sin roman Betinkan, utan också sysselsatt av ett bastubygge på sitt sommarställe.

Då hon lade sista handen vid bygget kände hon en molande smärta i sidan. Den fick henne att ställa sig framför spegeln och lyfta armarna. Det var då hon upptäckte en grop i sitt vänstra bröst.

Hon minns hur det kändes att få cancerbeskedet.

– Jag har svårt att beskriva den stunden. Min gynekolog ringde och sa att det är cancer. Och att det är en sort som sprider sig snabbt, så nu är det bråttom.

"Marken försvann under mina fötter"

Forsblom säger att hon tidigare hört till dem som tänkt att “det här kan inte drabba mig”. Samtidigt hade hon ändå känt smärtan och sett gropen i bröstet, så själva cancerbeskedet kom inte som en överraskning.

– Men när du hör de där orden … Man brukar säga lite klyschigt att marken försvinner under ens fötter, men det gjorde den nog. Det kändes som om hela världen zoomades ut och jag var ensam i en bubbla dit ingen kunde nå.

Rosa bandet-pins på en svart jacka.
Bildtext Sabine Forsblom hoppas att hennes tips i slutet av boken kan vara till nytta för den som bemöter en person som insjuknat i bröstcancer.

Sabine Forsblom hade en aggressiv cancer, som innebar två operationer, cellgifter, strålning och medicinering. Två saker fick henne att orka igenom den här svåra tiden.

– Mina vänner bar mig. Det var en fantastisk känsla, att jag aldrig var ensam. Jag kände att jag kunde få kontakt med mina vänner när som helst. De uppmärksammade mig på det sätt jag bett dem om.

Det andra som bar Forsblom var skrivandet. Det att hon fick ner sina tankar på ett papper gjorde att hon fick avstånd till det som hänt och kunde se på allting.

– Det räckte ändå länge innan jag kunde ta ordet cancer i min mun och skriva ner det på ett papper. Därför kallade jag sjukdomen för trollet, och boken heter Trollet i mitt bröst.

"Skrivandet fick mig att känna att jag fortfarande var kvar i mitt normala liv"

Med skrivandet ville Sabine Forsblom också minnas den här tiden, och dokumentera det hon varit med om.

– För många handlar det om den värsta skräcken i livet. Alla dagar orkade jag inte skriva om cancern, men dagboksskrivandet höll maskinen igång. Det fick mig att känna att jag fortfarande var kvar i mitt normala liv, det vill säga att jag skriver.

Det kändes som om hela världen zoomades ut och jag var ensam i en bubbla dit ingen kunde nå

― Sabine Forsblom

Det var inte ett lätt beslut att publicera dagboksanteckningarna. Ibland då Forsblom inte kunde sova tänkte hon ändå på hur bra det skulle vara att få ta del av någon annans upplevelser och tankar.

– Där skulle jag ha fått en beskrivning av hela cancerprocessen. En sådan vän kan man ta fram, umgås med en stund och sedan lägga ifrån sig.

Därför tänkte Forsblom att om det finns ens en annan kvinna som känner att hon skulle ha nytta av en sådan dagbok så är det värt att ge ut den.

Forsblom har också skrivit några tips längst bak i boken för den som drabbats, för anhöriga och vänner och för sjukvårdspersonal.

– Om du inte vet vad du ska säga, så säg att jag inte vet vad jag ska säga, men jag är här. Eller sätt ett textmeddelande att du inte kan prata eller träffas, men försvinn inte i tystnad.

"Vi tycker om att slänga käft, och det höll vi uppe"

Forsblom konstaterar också att det är individuellt hur man som drabbad vill bli bemött, men med sina vänner kom hon överens om att bara tala om sjukdomen då hon själv ville det.

– Jag och mina vänner tycker om att slänga käft, vara fräcka, roliga och galna. Och det höll vi uppe. Jag skrattade nästan alla dagar åt någonting.

Skrattet fick Forsblom att orka gå igenom de tunga behandlingarna.

I Finland får 5000 kvinnor per år en bröstcancerdiagnos. Sjukdomen har blivit vanligare och många har en nära anhörig, vän eller släkting som drabbats.

Även om alla inte får en aggressiv cancer lönar det sig att minnas att cancer är en allvarlig sjukdom, konstaterar Forsblom.

Det är egentligen ett mirakel att stiga upp varje morgon och finnas, och ha människor omkring sig som delar ens tid på jorden

― Sabine Forsblom

– Jag hörde till min förfäran att någon sagt till min vän som drabbats att “det är ju som en snuva”. Men det är faktiskt ingen snuva. Folk dör också i bröstcancer.

Och livet efter en cancerbehandling är inte alltid så enkelt. För Sabine Forsbloms del innebär det gymnastik varje dag, för att hålla den opererade sidan mjuk och följsam.

Barnhand griper bok
Bildtext Sabine Forsblom blev sjuk i bröstcancer hösten 2018, då hon var aktuell med boken Betinkan.

Det är stelt och ont under armen, och hon får i många år äta en medicin som ger biverkningar. De bortopererade lymfkörtlarna under vänster arm ledde till ödem som samlar vätska, vilket innebär att hon måste ha en stödärm resten av livet.

– Kroppsligt känner jag av cancern varje dag. Men det är okej, för jag lever! Jag har på det sättet kommit lindrigt undan.

I dag har Forsblom en ännu större medvetenhet om att varje dag är fantastisk, om det sedan regnar, snöar, är varmt eller kallt.

– Det är egentligen ett mirakel att stiga upp varje morgon och finnas, och ha människor omkring sig som delar ens tid på jorden! Det låter som en predikan, men jag fick en förhöjd livskänsla efter det jag var med om. Och en ny tacksamhet för riktigt små saker.