Hoppa till huvudinnehåll

Huvudstadsregionen

Ari fick hiv från en spruta under epidemin för 20 år sedan – nu ökar infektionerna bland narkotikabrukare igen

En man står utomhus, framför en byggnad. Han ser in i kameran och ser allvarlig ut. Det ser kallt ut där ute.
Bildtext Ari Hulden fick hiv nästan 20 år sedan, då han missbrukade i en förort i norra Helsingfors.

Fem personer har smittats av hiv via smutsiga sprutor i år, då smittfallen legat på en årlig nivå på noll till ett fall innan. Ari blev smittad för 20 år sedan då han missbrukade, och en hiv-epidemi slog till mot narkotikabrukarna. Enligt honom är de nya smittfallen en följd av nedskärningar i sjuk- och hälsovården.

– Jag bodde och brukade i en förort i norra Helsingfors. Det var en tid då det var svårt att få tag på rena sprutor, ens från apoteket. Det var en sorts bubbla, vi märkte inte ens hur fattiga vi var, säger Ari Hulden.

För 20 år sedan slog en hiv-epidemi mot Finlands narkotikabrukare. År 1999 upptäcktes hela 85 smittor som orsakats av sprutdelning, och kring 50 nya smittor de två följande åren.

Då fick även Hulden smittan.

– Mina kompisar märkte att jag var i dåligt fysiskt skick, trots att jag använde stimulantia. Under ett hälsocentralsbesök blev jag sedan testad, och då upptäcktes smittan.

Huldens första reaktion var rädsla, och uppgivenhet.

– Jag var rädd för att mina brukarkompisar skulle överge mig. Det kändes också som om jag gav upp och tappade bort min moraliska kompass. Jag minns att jag snattade mycket under de sista åren på gatan.

Men hiv blev Huldens räddning.

– Jag fick en allvarlig infektion i foten, och blev intagen på HUS infektionspoliklinik. De skötte verkligen om mig, det kändes som att någon äntligen brydde sig om mig. Jag minns att jag grät tårar av glädje. Det blev sedan en vändpunkt.

En man står utomhus, framför en byggnad. Han ser ut i fjärran och ser allvarlig ut. Det ser kallt ut där ute.
Bildtext – Epidemin för 20 år sedan väckte beslutsfattarna. Innan det hade man funderat vilka tjänster som brukare borde ha – efter den blev sprututbyte vanligt, och man grundade hälsorådgivningspunkter för brukare, säger Ari Hulden

Andra smittoklustret på tre år

Hiv, humant immunbristvirus, går inte att bota, och sänker den smittades immunförsvar. Sjukdomen leder till slut till döden.

Med bromsmediciner kan den smittade ändå leva ett så gott som vanligt liv, och smittorisken är även i praktiken noll.

– Situationen har varit bra i Finland i nästan 20 år, men i år har vi konstaterat fem nya relaterade fall, alla i huvudstadsregionen. Det är samma virustyp, smittan har till exempel inte kommit från utlandet, säger Pia Kivelä från Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt HUS.

Kivelä berättar att de 2018 upptäckte ett liknande smittokluster, med fyra fall.

– Jag tror inte det blir en ny epidemi, som för 20 år sedan. Men det finns en risk att någon inte är medveten om sin smitta och delar med sig av sina sprutor.

Visst hörde jag till brukarnas A-lag för 20 år sedan – men jag tycker ändå att vi inte injicerade narkotika på allmänna platser

― Ari Hulden

Kring 150 nya hiv-fall upptäcks årligen i Finland. Största delen av dem kommer från utlandet.

– Antingen har smittorna skett utomlands, eller sen flyttar någon med hiv till Finland.

Den största delen av smittorna sker genom sex, speciellt män emellan. Väldigt få fall sker genom sprutdelning.

Kivelä säger att HUS varit i kontakt med kommunerna, eftersom det är de som i huvudsak träffar narkotikabrukarna, vid till exempel hälsorådgivningspunkter, och testar dem för hiv. Kommunerna har ökat sin testning i och med de nya fallen. HUS rekommenderar också att testningen ökas i fängelserna och på jouren.

"En del av mina vänner lär inte ska ha velat ta medicin mot hiv"

Hur är det då att leva som hiv-positiv i dag?

– Fysiskt är jag frisk. Mina virusnivåer har varit så låga att de inte går att mäta. Jag är väldigt ärlig om min sjukdom, både mot andra och mot mig själv. Samtidigt finns där en skam, det är ett stigma, säger Ari Hulden.

Många av hans brukarvänner fick även smittan för 20 år sedan. Av dem finns få kvar.

– En del lär inte ska ha velat ta medicin mot hiv. Många har ändå dött av andra skäl, efter långt missbruk eller på grund av olyckor. Några finns kvar, och det är de som valde att medicinera sin infektion, som jag.

Hulden är i dag redan över sextio år, och säger att han har många sjukdomar utöver hiv.

– Den sjukdomen jag ändå är mest rädd för är mitt narkotikaberoende. Om jag blev på kroken igen skulle det vara kört.

Hulden säger att han inte tror på en ny epidemi i och med smittklustret – men säger att man måste minnas att varje smitta är en tragedi, som ska tas på allvar.

Vad beror de nya smittfallen då på? Trots att mycket ändrats på 20 år, säger Hulden ändå att situationen är lite liknande i samhället i dag.

– Politiskt funderar man idag på samma frågeställningar. Jag tycker mig se en kapitalistisk kapplöpning inom social- och hälsovården – personalen är ytterst pressad och måste ge allt mer med allt mindre resurser.

Epidemin väckte beslutsfattarna

– Epidemin för 20 år sedan väckte beslutsfattarna. Innan det hade man funderat vilka tjänster som brukare borde ha – efter den blev sprututbyte vanligt, och man grundade hälsorådgivningspunkter för brukare.

På 20 år har också kulturen bland narkotikabrukare ändrats.

– Den känns orolig, och brukarna är splittrade. Många nya droger har kommit med i bilden, och många tar flera droger samtidigt. Brukarna är också mer heterogena – där finns min generation, som blivit i kapitalismens fötter, men samtidigt många med invandrarbakgrund som hamnat in i missbruket, men som har en helt annan kulturell bakgrund.

Som ett samhälle blir vi aldrig kvitt drogerna. Vi måste i stället fundera hur vi kan se till att brukskulturen är säkrare, och att sjukvården verkligen stöder brukarna

― Ari Hulden

Det känns som om brukarna tar andra människor ännu mindre i beaktande i dag

– Visst hörde jag till brukarnas A-lag för 20 år sedan – men jag tycker att vi ändå inte injicerade narkotika på allmänna platser. Jag tycker att kulturen ändrats så att brukarna ännu mindre tar andra i beaktande.

Resurser, bruksrum och bostäder

Vad borde samhället i dag då göra, för att minska på narkotikamissbruket och se till att sjukdomar inte sprids bland brukarna?

– Som ett samhälle blir vi aldrig kvitt drogerna. Vi måste i stället fundera hur vi kan se till att brukskulturen är säkrare, och att sjukvården verkligen stöder brukarna. Vi kunde få säkra bruksrum till våra städer, där brukare kan testa vad de använder. Sådana finns någon annanstans i Europa, och de har verkligen haft en positiv effekt.

Hulden säger att han i dag följer med lågtröskelstjänsterna på väldigt nära håll.

– De borde få mer resurser, de som jobbar där är eldsjälar som ger sitt allt.

En man står utomhus, framför en byggnad. Han ser ut i fjärran och ser allvarlig ut. Det ser kallt ut där ute.
Bildtext – Addiktion är en sjukdom, och år 2021 borde alla finländare ha rätt till sjukvård. Det handlar inte ens om stora pengar, säger Ari Hulden.

Det är en speciell position, att efter missbruk kunna bli en fullvärdig medborgare som betalar skatt, säger Hulden.

Men ibland då han läser om besparingar i brukarvården måste han sätta sig ner, och föra dialog med sig själv om vad som händer i det här landet. Det är kortsiktigt och konstigt, säger Hulden.

– Addiktion är en sjukdom, och år 2021 borde alla finländare ha rätt till sjukvård. Det handlar inte ens om stora pengar. Om vi till exempel pratar om bostadslöshet, som är nära förknippat med missbruk, så kunde Helsingfors ge alla en bostad genom att hyresreglera en femtedel av alla nya bostäder de kommande fem åren. Men i praktiken handlar det inte om pengar. Det handlar om en väldigt svartvit syn på narkotikabruk, och brukare.