Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Film: Pig – oigenkännlig Nicolas Cage kämpar för sin gris

Rob (Nicolas Cage) sitter på en trappa utomhus och äter en pajbit medan en gris vid hans fötter äter ur en stekpanna.
Bildtext Du och jag Apple, tänker Rob (Nicolas Cage) där han sitter på sin stugtrappa.

Pig är uppbyggd som en thriller men bjuder på oanade djup om kärlek och sorg.

Det börjar fridfullt djupt inne i skogen i nordvästra USA där Rob (Nicholas Cage) och hans tryffelgris Apple lever lyckliga tillsammans.

På dagen letar de efter tryfflar i skogen, delar sin mat och verkar ha en nästan ordlös kommunikation. Nattetid lägger sig grisen att sova i en låda bredvid Robs säng i det lilla skjul de bor i. 

Varje torsdag kommer den sprättiga, unge Amir (Alex Wolff) körande i sin gula sportbil. Han plockar upp en låda med tryffel och hämtar matvaror åt Rob.

Rob har vänt samhället ryggen men verkar vara nöjd med sin eremittillvaro.

Men sent en kväll tar det hela en våldsam vändning, två personer bryter sig in, slår brutalt ner Rob och för bort grisen.

När Rob flera timmar senare vaknar, blåslagen och blodig, har han en enda tanke i sitt huvud - han vill ha sin gris tillbaka.

En blodig och blåslagen Rob (Nicholas Cage) sitter vid ett bord och ser allvarlig ut.
Bildtext Rob (Nicolas Cage) struntar i hur han ser ut, det finns viktigare saker att tänka på.

Kärlek och sorg

Pig är regissören och manusförfattaren Michael Sarnoski debutfilm och han bygger skickligt upp en inledning som kunde platsa i ett klassiskt hämnddrama i stil med Taken eller John Wick.

Men skenet bedrar, visst är det ilska som driver Rob då han stapplar ut genom skogen. Men efterhand inser vi att Rob är en man som är mångbottnad och som har en klar syn på hela tillvaron.

Rob vet nämligen vad som är viktigt och betydelsefullt för honom. Han har genomskådat det ytliga stadslivet, han vågar visa både svaghet och sårbarhet, vilket påverkar alla dem som kommer i hans närhet. 

Speciellt tydligt blir Robs effekt på den unga Amir, som kör runt med Rob då han letar efter sin gris. Den självsäkerhet och arrogans som Amir visar upp är endast en tunn fasad.

En blodig Rob (Nicolas Cage) och Amir (Alex Wolff) sitter vid ett cafébord och ser allvarliga ut.
Bildtext Rob (Nicolas Cage) och Amir (Alex Wolff) bär båda på sorger som tynger dem.

Filmen tar oss också in i restaurangvärlden i Portland, Oregon. En värld som visar sig vara extremt mörk och macho men där Robs entré väcker både respekt och nyfikenhet. 

På ett plan handlar nämligen Pig också om hur vi ser på mat och ätandet. Och att det går att visa mycket omtanke till din nästa genom att kärleksfullt tillreda en måltid. 

Sist och slutligen handlar ändå Pig om sorg och kärlek.

För Rob har förlorat mer än bara en gris och även Amir bär på en sorg. Och sorg är en process som kräver tid och någon som ser den och delar den med dig.

En oigenkännlig Nicolas Cage

I rollen som Rob har Cage helskägg, långt hår och så gott som hela filmen igenom ett blodigt och smutsigt ansikte. Det är först då man hör hans röst som man kan vara säker på att det faktiskt är Cage som spelar Rob.

Rob (Nicolas Cage) kommer gående med en tallrik med mat. Han är blåslagen och blodig i ansiktet och hans blus är smutsig.
Bildtext Jag minns varje rätt jag lagat och varje person jag serverat, säger Rob (Nicolas Cage).

Nicolas Cage är en skådespelare som haft en lång och brokig karriär. Han började sin filmkarriär redan i början av 1980-talet och hade bl.a. en liten roll i sin farbror Francis Ford Coppolas film Rumble fish (1983).

Cage fick en Oscar för sin roll i Leaving Las Vegas (1995) men han är också känd från filmer som Moonstruck (1987), Face/Off (1997), Adaptation (2002) och Color out of space (2019). 

Han kan spela manisk, galen och rasande arg som ingen annan. Men i Pig gör han en av sina finaste rolltolkningar, kanske för att han här håller tillbaka så mycket.

För det skapas en speciell känsla av att veta att Nicolas Cage kunde få Rob att explodera men istället väljer att hålla alla känslor inombords. De tunga stegen och de trötta axlarna blir därför så väldigt talande.