Landslagskapten Tim Sparv ser tillbaka på sin karriär: "Jag har levt i fotbollsbubblan alldeles för länge"
Slutsignalen närmar sig för fotbollsspelaren Tim Sparv. Mest kommer han att sakna omklädningsrummet och fansen, men skadorna och värken lämnar han gladeligen efter sig. Nu blickar landslagskaptenen framåt: han vill bli tränare, han vill fortsätta arbeta för mänskliga rättigheter - och han vill ta studenten.
Historien börjar i lilla, trygga Oravais i Österbotten. Barndomen var lycklig och idyllisk, fylld till brädden med alla sorters sporter. Terränglöpning, innebandy, badminton, futsal.
Men fotbollen – den var alltid prio ett.
– Jag blev snabbt medveten om vad det krävs för att bli bättre, för att ta sig utanför Finlands gränser. Jag var nördig och spenderade inte helgerna med kompisarna, utan var i skogen och löpte. Jag körde gym hemma och spelade fotboll på gården. Jag var väldigt fokuserad för min ålder, minns Sparv.
Hårt arbete och hierarkier
Drömmen var att bli proffs, att spela på hög nivå i främmande länder. Den drömmen blev allt mer påtaglig år 2003. Då tog Sparv sitt pick och pack och styrde stegen mot en ny adress: Southampton, England.
Han var bara 16 år gammal.
– Det var en helt naturlig del av min personliga utveckling. Men frågar du min mamma var det en stor grej att låta lilla Tim ta flyget till England, skrattar Sparv.
Hårt arbete, hierarkiska strukturer och hög konkurrens. Det präglade ungdomsakademin i Southampton FC.
På hemmaplan i Finland var Sparv van vid att vara bäst. Nu spelade han bredvid framtida superstjärnor som Theo Walcott och Gareth Bale.
– För att få ett kontrakt i Southampton tvingas man kämpa. Man kan inte vara i bekvämlighetszonen och tro att man är någonting. Man tvingas alltid fajta för sin plats.
Miljön var tuff och pressen stor. Men sällan längtade han hem.
– Det var en oerhört nyttig erfarenhet och skola för mig. Man växer som person, man tvingas ta hand om sig själv och har inte den där trygga miljön med familjen och bästa kompisar. Det har gett mig en mental robusthet.
Prisad människorättskämpe
Största delen av sitt liv har Sparv bott utomlands. Sverige, Holland, Tyskland. Nu senast var det Grekland innan han i somras flyttade tillbaka till Finland och Helsingforsklubben HJK.
Länge var fotbollen allt han tänkte på, allt han pratade om. Men nu medger Sparv att han levt i fotbollsbubblan alldeles för länge.
Vi ska göra annat än bara spela fotboll, landslaget är Finlands flaggskepp.
― Tim Sparv
– Jag var lite väl fokuserad på min egen utveckling, att ta mig framåt i livet. Jag var kanske lite självisk också. Medvetenheten om mina egna privilegier kom till slut vid 25-26 års ålder. Sedan dess har jag försökt ge tillbaka.
Numera är Sparv känd för att högljutt ta ställning i samhälleliga frågor som många av hans kollegor helst inte rör offentligt: jämställdhet mellan könen, rasism, och klimatförändringen. Nyligen blev han internationellt prisad för sin kritik av Qatar, där tusentals gästarbetare dött för att bygga lyxiga fotbollsarenor inför världsmästerskapen 2022.
Men att stå upp för det som är rätt är inte alltid lätt. Ibland har det lett till motstånd och agg.
Till exempel i september 2020, då Finland spelade mot Wales och bägge landslagen valde att knäböja för Black Lives Matter-rörelsen. Snart fylldes Instagram och Twitter av mängder av missnöjda meddelanden. Många tyckte att fotbollsspelare minsann inte ska besvära sig med politiken – håll koll på bollen istället!
– Just efter den incidenten kom det fler hatmejl och kommentarer än vanligt. Det var lite överraskande, men det var viktigt att vi tog ställning. Vi ska göra annat än bara spela fotboll, landslaget är Finlands flaggskepp. Unga och barn följer oss, där har vi en enorm plattform att påverka.
I vissa fall har Sparv diskuterat allvar med tränare och sportchefer, till exempel då hans danska klubb planerade ett träningsläger i Dubai.
– Jag sa att klubben borde hitta ett ställe som inte sponsrar en regim som inte gynnar mänskliga rättigheter. Det blev en diskussion om saken: de sportsliga förutsättningarna är fantastiska den tiden på året, medan jag tyckte att en stor dansk klubb borde tänka på världen i stort och inte enbart sina egna intressen.
Men du har ju själv semestrat i Dubai?
– Ja, men det kommer inte att ske igen. Det här är en del av min personliga resa. Jag har varit på semester och läger i både Dubai och Qatar, men vi kom fram till att flytta landslagets träningsläger till andra orter.
Den annalkande pensionen
Pojkdrömmen var att sparka boll tills håret blir grått, men tiden som proffs är sällan lång. Det är ingen hemlighet att 34-åringens karriär som fotbollsproffs så småningom når sitt slut.
– Skadorna gör att jag lättare kan acceptera det. Det kommer att bli kul att vakna upp på morgonen och inte behöva känna hur kroppen känns. Ont i knän eller rygg eller vader.
Jag kommer att sakna att gå ut med kaptensbindeln på armen och representera mitt land.
― Tim Sparv
Nu vill Sparv lära sig mer om världen. På sin fritid läser han böcker – helst fakta och biografier – och han hoppas att han snart kan ta studentexamen.
Det är svårt att föreställa sig ett liv helt utanför fotbollsplanens vita linjer. Därför är drömyrket att bli tränare.
Men vad kommer han att sakna mest från tiden som fotbollsproffs?
– Jag kommer att sakna omklädningsrummet, timmen efter att ha vunnit en match, firandet och dansen med fansen. Att tillhöra någonting som är större än en själv. Jag kommer att sakna att gå ut med kaptensbindeln på armen och representera mitt land.
Tim Sparv
Tim Sparv gästar Daniel Olin i kväll klockan 19.00 på Yle Fem och på måndag 29.11 kan en längre version av intervjun höras i Yle Vega klockan 19.22. Hela intervjun finns också på Yle Arenan.
Hör Tim Sparv berätta om den dramatiska matchen mot Danmark där motspelaren Christian Eriksen drabbades av hjärtstillestånd.