Se upp för svaga isar! – Hjalmar räddade man som gått genom isen

Camilla Strandell-Laine hade på tisdagen en distansarbetsdag i S:t Karins, så hon hade möjlighet att gå ut en stund med sin australiensiska labradoodle Hjalmar. De var egentligen på väg hemåt redan, då Hjalmar började dra matte ner mot stranden.

Det var först då de närmade sig Voivalastranden som Strandell-Laine såg att något låg i vattnet. Eller någon. En man hade gått genom isen, och när Hjalmar och matte kom närmare hörde de att han ropade på hjälp.

Strandell-Laine ringde nödcentralen, som frågade om hon hade något rep eller annat långt föremål som hon kunde rädda mannen med. Strandell-Laine kom ihåg att det finns en livboj vid simstranden 200 meter bort, och föreslog att hon kunde springa efter den, men det sade nödcentralen att hon inte fick göra. Det skulle ta för lång tid.

Mannen höll fast sig med händerna vid iskanten, ropade och försökte komma upp.

En granne med sin barnvagn hörde ropen och kom också ner till stranden. Strandell-Laine bad henne springa till simstranden, vilket denna gjorde, bara för att märka att S:t Karins stad tydligen tagit bort livbojen till vintern.

Med hundkopplet drogs mannen upp ur vattnet

Strandell-Laine och grannen funderade om de kunde använda sina halsdukar, men de hade bara en. Sedan kom de på att de kunde använda hundens flexikoppel, som kunde rullas ut till åtta meter, men det räckte inte ända fram till mannen.

Räddarna på stranden visste inte hur djupt vattnet var där mannen låg, så de vågade inte gå ut till honom. Slutligen satte de fast Hjalmar med halsduken på stranden, så att de själva kunde gå ut en bit på isen med flexikopplet och sedan kasta kopplets handtag till mannen. Med gemensamma krafter lyckades Strandell-Laine och grannen dra upp mannen ur vattnet.

Samtidigt anlände brandkåren och en ambulans. Mannen var nedkyld, och han fördes till sjukhuset för kontroll. Senare på kvällen fick Strandell-Laine veta att mannen mådde bra, då mannens anhöriga ringde och tackade henne.

– Fast egentligen är det ju Hjalmar som ska tackas. Om jag inte haft distansjobb och gått ut med honom, och om han inte förstått att något var fel och dragit mig mot stranden hade vi aldrig gått ner, och då vet man inte hur det hade slutat, säger Camilla Strandell-Laine.

Strandell-Laine säger att hon själv också mår bra, fastän det var svårt att koncentrera sig på jobbet efteråt. Det kändes ändå bra att veta att de gjort något fint.

– Men den feedbacken vill jag ge till S:t Karins stad, att de inte ska ta bort livbojarna till vintern. De kan behövas alla tider på året.