Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Fyra kritiker om framtidens konst: "Fysiska här-och-nu-upplevelser kommer inte att försvinna, för det är något människor behöver"

Samtalets fyra kritiker möts utanför galleriet.
Bildtext Fyra kritiker utanför mötesplatsen i Rödbergen: Otto Ekman, Helen Korpak, Mathilda Larsson och Tomas Jansson.

Helen Korpak, Otto Ekman, Mathilda Larsson och Tomas Jansson diskuterar allt från identitetspolitik till metaverse. "Man faller lätt offer för idén om att vad som helst kommer att kunna hända i framtiden, men så är det ju inte".

FRAMTIDENS KONST

Presenterar sex visioner om hur konstscenen ser ut 2040. Fem konstnärer från olika genrer medverkar: Matilda Södergran, Ludwig Sandbacka, Ida Kronholm, Julian Owusu och Edith Hammar. Serien avslutas med att fyra kritiker diskuterar framtiden.

Vi träffas utanför ett konstnärsgalleri nära Rödbergens Femkanten i Helsingfors, fyra kritiker som bevakar olika konstformer och som – med undantag av artikelförfattaren – bör kunna vara aktiva ännu om 20 år.

Mötesplatsen Galleri Kosminen, sett utifrån.

Otto Ekman – scenkonstkritiker vid Hufvudstadsbladet. Specialområden: performancekonst, populärkultur, samhällsfrågor.

Helen Korpak – konstkritiker vid Hufvudstadsbladet. Specialområden: fotokonst, populärkultur.

Mathilda Larsson – verksamhetsledare för organisationen Kritikbyrån. Specialområden: litteratur, film.

Tomas Jansson – kulturredaktör vid Svenska Yle. Specialområden: scenkonst, rockmusik, film.

Jag kommer till träffen tillsammans med en mängd hotbilder – sociala medieföretags diktatur, klimatförändringens följder, en polarisering av både konstdiskussionen och konsten – men då jag lämnar galleriet gör jag det med lättare steg. Mina yngre kolleger verkar inte alls lika pessimistiska som jag, och slår också snabbt krokben på tanken att algoritmer och det digitala skulle ta över konstscenen.

Jag har tagit med mig teman som jag önskar diskutera, allt från hur klimatförändringen eller ett framtida metaverse kan komma att påverka konstscenen, men väljer att börja med:

Identitetspolitik och kulturell appropriering – 2040 är de frågorna redan lösta?

Just nu är diskussionen om identiteter omöjlig att förbise. De senaste åren har debatter om vem som har rätt att göra konst av utsatta minoriteter och deras kultur gått på högvarv, om vem som får spela en transgestalt i en teaterföreställning eller film, om den svarta poeten Amanda Gormans dikter kan översättas av en icke-svart, om hur vita konstnärer får gestalta icke-vita på en målarduk.

Otto Ekman och citatet "Har du rätt identitet kan du kalla vad som helst för politik."
Bildtext Otto Ekman.

Otto Ekman (OE): Jag är lite anti-identitetspolitik nu. Jag läste en artikel om Sydafrika där planen för att förnya universitetsvärlden totalt domineras av en jättereduktiv identitetspolitik som inte handlar om rik och fattig utan bara om svart och vit. Jag är inte automatiskt emot allt som har med identitetspolitik att göra, men i stället för att bara skrika i mun på varann på internet tycker jag teater och performancekonst skulle vara ett bra medium för en diskussion. Scenkonsten lämnar så mycket öppet för nyanser.

Helen Korpak (HK): Jag tänker lite lika, men det beror på att människor skriker så mycket på internet. Det är så ointellektuellt och okultiverat och aktivt fördummande att jag hoppas vi till 2040 skulle ha kommit fram till att ingen som helst aktivism ska utövas på nätet.

OE: När till och med Israels utrikesministerium har lärt sig att man kan använda sig av identitetspolitisk jargong och säga att det är viktigt för den sionistiska identiteten att med våld få ockupera palestinska hem på Västbanken, då har termerna blivit så urvattnade att de blivit närmast destruktiva.

Tomas Jansson (TJ): Jag tänker att vi står mitt i en slags debatt-tsunami som dränker alla försök till konstruktiva samtal, som det kan gå när ett ömtåligt tema diskuteras brett för första gången. Men jag hoppas det handlar om en övergångsperiod och att vi snart kan börja bygga upp något nytt. Jag hoppas verkligen vi kommer dit långt innan 2040.

Helen Korpak i samtal.
Bildtext Helen Korpak.

HK: Jag tror inte man löser de här frågorna på tjugo år. Strukturell rasism utövas fortfarande konstant, men jag vill hoppas på att diskussionen utvecklas. Identitetspolitiken som den är nu är ofta ofattbart korkad, den simplifierar och avkontextualiserar hela historien.

OE: Kanske det också är ett problem med identitetspolitik, att om du har rätt identitet kan du kalla vad som helst för politik, som att jag tänker chilla i dag men eftersom sådana som jag så sällan får chilla så är det aktivism att chilla.

Konstaktivism – den nya generationens politiska konst

Det finns på Youtube: fem personer som under ett skogsekonomiseminarium stiger upp och börjar dansa, musiken förvandlas till alarmsirener och någon faller som död ihop på golvet. Eller "die-in"-aktioner där man faller som död till marken i köpcenter, omgiven av slagord.

Det är 50 år sedan politisk konst var den dominerande konstformen, men under tidigt 2000-tal började det uttalat politiska återvända och termen Artivism (Art/Konst + Aktivism) uppstod. Världskända namn som Ai Weiwei och gatukonstnären Banksy har klassats som Artivister, liksom Elokapinas "Konstuppror"-grupp.

Elokapinas our-blood konstaktivismperformanceom arvet vi lämnar efter oss, sommaren 2019.
Bildtext Elokapinas our-blood konstaktivismperformance om arvet vi lämnar efter oss, sommaren 2019.

HK: Jag har sett väldigt politiska saker de senaste åren, men sådant som är helt annorlunda än bilden man har av 1970-talets politiska konst. Idag ser man väl fortfarande ner på just det som något lite sandlådeaktigt och tycker det var så naivt.

TJ: Ai Weiwei jobbar nu på ett verk om samspelet mellan ekologi och humanitära katastrofer och hans nästa film ska handla om djurens rättigheter, men i en färsk intervju konstaterar han ändå att konstnärer inte just kan påverka utvecklingen. Han ser i stället museerna som en plattform för att få ut viktiga budskap.

Mathilda Larsson (ML): Det finns många som påstår att de gör politisk konst till exempel på sociala medier just nu, och fast den konsten ofta är ganska självförhärligande så engagerar den en massa människor. På ett sätt är det kollektivistiskt för att så många går med, men det som gör det opolitiskt är att det sällan leder till nånting.

Tomas Jansson och Mathilda Larsson i samtal.
Bildtext Tomas Jansson och Mathilda Larsson.

TJ: Kanske det politiska behöver nån form av verklig kollektivism för att på riktigt slå igenom?

OE: När vi i dag är så hyperindividualiserade så handlar det mest om att hålla vår egen bakgård ren, att det är personligt skönt för mig att befria mig själv från ansvar. Man jobbar istället med sina individuella identitetsprojekt, som att man kuraterar sin egen identitet med att plocka saker härifrån och därifrån.

TJ: Om vi talar scenkonst så tror jag på en polarisering, att det politiska åker ner i källarlokaler eller ut på gatorna medan det som den breda publiken vill ha får plats på de stora arenorna.

OE: Det försiggår redan nu saker i källare. Jag har sett intressant teater på ställen som inte alls är teaterlokaler, som Blaue Fraus rädslomässa. De hade hittat en lite förfallen sunkig mässhall som fungerade perfekt, och jag hoppas den tanken sprider sig från performancekonst till mainstreamteater.

TJ: Det är lite som under 1980-talet då också institutionsteatrar ville utnyttja den energi och atmosfär som fanns i udda utrymmen, eller försökte använda sina egna scener på nya innovativa sätt. Det är intressant att se hur det kommer tillbaka igen.

Klimatförändringen – hot eller möjlighet?

I dag är det ovanligt svårt att föreställa sig världen om tjugo år. Under det kalla krigets tid fram till Berlinmurens fall fanns visserligen hotet om kärnvapenkrig och världens undergång starkt närvarande, men annars kunde man tänka sig att inte mycket skulle förändras. Nu ställer pandemier och klimatförändringen till det på sätt som är mycket svåra att förutse.

Den osäkerheten kommer att påverka konstens innehåll. Katastrofer och epidemier har alltid fått plats i konsten. Boccaccios Decamerone från 1300-talet hade knappast blivit till utan pesten, liksom inte heller Thomas Manns Bergtagen utan sjukdomen tuberkulos som präglade många verk för ett drygt sekel sedan.

Mathilda Larssons och citatet "Spelen kommer att betyda mer och mer, där kan alla konstuttryck samlas."
Bildtext Mathilda Larsson.

ML: Man har redan länge skrivit dystopier där klimatförändringen gjort jorden obeboelig och tvingat oss att flytta till en annan planet. Det spåret kommer säkert att fortsätta, för det ser ju inte så ljust ut, men samtidigt kan man tänka på att mycket av teknologivisionerna ju har kommit från scifi-romaner. Det finns jättestor potential i att man kan inspireras av konsten, så jag hoppas det också kunde finnas nånting man kunde bygga vidare på som motpol till dystopierna.

HK: Eftersom man inom bildkonsten jobbar så mycket ensam har en slags utmattning inför vetskapen att vad man än gör som individ så spelar det ändå ingen roll slagit in tidigare där än i film och teater. Så då har jag sett hur konstnärer försöker tänka om och gör lite tillbaka-till-naturen-konst.

HK: Ett exempel är konstnärsduon IC-98 som gjort ett verk om och med ett ödetorp som finns på riktigt, House of Khronos heter det. Konsten går ut på att ingen nånsin mera går dit och att man i en VR-version kan se vad som händer om hundratals och tusentals år. Det är ganska trösterikt att kunna uppskatta allt det lilla som finns i naturen, med fåglar och djur som trippar omkring, samtidigt som man inne i den virtuella verkligheten får känslan av att det kanske är helt skönt att människan inte finns.

Kritikerna på gatan utanför galleriet där samtalet förs.
Bildtext Otto Ekman, Helen Korpak, Mathilda Larsson och Tomas Jansson.

ML: Om man tänker på de nya teknologierna så har ganska mycket kommit från litteraturen, scifi-romaner har beskrivit sådant som senare också har förverkligats. Det finns jättestor potential i att man kan inspireras av konsten.

HK: Det är intressant att följa med vilka nyckelord som används. För sex sju år sen var "antropocen" The buzzword som fanns överallt i utställningars statements. Men det begrepp som nu har tagit över människors projekt är trauma. Jag stöter på det gång på gång, att man inte orkar tänka på världen för att det är så överväldigande och att det i stället handlar om på vilket sätt saker går i arv från generation till generation, som en reaktion på att vi har fått den här skitvärlden i arv.

Metaverse, framtidens konstscen?

I romanen Snow Crash (1992) myntade Neal Stephenson begreppet Metaversum (Meta + Universum). Ända sedan dess har det funnits drömmar om att skapa ett virtuellt universum, och nu har Facebooks vd Mark Zuckerberg uppgett att han ska använda Facebook till att bygga upp ett sådant.

Hur det i praktiken skulle se ut är rätt luddigt, men grundtanken är att skapa en samlad plats för allt digitalt innehåll som existerar som en visuell tredimensionell representation, en plats där man kan interagera med digitala glasögon och handskar och kroppssensorer, och där framtidens konst kunde hitta en ny plattform.

Helen Korpak och citatet "Det är naivt att tro att nånting i framtiden kommer att revolutionera allting."
Bildtext Helen Korpak.

HK: Jag tänker det är naivt att tro att nånting i framtiden kommer att revolutionera allting, förutom om klimatkatastrofen tar kål på oss alla förstås. Det finns redan nu en stor mängd konstnärer som skapar sina verk med hjälp av kodning och olika slags mjukvaror, men den genrens framfart kommer inte ske på bekostnad av nån annan och jag tror inte det händer jättejättesnabbt.

OE: Jag är också skeptisk. Jag tror inte det är ett sammanträffande att Facebook satsar stort på att etablera metaverse-tanken ungefär samtidigt som den där pinsamma läckan.

TJ: Du syftar på Frances Haugen som läckte uppgiften om att Facebook medvetet ignorerat fakta som visar att Instagram skadar framför allt tonårsflickors mentala hälsa?

OE: Ja precis. Det här känns helt enkelt som ett slags rebrand och kejsarens nya kläder.

Otto Ekman i samtal.
Bildtext Otto Ekman och "kejsarens nya kläder".

ML: Jag läste nyligen en bok från 90-talet om virtuell verklighet där det sades att VR är bakom hörnet och att det kommer att förändra hela vår verklighet. Nu har det snart gått 30 år och visst har det hänt mycket, men inte alls så att vi alla skulle finnas i virtuella världar hela tiden. Man kan tänka att hjälp nu kommer metaverse och nu lägger vi oss bara hjälplöst ner, men där har vi själva ett val. Vi har makten att styra över vad för slags teknologier vi vill utveckla och hur vi vill använda dem.

TJ: Jag tänker också på algoritmers framtida makt. Inom litteraturen finns det redan tjänster som låter förlag få insyn i läsvanor och vad i en bok som får oss att bläddra framåt eller ge upp. Redan nu utnyttjas sådan information, eftersom streamingtjänster betalar bättre för det som får konsumenten att stanna kvar hos ett verk.

HK: Jag tror det sist och slutligen är en hemskt begränsad del av konsten där man kan utnyttja den tekniken. Slit och släng-underhållning som inte är konst kan göra det, men jag tror inte att litteratur i ordets egentliga mening kunde skrivas enligt en algoritm.

Otto Ekman och Helen Korpak i samtal.
Bildtext Otto Ekman och Helen Korpak.

OE: Men kan inte heller säkert säga att algoritmer faktiskt blir smartare.

TJ: Vad gäller framtiden kan man väl också tänka sig att alla konstgenrer allt mer plockar på sig intryck av varandra, som inom samtida scenkonst. Tidigare såg man tydliga gränser mellan traditionell teater och performancekonst och bildkonst och dans och videokonst, men så är det inte alls längre.

OE: Jag kommer att tänka på hur fotografiet inte ersatte bildkonsten utan i stället befriade bildkonsten från sin avbildningsfixering. Så jag tror att nya teknologier och konstformer kommer att påverka men inte ersätta existerande konstformer. Det är något jag hoppas på, att det kan bli intressantare om nya konstformer uppkommer och indirekt påverkar konstfältet.

ML: Om man tänker sig att konstformer slås samman så tänker jag att spel och olika adaptioner av spelens logik kommer att betyda mer och mer. Där kan allt samlas, storytelling och det visuella och musiken.

Mathilda Larsson.
Bildtext Mathilda Larsson.

HK: Men för mig känns det omöjligt att dramatiska förändringar skulle ske inom konsten, utöver då att det kanske lite vidgas vad som kan vara konst, att det inkorporeras nya tekniker, att museer och gallerier tänker ytterligare lite mer politiskt och på hur man kontextualiserar när man ställer ut konst. Inte har måleriet eller skulpturerna försvunnit nånstans, fotot har funnits länge och ändå har det inte samma status som "de klassiska sköna konsterna". Samma sak med videokonsten.

HK: För nya konstarter tar det jättelänge att vinna nån sorts trovärdighet. Det är nästan som aktier, det handlar om en marknad där man köper och säljer. Så har det varit och så kommer det att förbli.

Båtmansgatan i Helsingfors, kväll utanför galleriet där samtalet förs.
Bildtext Skymningen faller i Rödbergen när samtalet är över.