Sydkoreanska skulptören Kim Won-geun kritisk mot konkurrenssamhället: Livet är den match vi egentligen inte vågar gå

Konstnären och skulptören Kim Won-geun kritiserar det Sydkoreanska samhällets hänsynslösa konkurrens. Med sina karaktäristiska och igenkännande skulpturer har han blivit ansiktet utåt för den vanliga människan.

Jobba hårdare, studera hårdare. Det är grundläggande i Sydkorea.

Under president Moon Jae-in har arbetsveckan visserligen gått ner från 68 timmar till 52. Men det är ingen match för företagen att kringgå. Att anställda dör förändrar inte kapitalismens motivation att tjäna mer.

Ekonomin har lyft Sydkorea från efterkrigstidens katastrofala situation. Landet har blivit rikt på elektronik, bilar och mobiltelefoni och nu senast på underhållning. Rikedomen syns i skyskrapor, designbyggnader, varuhus och en välklädd befolkning.

Men de flesta koreaner kan varken ta del av eller känner igen sig i framgången. Däremot visar konkurrensen exakt var man befinner sig på samhällstrappan. Hur långt man kan komma men framför allt hur inramad man är.

Livet som boxningsring

Konstnären Kim Won-geun, född 1971, är en av Sydkoreas uppmärksammade skulptörer som kritiserar sitt land för att ha låtit konkurrensen löpa amok. Genom en fyrkantig boxningsring – arenan där det verkliga livet utspelas – förtydligar han kritiken.

– Varje dag ska vi vanliga människor in i boxningsringen och slåss i ett okontrollerat samhälle där olyckor och svårigheter köps och säljs. Boxningsringen är symbolen för ett konkurrenskraftigt samhälle. Människor bryr sig inte längre om andra människors svårigheter. Folk går till arenan för att andras misär är deras nöje. Medan spelaren måste möta sin olycka inför publik, säger Won-geun.

Denna hårda konkurrens som koreanerna växer upp med får dem att delta i den av ren skräck för att annars snabbt falla ur.

Det räcker inte att göra bra i från sig i skolan. Från fem års ålder går majoriteten av skolbarnen på Hagwon – privatskolan efter skolan – för att studera fram till elva på kvällarna. Det räcker inte med det personliga utseendet. "Operera ansiktet", säger arbetsgivare som vet att skönhet ger anseende. Det räcker inte med en utbildning från ett elituniversitet, man ska ha två eller tre.

– Det går inte att fly från ringen, konstaterar Won-geun som själv håller en enormt hög produktionstakt.

Betong, trä, lera och glasfiber väcker empati

I sin ateljé i staden Paju, nära nordkoreanska gränsen fyller skulpturer av betong, lera, trä och glasfiber hyllmeter efter hyllmeter. En del är flera meter höga, en del är miniatyrer.

Det är män i boxningsshorts, i guldkedjor och för tighta kläder. Machomän, som pojkar har sett upp till under uppväxten, men som Won-geun komplicerar genom att ge dem för stora magar, för runda kinder och ögon som avslöjar sin utsatthet.

Det är kvinnor som försöker vara ideal men vars blick inte stämmer överens med bilden. Barn som är för små för att förstå vad som pågår mellan mamma och pappa. Won-geun ställer chef mot anställd, man mot hustru, arbetare mot arbetare och skapar med svart humor realistiska scenarion i ringen.

– Livet är en hård match som alla tvingas in i. Vi är rädda. Det är inte lätt för någon. Jag vill visa insidan och komplexiteten. Jag vill väcka empati, säger Won-geun som delvis hämtar scener från sitt eget liv.

"Studera hårdare"

Som många barn från sjuttiotalet växte Won-geun upp med en pappa som jobbade för hårt, som drack för mycket och som för ofta blixtrade till av ilska. Och en mamma som grät. Den enda kommunikationen Won-geun hade med sin pappa var frasen – "Studera hårdare!"

Under flera år skulpterade Won-geun mamman med resväskan och dottern. Den blev som machomannen, älskad eftersom igenkänningen var direkt.

– Om kvinnan träffar en god man blir det lyckligt. Barnen mår bra. Men om kvinnan, som ofta händer, träffar en dålig man blir det vidrigt. Alla blir olyckliga.

Skulpturen med mamman och dottern berättar om mamman som säger till dottern att hon aldrig får gifta sig med en man som sin far. Sedan inser hon att dottern kommer träffa just en sådan. Då bestämmer hon sig för att lämna sin man och sin ställning som hemmafru. Hon åker med dottern till sina föräldrar, lämnar henne där och ger sig ut för att jobba och tjäna pengar.

Ingen andra chans

Kim Won-geun är nu aktuell med en utställning på Hangaram Art Museum, en av de mest statusfyllda konsthallarna i Seoul. Hans skulpturer exponeras idag på många ställen i Seoul. Innan pandemin ställde han ut på gallerier i New York, San Francisco och Paris.

Konkurrensen är givetvis stenhård mellan konstnärer i Sydkorea. Men det var lika konkurrensutsatt när Won-geun efter konstutbildningen arbetade som bud i åtta år. Folk ringde stup i kvarten och skrek för att maten inte kom i tid.

Den som åker ut ur konkurrenssystemet får inte en andra chans.

En del räknar ut sig från systemet redan som unga. De vet att de kommer förlora på poäng för att de till exempel har fattiga föräldrar och därför inte de rätta kontakterna.

Men de alternativa vägarna är idag inte många. Bara längre nedåt på samhällstrappan.

En strimma glädje i det hårda konkurrenskraftiga Sydkorea infinner sig när Won-geun märker hur stark igenkänningen är.

– Först tittar de på mig och undrar om det är jag. Sedan tittar de igen och säger – "Det är ju jag".