Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Film: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton – finländska krigsbarn väcker känslor i vacker version av svensk klassiker

Flicka springer nerför gata i ett snöigt Stockholm på 1940-talet.
Bildtext Krigsbarnet Vera (Sonja Holm) är ett nytt inslag i den klassiska berättelsen om Karl Bertil Jonssons julafton. Alltid lika ljuvligt julig.
Bild: Niklas Maupoix

Texten skrevs 1964, kortfilmen gjordes 1975 och nu kommer långfilmen om en välartad son i en välbärgad familj som väljer att idka välgörenhet på självaste julafton. Och resultatet är en fröjd för både öga, öra och hjärta.

Det är 1940-tal i ett vintrigt Stockholm. Julruschen är inne på slutrakan och fjortonåriga Karl-Bertil Jonsson (Simon Larsson) jobbar sena nätter på stadens postkontor. Inte för att klara livhanken, utan för att en bra karl reder sig själv.

Och lär sig tidigt att tjäna egna pengar. Gärna mycket pengar. Sådär som pappa Tyko (Jonas Karlsson) som startade med två tomma händer - med vilka han sedermera byggt ett varuhusimperium.

Den fiktiva familjen Jonsson poserar för ett julfotografi.
Bildtext Lyckliga familjen. Fryntliga Tyko (Jonas Karlsson) kastar en öm blick på Karl-Bertils ömma moder (Jennie Silfverhjlem).
Bild: Niklas Maupoix

Allt detta medan hans hustru Marianne (Jennie Silfverhjelm) ägnat sig åt att bygga bo, vilket inte är så illa det heller. Familjen Jonsson bor nämligen i ett hem som heter duga.

Något som inte var alla förunnat på den tiden när den här filmen utspelar sig. En tid för länge sedan "då man ännu kunde se fattiga människor gå omkring på gatorna".

Det är dessa olyckliga Karl-Bertil plötsligt får syn på. Och allra mest ser han en ung flicka (Sonja Holm) som vant tar sig fram i gränderna på jakt efter mat och medicin att ta med sig till barnhemmet där hon bor.

Det hem hon delar med andra krigsbarn som i likhet med henne själv inte fått någon fosterfamilj i Sverige.

Fiktiv tonårsflicka underhåller publik med att jonglera på snöiog gata i 1940-talets Stockholm.
Bildtext Överlevaren Vera. Vera (Sonja Holm) är ett krigsbarn som gör allt för att göra livet lättare för sin lillasyster.
Bild: Niklas Maupoix

Nya element i gammal saga

SVT har sänt Tage Danielssons och Per Åhlins kortfilm om Karl-Bertil Jonsson i tv varje julafton sedan 1975. I den figurerar inga finska krigsbarn - men visst vågar man väl tro att Danielsson accepterat detta berättarmässiga tillägg?

För ett långfilmsformat kräver fler intrigtrådar och ett fylligare ramverk än den klassiska kortfilmen förutsatte och krigsbarnsspåret fungerar på många sätt.

Pappa Tyko, sonen Karl Bertil och barnhemsföreståndarinnan stående i stor trappuppgång.
Bildtext På besök i verkligheten. Far och son beöker stadens barnhem och tas emot av föreståndarinnan (Vanna Rosenberg).
Bild: Niklas Maupoix

Dels erbjuder det huvudpersonen jämnåriga identifikationsobjekt, dels fungerar det som en tematisk direktlinje till den station där dagens flyktingar står och väntar.

Ensamkommande barn, ensamma barn.

Och för den finländska publik som inte vuxit upp med det årliga mötet med Karl-Bertil på tv kan säkert just den här infallsvinkeln öppna för ett intresse.

Väloljat berättarmaskineri

Den ursprungliga berättelsen om Karl-Bertil ingick i Danielssons bok Sagor för barn över 18 (1964) och såväl den gamla kortfilmen som den nya långfilmen leker med tilltalet på ett sätt som gör att sagan fungerar för olika åldersgrupper.

Alla plockar med sig de nyanser och tonfall som är mest i samklang med den egna åldern och de egna referensramarna.

Och med den syn man personligen råkar ha på julens roll som ett rop efter medmänsklighet och kärlek.

Fiktiva pappa Tyko och sonen Karl Bertil flankerade av en pressfotograf vid en pampig ytterdörr.
Bildtext Lyckan ler. Tyko (Jonas Karlsson till höger) gör sitt bästa för att föreiva sina stunder av givmildhet.
Bild: Niklas Maupoix

För egen del uppskattar jag storligen att manusförfattarteamet och regissören Hannes Holm bibehållit både ironin och kritiken i Danielssons text.

Klasskillnaderna har framhävts snarare än dämpats - med en Tyko som gift sig med en kvinna som uppenbarligen är van vid både pengar och vett & etikett.

Och en Karl-Bertil som i sorteringshallen möter jämnåriga med helt andra hemförhållanden än han själv.

Dessutom förtydligas bilden av att det är tanken som räknas - inte de fysiska presenterna.

Nostalgisk julkänsla

Kritiken mot ett ojämnlikt konsumtionssamhälle utgör fortfarande den sträva stommen i berättelsen, men när det gäller de övriga beståndsdelarna är filmatiseringen av Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton en glassig smällkaramell.

Förföriskt ljuva jazzslingor lägger sig som spunnet socker mellan smaskiga vyer och interiörer som kunde ha varit en del av tv-serien Vår tid är nu.

Stadsvy i snöigt Stockholm på 1940-talet.
Bildtext Vår tid var då. I det här fallet handlar det om Stockholm på 1940-talet.
Bild: Niklas Maupoix

Och i dessa snygga kulisser delar etablerade skådespelare som Jonas Karlsson generöst rum med nykomlingar som Simon Larsson och Sonja Holm. Samspelet fungerar och inte ett öga är torrt när pusselbitarna faller på plats i samband med slutets Madicken-liknande välgörenhetsbal.

Det må finnas vissa små skavanker - som att skurken (Ruben Lopez) är överdrivet skurkaktig och att graden av skurkaktighet hos barnhemsföreståndarinnan kan diskuteras - men i det stora hela landar nyfilmatiseringen av sagan om Karl-Bertil Jonsson helt klart i ett lyckligt slut.

En del av familjen Jnsson vid frukostbordet i Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton.
Bildtext God jul. Men en hustrus ömma blick tittar Marianne (Jennie Silfverhjelm) på sin make Tyko (Jonas Karlsson).
Bild: Niklas Maupoix