Hoppa till huvudinnehåll

Titta och lyssna

Sätter kränkhetskulturen strypsnara för satiren, Bengt Ahlfors? “Jag har fått stryk för att skoja med olika heligheter”

29 min
Regissören och dramatikern Bengt Ahlfors gästar Daniel Olin för att diskutera karriären, kontroverserna och kärleken. Regissören och dramatikern Bengt Ahlfors gästar Daniel Olin för att diskutera karriären, kontroverserna och kärleken. - Spela upp på Arenan

Det är just precis det man inte får skoja om som det är viktigt att skoja om! Det säger teatermannen Bengt Ahlfors som genom bitsk satir och ikoniska visor ställt svåra frågor om sin samtid. Men kan teatern faktiskt förändra världen?

I 1960-talets begynnelse var Bengt Ahlfors på vippen att bli kulturjournalist eller modersmålslärare. Om det hade gått riktigt illa till kunde den samhällsintresserade studenten ha fastnat i politiken.

Men istället slukades han helt och hållet av teatervärlden. Det började som en hobby på Studentteatern, som sedan ledde till genombrottet “I våras” som debuterade på Lilla Teatern år 1963.

Det var början på en livslång kärleksaffär.

– Min syn var att teater var så roligt att det inte kan vara ett ordentligt yrke. Det tog en tid innan jag märkte att det blivit det. Det andra tonades bort.

Med satiren som bravur

Det var en epok som färgades av politiskt uppvaknande och ungdomsrevolt. Studentmössor brändes upp, kårhus ockuperades, och det marscherades mot kärnvapen och krig.

– Under 60-talet fanns en viss optimism. Det handlade inte bara om revolter, utan om en tro på att världen kan förändras. Och att också konsten kan ägna sig åt de lösbara problemen, minns Ahlfors.

Det var nog tidens anda som gjorde att just satiren, revyn och kabarén blev Ahlfors specialiteter. Med glimten i ögat riktade han strålkastarljuset på obekväma sanningar om sin samtid och ställde svåra frågor om dem.

Närbild på en man med svartbågade glasögon.
Bildtext Aidspjäsen "Finns det tigrar i Kongo", som Ahlfors skrivit ihop med Johan Bargum, har översatts till ett 20-tal språk. Bara på Lilla Teatern har pjäsen spelats omkring 400 gånger. "En märklig framgång" reflekterar Ahlfors.

– All satir är inte bara på skoj. Om det ska vara värt någonting ska det finnas allvar bakom, konstaterar han.

Ämnen som Ahlfors valt är bland annat den grekiska militärjuntan och invasionen av Tjeckoslovakien. Det internationella genombrottet, “Finns det tigrar i Kongo” (1986), handlar om aids-epidemin.

Men hur mycket kan man egentligen påverka samhället genom teatern?

– Inte så mycket som vi trodde på 60-talet. Vi trodde att om vi lite karikerar, så går folk hem och röstar som vi berättar att de ska göra. Men det är inte så teatern fungerar. Teatern är inget bra medium för att sprida information. Däremot kan den sprida emotionell information.

Vad får man skämta om?

På 60- och 70-talet var det fritt fram att skoja om vad som helst och vem som helst, berättar Ahlfors. Men också då har satiren upprört och förargat.

Inte minst år 1968, då den finlandssvenska heligheten Lucia blev en av flera narrar i tv-revyn “Var är min stora ludiga nalle”. Det hela resulterade i många sura miner och en insändarstorm.

– Jag har fått stryk för att skoja med olika heligheter, både gud och fosterlandet. Men det är just det man inte får skoja med som det är viktigt att skoja med!

Det finns ingenting som man inte får driva med

― Bengt Ahlfors

Dagens samtalskultur genomsyras av en betydligt större medvetenhet och politisk korrekthet. Vissa talar om en kränkhetskultur som kväver minsta uns av komedi – inget får man skämta om längre!

Satirens mästare medger att balansgången mellan det politiskt korrekta och inkorrekta kan vara knepig. Men ibland kan det passa bra att vara politiskt inkorrekt – bara man gör det med rätt uppsåt.

– Det finns ingenting som man inte får driva med. Men det är viktigt att inte pissa neråt. Man ska inte spotta på de redan förtryckta, utan uppåt mot rikedom, makt och inflytande.

Bengt Ahlfors

Den gemensamma färdens slut

I dag är Bengt Ahlfors en av de mest spelade och översatta dramatikerna i Finland – och ännu är teaterresan inte över.

I höst har 83-åringen varit aktuell med den självbiografiska pjäsen “Ahlfors & Siikala” som han skrivit tillsammans med hustrun Ritva Siikala. Den här gången träder regissörsparet fram ur kulissernas skuggor och ställer sig själva på scenen.

Det är så det kan gå då man låser in två dramatiker mitt under en pandemi.

– Vi blev sittande i karantän i ett lanthus strax utanför Nyland då gränsen stängdes. Ingen nöd på oss, men för att fördriva tiden började vi skriva ihop den här historien, berättar Ahlfors.

Paret träffades redan på 60-talet, på en livad luciafest som Vivica Bandler – Lilla Teaterns legendariska chef – ordnade på sin gård. Mot alla odds har de två “egocentriska” regissörerna hållit ihop ända sen dess, i hela 56 år.

Allt tyder på att vi inte är eviga

― Bengt Ahlfors

Men med åldern kommer också insikten om att den gemensamma resan har ett oundvikligt slut. Då döden skiljer oss åt.

Det är ett återkommande tema i parets pjäs.

– Priset man betalar för en lycklig förbindelse är sorgen som förr eller senare kommer. Det måste man vara beredd på. Jag tror det gäller oss båda. Jag är nog mer rädd för Ritvas död än min egen. Allt tyder på att vi inte är eviga. Men det är värt att betala det priset.

Bengt Ahlfors gästar Daniel Olin i kväll klockan 19.00 på Yle Fem och på måndag 13.12 kan en längre version av intervjun höras i Yle Vega klockan 19.22. Hela intervjun finns också på Yle Arenan.

Hör Bengt Ahlfors berätta om varför det ibland är rätt och riktigt att använda kränkande ord: