Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Regissören Ida Kronholm: 2040 är teatern konstigare och härligare, men vi måste se över vilka berättelser som berättas och vem som berättar dem

Regissören Ida Kronholm och texten "Framtidens konst".
Bildtext Teaterregissören Ida Kronholm.

"För mig är det fysiska mötet det stora med teatern, det är där jag vill vara i framtiden också". Möt regissören Ida Kronholm och hennes tankar om framtidens scenkonst.

Ida Kronholm

Född 1991. Går tredje året på Teaterhögskolans regilinje men har redan hunnit med flera regiarbeten, senast KAJ-musikalen Botnia Paradise på Wasa Teater. Har också arbetat som regiassistent för den kända svenska regissören Suzanne Osten. Som ålänning skriver hon historia, vi kommer inte på någon annan ålänning som gått den helfinska regiutbildningen.

"Om tjugo år … Teatern kommer helt säkert att leva på något sätt, det har den ju visat genom alla tider, att teatern blir man inte kvitt. Jag måste tro att scenkonsten spelar en roll, annars skulle jag inte stå ut. Men på vilket sätt den kommer att finnas är frågan.

Jag orkar inte föreställa mig en värld där det skulle bli sämre än nu. Jag orkar bara föreställa mig min drömvärld där vi har tid och plats att fantisera tillsammans. Det måste bli så. Jag går inte med på något annat.

Det här mötet mellan människa och människa som teatern innebär, det är en så unik stark upplevelse att tänka på saker tillsammans eller att få identifiera sig med den som står framför en. För en enskild människa kan det spela en väldigt stor roll, och därför är frågan vad som spelas jätteviktig.

Just det behöver vi se över, vilka berättelser som berättas och vem det är som berättar dem".

Framtidens konst

Presenterar sex visioner om hur konstscenen ser ut 2040. Serien presenterar fem konstnärer från olika genrer: Matilda Södergran, Ludwig Sandbacka, Ida Kronholm, Julian Owusu, Edith Hammar, och avslutas med att fyra kritiker diskuterar framtiden.

Ida Kronholm sitter lite obekvämt.

"Jag hatar att bli fotograferad".

Ida Kronholm har tagit med sig kläder både för repetitioner och fest, det är fotografens önskemål, och lyckligtvis visar sig fotografen vara en gammal bekant. Det blir stora skratt och gester, och så byter hon från repkläder till något som fotografen kallar för en prasslande lilla-My-klänning.

Ida Kronholm sitter med en mörk spegel där man ser skymten av fotografen.


"Mångfald är ett begrepp jag gärna återkommer till. Då jag ser på teatern i dag funderar jag ofta på varför det är en rätt homogen grupp man ser på scenen.

Jag bor själv i Östra Böle där Helsingfors stadsteater har en scen. Då har jag tänkt på att det är väldigt mycket utlandsfödda som bor i kvarteren runtomkring, men det är som om ingen skulle tänka på dem när repertoarer planeras. Vad menar stadsteatern med det?

Jag träffade nyligen personer från ett arabiskt-finländskt konstnärsnätverk som fick mig att tänka på hur mycket bättre vi borde bli på att samarbeta. I framtiden måste man kunna fråga sig vad en specifik scen har med sin omgivning att göra, vilka bor här, vems berättelser ska vi berätta.

Eftersom jag är tjock och nästan alla på scen är smala, så gör det att det alltid finns en liten översättningsspärr mellan mig och dem jag tittar på. Men föreställ dig då att vara svart i det här samhället, om man aldrig får se sin spegelbild på scen. Klart man slutar gå. Men får vi en mer heterogen grupp på och bakom scenen, så får vi se det motsvarande hända också i publiken".

Ida Kronholm med ryggen vänd mot kameran.

"Jag gillar när jag är vänd bortåt".

"Ska jag leka lite mer när jag har den här klänningen på mig?"

Ida Kronholm dansar i fotostudion.

"Nu ska jag tänka 2040. Jag går in i ett teaterhus, och vad ser jag ...

Det är väl lite gammalmodigt att tänka på ett hus, att teater självklart ska göras i ett teaterhus, men ska det vara min dröm så drömmer jag om att ha resurser och plats. Jag drömmer om långa processer och mindre av ett säljtänk. Att som nu vara tvungen att formulera det man ska komma fram till med säljbild och affisch innan man ens har börjat är helt bakvänt.

Jag drömmer om en skådespelarstab som är utvilad och glad. Det är två av mina viktigaste grejer, skådespelare som inte tvingas uppträda sjuka och inte i onödan håller på med en massa bullshitmetoder som nöter på deras kroppar och psyke.

Jag är trött på regissörer som geggar med skådespelares liv eller tänker att skådespelaren ska känna smärtan på riktigt, eller att så många regissörer i Finland fortfarande definierar sig själva via Jouko Turkka och hans registil. Det är bara trams".

Konstvärlden har på ett helt nytt sätt börjat diskutera identitetspolitik och kulturell appropriering. Vem får översätta den svarta poeten Amanda Gormans dikt från Joe Bidens installationsceremoni? Vem kan spela en transkvinna på en teaterscen? Också konstvärlden påverkas av samhällets polariserade nu. Samtidigt växer en ny generation konstnärer upp. Antingen kommer den att hämmas av den hätska debattonen, eller hitta nya sätt att förhålla sig till den.

"Min förhoppning är att det i framtiden blir en självklarhet att i stället för att fråga får jag göra det här så ska man fråga: vill jag och är det en bra idé att göra det. Man ställer sig alldeles för sällan frågan om man har samlat på sig tillräckligt med kunskap om ett speciellt tema för att ha auktoritet nog att göra en föreställning om det.

Teatern i sig är ju queer. Den bygger på fantasi och en inramning som är tillåtande, man går upp på scenen och säger jag är en giraff och alla i publiken säger ja absolut. Men eftersom vi systematiskt stänger ut olika delar av befolkningen från scenen så är det inte en bra idé att en del av majoriteten kliver in och tar en minoritets plats.

Heterosexuella vita män har en sån otrolig panik när det nu kommer vi alla andra som vill berätta våra historier själva. Till dem vill jag bara säga att okej, ni har redan berättat om tjej genom exempelvis Ofelia i hundratals år, men nu är det så att jag är tjej själv och har en annan historia att berätta, så ur vägen!

Vi måste komma till en bättre förståelse för varandra. Eftersom vi stängt ute så många människor från scenerna så har vi inte skapat nån möjlighet att interagera empatiskt med människor som är annorlunda än vi själva. För det är ju det som händer i salongen, att vi reagerar empatiskt med dem vi ser på scenen.

Om vi nu ser till att faktiskt mötas så hoppas jag också att de här männen ska börja se att de framför sig har en verklig människa som är komplex och har en egen berättelse att berätta, och att det inte är nån bra idé att de går in och berättar den.

Och där MÅSTE vi ha kommit längre om tjugo år, annars står jag inte ut".

Ida Kronholm med en hög böcker i famnen.

Om den utveckling vi idag ser frön av får gro fritt, kan man föreställa sig ett scenkonstfält som 2040 är uppdelat i två.

Å ena sidan; en teater som politiker anser vara värd offentliga medel. En politisk medveten teater tvingas under jorden, såsom hade skett i länder som Ungern och Belarus tjugo år tidigare, och i stället erbjuds publiken det man bestämmer att publiken vill ha. Så domineras repertoarer av internationella succéproduktioner, samma framgångshistorier världen över, understött av sociala mediers algoritmer.

"2040 hoppas jag hela teaterfältet jobbar mer demokratiskt och antihierarkiskt, så att alla inblandade ska få mer att säga till om. Jag tänker att städare och biljettförsäljare ska involveras, de är också en del av teaterverksamheten men bjuds aldrig in.

Jag försökte en gång bjuda in skolans städare till en föreställning men det tog lång tid att få ledningen att förstå att det inte handlade om att få mera städning.

Framför allt tänker jag att det 2040 finns mycket mer olika saker, fler sätt att göra teater på, lite påhittigare. Nu är det så väldigt mycket samma samma, att nån hittar på något nytt och om en stund gör alla på samma sätt.

Jag vill se mer av verklig direktkontakt mellan den utövande och den upplevande, mellan skådespelare och publik, att det uppstår ett verkligt möte i realtid. Det handlar också som publik lika mycket om att bli sedd som att se".

Ida Kronholm poserar i en fotostudio.

"Jag drömmer också om att alla som gör teater ska kunna hitta på grejer som är skoj och berätta saker som är viktiga för dem själva, och som de själva har valt att berätta.

I Sverige var jag en gång med om en workshop i clown. Där var också en känd rutinerad min idol-skådis, och efter en övning där clownen skulle längta efter att komma in på scenen sa han att han aldrig har känt att han skulle längta till scenen. Och då tänkte jag ... så roligt och så hemskt, att ha varit skådis i 50 år utan att en enda gång tänka så".

Å andra sidan; en teater som en motståndsrörelse som håller till i små bakgårdsutrymmen eller hittar ut på gatorna eller till hemliga hörn i det digitala metauniversumet. Här frodas konstaktivismen och skapas nya formmässiga revolutioner, samtida motsvarighet till allt från Bertolt Brechts sekelgamla Verfremdung/distansering-begrepp till 2010-talets crossover med element från bildkonsten, installationer och videokonst.

"Men konstaktivism? Jag blir ofta frustrerad av att försöka producera svar på politiska frågor, för att det oftast blir så uppenbara och stora svar. Det blir så tråkigt att säga dem om och om igen.

Hur ska man stoppa klimatkrisen? Ja man måste förbjuda all skit. Det ekonomiska systemet måste nedmonteras och ersättas av något nytt. Men vad ska vi leverera för svar på såna frågor på en liten scen när det går något glättigt trams på stora scenen?

Längtan efter att ha lite härligt på teatern kommer säkert att finnas kvar också 2040. Men det finns förstås olika bilder av vad ha-lite-härligt är för något. Glamour kan handla om möbler eller något påkostat med led-skärmar överallt, herregud vad tråkigt. Men det går ju också att ta fram något ur förrådet och in med skådespelare som bryr sig om vad de gör. Det är härligt.

Och finns det något härligare än riktigt väldisponerad tragedi? Det är ju superhärligt. Det behöver inte vara tomma komedier".

Ida Kronholm med en hög böcker i famnen.

Under pandemin tvingades alla vänja sig vid Zoom-möten och streamade föreställningar. Den digitala utvecklingen tvingar sig in genom alla konstformers ytterdörrar, hur den streamade distributionen påverkat filmbranschen är bara ett exempel. 2040 kanske en allt större del av scenkonst-publiken köper biljetter till streamade föreställningar och upplever teater från hemmasoffan.

Ida Kronholm tappar högen med böcker ur famnen.

"Jag tror inte att det digitala har konkurrerat ut teatern om tjugo år.

Själva essensen i scenkonsten är mötet i samma rum, det kommer aldrig att försvinna, det digitala kommer aldrig att konkurrera ut den levande skådespelaren framför åskådare i samma rum. Men experiment med nya former ryms också med, jag ser dem inte som konkurrenter.

Under pandemin blev vi alla så trötta på färdigt bandade föreställningar att vi kunde börja spy, men det var förstås också för att det inte fanns nånting annat. Men som komplement, om teatrar börjar satsa på ordentliga dokumentationer och att man då kan dela scenspråk över hela världen, då är det en underbar bieffekt av pandemin.

Det finns ju spännande sätt att använda den digitala plattformen för att göra föreställningar tillsammans. Jag tänker på Rodolfo Garcia Vázquez, en professor på teaterutbildningen i Sao Paolo. I början av pandemin skapade hans grupp Os Satyros en livezoom-föreställning med skådespelare från åtta länder och tre kontinenter som hade utvecklat sätt att göra något annat än bara en massa huvuden i olika miljöer.

Där kommer också klimatverkligheten emot. När skulle jag i framtiden kunna träffa och göra en föreställning tillsammans med säg en skådis från Brasilien och Kenya? Om man inte ska flyga så väldigt mycket och långt är det omöjligt, men går jag då miste om nånting? Den här Vázquez gör det på ett spännande sätt.

Men för mig är det faktiska fysiska mötet det stora med teatern. Det är där jag vill vara i framtiden också".

Avslutningsvis: Om du skulle kunna skicka ett meddelande till dig själv om 20 år, vad skulle det stå där?

"Njut, för helvete!"

Ida Kronholm utomhus.
Bildtext Ida Kronholm utanför fotostudion.