Hoppa till huvudinnehåll

Sport

"Jag drömmer om en vardag som ser annorlunda ut än den här" – Riitta-Liisa Roponen kluven i sin spartanska satsning: lider av hemlängtan och sporras av tanken att göra OS-historia

Riitta-Liisa Roponen på träningsläger i Levi hösten 2021.
Bildtext Riitta-Liisa Roponen kan bli tredje finländska längdåkare att delta i sex OS.
Bild: Mikael Oivo / Yle

Utan coronapandemin hade Riitta-Liisa Roponen inte blivit alla tiders äldsta VM-medaljör i skidgrenar. Efter comebacken brinner 43-åringen för längdåkning kanske mer än någonsin tidigare – samtidigt som hon drömmer om ett mindre asketiskt liv.

Det är inte speciellt långt kvar till OS. Borde du satsa ännu en gång?

Maken Tonis fråga i augusti 2020 kändes främmande för Riitta-Liisa Roponen. Hon hade blivit bekväm med tanken att hon är en ex-toppidrottare.

Ett och ett halvt år tidigare hade hon lämnat landslaget, världscupcirkusen och det ständiga resandet. Men hon hade inte slutat träna – hon var fortfarande i god form. Bronset i FM på rullskidor var ett färskt bevis på det.

Efter att ha satt punkt för landslagskarriären hade hon fått njuta av ett avkopplande familjeliv under ett äventyrsfullt år i USA, där hon tillsammans med Toni tränade lovande skidåkare i Denvers universitet.

Familjens gemensamma dröm om att någon gång få bo i USA hade förverkligats, men blev kortvarigare än planerat. På grund av USA:s strikta coronabegränsningar fick Riitta-Liisa och dottern Ida inte åka tillbaka till Denver efter sommaren 2020 i Finland.

– För det mesta har jag tänkt att coronan varit endast till besvär, men när allt kommer omkring har den lett till bra saker också. En dörr stängdes och nya dörrar öppnades, med nya framtidsplaner och drömmar, berättar Riitta-Liisa Roponen i Sportliv.

Se minidokumentären om Riitta-Liisa Roponens comeback i Sportliv:

Stålkvinnans oväntade comeback - Riitta-Liisa Roponen, 43, och längtan till familjelivet - Spela upp på Arenan

Blir framgångsrik längdåkare som mamma

Karriären går inte av för hackor. I lag har Roponen vunnit tre VM-guld, ett VM-silver, tre VM-brons och ett OS-brons. Individuellt har hon vunnit 16 FM-guld, och räknar man med stafetterna är FM-guldmedaljernas antal 21. Endast Marja-Liisa och Harri Kirvesniemi, Mika Myllylä och Sami Jauhojärvi har vunnit fler.

Allt det ovannämnda är mycket mer än vad fiskardottern från Haukipudas hade vågat drömma om. Som junior hade hon inte tänkt sig att hon kunde livnära sig som längdskidåkare.

Nu har längdåkningen varit hennes huvudsyssla sedan den första världscupstarten som 20-åring 1998 i Olos. Hennes samtliga stortävlingsmedaljer och FM-guld har hon ändå vunnit först från och med 2005 – efter att ha blivit mamma.

Två kvinnor med medaljer.
Bildtext Riitta-Liisa Roponen, då ännu under flicknamnet Lassila, vann sin första VM-medalj i sprintstafett 2005. Som par hade hon Pirjo Manninen, senare Muranen.
Bild: All Over Press

Dottern Ida föddes år 2004. Det blev inget hinder för 24-åriga Riitta-Liisa att träna, tävla och resa runt för att möjliggöra en fortsatt satsning på en karriär inom längdåkningen. Dottern, och oftast även Riitta-Liisas mamma, följde helt enkelt med var än landslagsläger eller tävlingar arrangerades.

Roponen minns hur hennes packning och entourage kunde se ut på flygplatsen i Uleåborg när det var dags att ge sig av på resa.

– Min kappsäck vägde 32 kilo. Dessutom hade jag med mig två skidväskor, en barnvagn, Ida vid bröstet i en bärsele, min mamma och mammas kappsäck.

I dag är jag lycklig över att jag har kunnat erbjuda Ida en annorlunda barn- och ungdom.

― Riitta-Liisa Roponen

Att det skulle bli så var ändå ingen självklarhet. Enligt Roponen hade hon lämnat idrotten ifall dottern ofta hade varit sjuk eller på annat sätt lidit av hennes längdåkning.

I världscupen tävlade Roponen inte mot andra mammor, åtminstone inte sådana som hade barnen med sig på tävlingar. Under alla år är den enda hon sett göra likadant den tidigare landslagskollegan, bortgångna Mona-Liisa Malvalehto, och hennes man Ville Nousiainen.

Det tyngsta med resorna var kvällarna då landslagsledningen inte lät Riitta-Liisa bo på samma hotell med familjen. Det hade dottern stundvis svårt att acceptera och förstå. För det mesta fungerade allting ändå smidigt.

– I dag är jag lycklig över att jag har kunnat erbjuda Ida en annorlunda barn- och ungdom. Hon har fått uppleva mycket, många olika kulturer, tack vare att jag åker skidor.

Ett par ler för kameran.
Bildtext Riitta-Liisa Roponen med tränarmaken Toni.
Bild: Janne Kuronen / All Over Press

Ensam och asketisk tillvaro

Den första snön har inte fallit ännu när Sportliv träffar Riitta-Liisa Roponen i Levi i början av oktober.

Hon är klar med sina båda träningspass för dagen och kopplar av i familjens stuga. Hon är tillbaka i Finland efter ett träningsläger på två månader i norra Italien, först en knapp månad tillsammans med landslaget och sedan på egen bekostnad.

Den i idag 17-åriga dottern Ida är med i Levi och gör sina gymnasiestudier tillfälligt på distans. Efter att knappt ha sett varandra sedan i juli ville mamma ha sin dotter med på lägret i Lappland.

För tillfället bor familjen på skilda håll. Toni jobbar i Nyslott medan Ida och Riitta-Liisa bor i Haukipudas.

– Jag drömmer om en vardag som ser annorlunda ut än den här, att familjen skulle bo under samma tak. Sedan mitten av maj har jag varit hemma i fyra–fem veckor, suckar Riitta-Liisa.

Beslutet att satsa på OS innebär att livet utanför idrotten är ensamt och asketiskt. Dagarna består nästan uteslutande av träningspass och vila.

– Långa läger är väldigt bra för en idrottare. Man kan fokusera för fullt på träningen, men förstås är det inte det lättaste mentalt när man inte har familjen med sig.

Riitta-Liisa Roponen i Levi hösten 2021.
Bildtext "Jag ser på det här som ett projekt, och även om jag stundvis har drabbats av hård hemlängtan så tänker jag sköta det här till hundra procent."
Bild: Mikael Oivo / Yle

Riitta-Liisa vänder sig i soffan och krafsar familjens svarta labrador. Hunden som flyttade in hos familjen Roponen efter OS i Sotji har fått sitt namn efter en viss svensk fotbollsspelare.

Maken Toni var inte lika ivrig som Riitta-Liisa över idén att skaffa en hund och fick därför välja namnet. Riitta-Liisa gick ändå inte med på det första förslaget.

– Toni tyckte att hunden ska heta Zlatan, men man kan ju inte gå runt och ropa efter Zlatan! Så han fick heta Ibra istället, berättar hon med ett skratt.

"Vi lärde oss nya saker om mig ännu i den här åldern"

Vintern 2019-2020 i Denver fick Roponen provsmaka på livet efter elitkarriären. Den smakade riktigt bra.

Familjen stortrivdes i USA. De åt ofta på restaurang, gick på NHL-matcher och beundrade naturen runt omkring de klippiga bergen i Colorado.

Riitta-Liisa gillade att fungera som Tonis assisterande tränare för längdåkarna på universitetet. Speciellt bra trivdes hon med det tajta samarbetet och mentorskapet för den finländska längdåkaren Eveliina Piippo som studerar där.

Riitta-Liisa Roponen på träningsläger i Levi hösten 2021.
Bildtext Den amerikanska drömmen blev en ny elitsatsning.
Bild: Mikael Oivo / Yle

Det var en hård smäll att på grund av coronabegränsningarna inte få åka tillbaka till USA efter att ha tillbringat sommaren 2020 i Finland. Efter att ha sadlat om tillbaka till elitidrotten har hon funnit sig i att familjens gemensamma vardag och äventyr får vänta.

Dessutom sporras hon av upptäckten Toni och hon gjorde i USA.

– Vi lärde oss nya saker om mig ännu i den här åldern, om hur min kropp reagerar, häpnas "Ritu".

Denver ligger på 1700 meter höjd ovanför havet. Som assisterande tränare för längdåkarna hade hon möjlighet att åka mycket skidor. Dessutom var planen hela tiden att delta i nationella tävlingar också efter elitsatsningen, så träningen hade hon inte lagt på is.

Aldrig tidigare under hennes långa karriär hade de fått så här omfattande information om hur hennes kropp reagerar på träning på hög höjd. Det visade sig att hon tål den bra. Tack vare den vetskapen har hon i sin OS-satsning vågat träna på hög höjd mer än någonsin förr.

Till saken hör att längdåkningen i vinterns OS arrangeras på en ort som heter Zhangjiakou och ligger 200 kilometer nordväst om Peking – på ganska exakt samma 1700 meters höjd över havet som Denver.

Kvinna ler.
Bildtext Riitta-Liisa Roponen kan göra Janne Ahonen, Raimo Helminen, Harri Kirvesniemi, Marja-Liisa Kirvesniemi, Hannu Manninen och Teemu Selänne sällskap med minst sex vinter-OS.
Bild: Jarno Kuusinen / All Over Press

I jakt på OS-historia

Det är inte speciellt långt kvar till OS. Borde du satsa ännu en gång?

Frågan hade satt sig bakom örat på Riitta-Liisa, även om hennes första reaktion på Tonis förslag att göra en sista OS-satsning hade varit negativ. Nej, nej – det finns inte alls på kartan.

Men: hon hade redan planerat att tävla i nationella tävlingar, hon var fortfarande i relativt bra form. Och resultaten i tävlingarna visade sig bli bättre än vad hon hade väntat sig.

I VM 2021 i Oberstdorf höjdes många ögonbryn då Roponen på 10 kilometer fritt slutade tia och var bästa finländska. När hon dessutom som 42-åring åkte den tredje sträckan för stafettlaget som vann brons, blev hon alla tiders äldsta VM-medaljör i skidgrenar.

Av alla sina meriter värdesätter hon sin enda OS-medalj, bronset i stafetten 2010 i Vancouver, allra högst. För henne slår OS klart högre än VM, men hon medger att förra vinterns mästerskap i Oberstdorf har en speciell plats i hennes hjärta.

– VM var en ofattbart fin upplevelse. Mina första stortävlingar gick 2002, och jag har varit på otaliga mästerskap sedan dess, men de här tävlingarna kommer jag definitivt att minnas bland några av de mest lysande.

Äldsta OS-medaljörer på snö

43 år 5 mån - Maurilio De Zolt, ITA (längdåkning, 1994)

41 år 8 mån - Noriaki Kasai, JPN (backhoppning, 2014)

41 år 5 mån - Maurilio De Zolt, ITA (längdåkning, 1992)

41 år 3 mån - Hilde G. Pedersen NOR (längdåkning, 2006)

40 år 2 mån - Halvard Hanevold NOR (skidskytte, 2010)

40 år 0 mån - Ole Einar Bjørndalen, NOR (skidskytte, 2014)

Källa: Etusuora

I vinter strävar Roponen efter att skriva om historieböckerna igen.

– På våren bestämde jag mig för att sikta för fullt mot OS, att finslipa varje minsta detalj och göra allting ännu bättre än tidigare.

Ifall hon platsar bland de sju damerna i längdlandslaget som får åka till Peking blir hon den sjunde finländaren som tävlat i minst sex vinter-OS.

Ifall hon dessutom i 43 års och 9 månaders ålder åker hem med en OS-medalj blir hon den genom tiderna äldsta olympiska medaljören alla snögrenar medräknade.