Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Med sin doktorsavhandling vill Maïmouna Jagne-Soreau komma åt rasifiering: "Det är ett akut problem att vi i Norden pratar om invandrarförfattare som skriver invandrarlitteratur"

Maïmouna Jagne-Soreau, doktor i nordisk litteratur
Bildtext Maïmouna Jagne-Soreau har skrivit sin doktorsavhandling om hur icke-vita personer som är födda och uppvuxna i Norden gestaltas i litteraturen.

Litteraturvetaren Maïmouna Jagne-Soreau insåg att det fanns en brist på förståelse av hur icke-vita personer som är födda eller uppvuxna i Norden gestaltas i litteraturen. Hon ville veta varför och det här ledde till en doktorsavhandling.

Det var under en kurs i slutskedet av sina magisterstudier vid Helsingfors universitet som Maïmouna Jagne-Soreau läste den danska poeten Yahya Hassans självbetitlade debut med ett roat leende på läpparna. Flera gånger hände det också att hon skrattade högt åt hans ironiska samhällskritik.

– Visst, det handlar om förortsproblematik, problem med islam och patriarkalt våld men det handlar också om så mycket annat som är riktigt roligt.

Till sin förvåning märkte hon att hennes kurskamrater inte hade upplevt Hassans diktsamling som roande läsning. Det var snarare tvärtom.

Jagne-Soreau förundrades över att hennes klasskamrater lät det roliga överskuggas av Hassans upplevelser av att vara en icke-vit, muslimsk ung man som växte upp i en dansk förort.

– Han är en supersmart poet som skriver väldigt skarpt om andra saker som ingen verkar sätta fingret på. Dessutom är han jätterolig, med det verkar som att man har gått miste om det då han å andra sidan behandlar så svåra ämnen.

Bara delvis förstådd litteratur

Den här diskrepansen var någonting som Jagne-Soreau kände att hon ville utforska och hon märkte snabbt att det fanns ett mönster.

– Jag märkte att Yahya Hassan inte var den enda författaren som ... Hur ska man säga, inte misstolkats men som bara har förståtts delvis.

Hon märkte också att det inte bara var hennes kurskamrater som enbart såg allvar i Yahya Hassans poesi. Även flera nordiska recensenter hade skrivit allvarstyngda recensioner om samma verk utan att nämna någonting om den humor som Jagne-Soreau läste på sidorna som var fyllda med Hassans stora bokstäver.

Visst, det handlar om förortsproblematik, problem med islam och patriarkalt våld men det handlar också om så mycket annat

En tanke började gro: Kunde det bero på att hon som icke-vit läsare kunde identifiera någonting i dikterna som en vit läsare inte kunde se?

Tanken blev senare en hypotes som nu har lett till en doktorsavhandling inom nordisk litteratur med titeln Postinvandringslitteratur i Norden. Den litterära gestaltningen av icke-vita födda och uppvuxna i Norden.

Förhoppningsvis bara tillfälligt relevant

Postinvandringslitteratur är inte bara ett nytt begrepp, det är även en relativt nytt litterärt fenomen som Jagne-Soreau beskriver. Så, vad är då postinvandringslitteratur?

– Det är litteratur som gestaltar det som jag kallar postinvandringsgenerationen. Kort sagt är det andra generationens invandrare, blandade (mixed race på engelska) och transnationella adopterade, berättar Jagne-Soreau och fortsätter:

– Dessa tre grupper är ju egentligen ganska olika om man tänker på deras livssituationer. Men det gemensamma är att de är icke-vita och uppvuxna i Norden, vilket leder till att de ofta betraktas som invandrare i sitt eget hemland.

Maïmouna Jagne-Soreau, doktor i nordisk litteratur bläddrar i sin avhandling
Bildtext Maïmouna Jagne-Soreau kan från och med 11.12 2021 titulera sig filosofie doktor.

Just det att icke-vita rasifieras och ses som invandrare i sina hemländer, både i det vardagliga livet och som litterära gestalter, är en del av den problematik som Jagne-Soreau vill komma åt med sin avhandling.

Hon tar avstånd från begrepp som "invandrarlitteratur" och "invandrarförfattare".

– Det är ett akut problem att vi i Norden pratar om invandrarförfattare som skriver invandrarlitteratur. Det är fel och väldigt rasifierande, om inte rasistiskt, förklarar Jagne-Soreau.

Därför föreslår hon att ett steg i rätt riktning kunde vara att i stället fundera på att prata om postinvandringslitteratur, när berättelsen inte uttryckligen handlar om invandring.

– Men i framtiden hoppas jag verkligen att det inte längre skulle behövas.

Skifta fokus från författaren till berättelsen

Under de fyra år som Jagne-Soreau har arbetat med sin avhandling har det framkommit att det finns en tendens att läsa in saker som läsare vill läsa eller tror sig förstå, istället för det som egentligen skrivs. Det här har hon kommit fram till genom att utveckla sin forskning inom nordisk litteratur med teoretisk bakgrund i kritiska studier om ras- och vithet.

– Jag kallar det här att läsa med etniska glasögon. Det vill säga att läsaren fokuserar på etniciteten. Exempelvis i Yahya Hassans fall att man fokuserar på att han är son till flyktingar och hur man tänker sig att det här måste påverka hans liv och hur det sen påverkar litteraturen.

Det är fel och väldigt rasifierande, om inte rasistiskt

Läsare med de här etniska glasögonen, som Jagne-Soreau kallar det, riskerar inte bara gå miste om berättelsen.

– Dessutom rasifierar man författaren och karaktären i texten. Det vill säga att man fokuserar på att det handlar om en invandrare som inte nödvändigtvis har invandrat. Istället börjar det handla om det här exotiska andra och man tänker "oj så spännande, nu ska jag läsa om invandrarna i förorten".

– Postinvandringslitteratur handlar inte om att öppna ett fönster in till det exotiska andras liv, utan det ska visa en spegel för det rasifierade nordiska samhället, slår Jagne-Soreau fast.

Ny litterär inriktning, gammalt fenomen

Postinvandringslitteratur må ha identifierats som litterär inriktning och definierats som begrepp först nu i och med Jagne-Soreaus avhandling, men det finns exempel på nordisk postinvandringslitteratur som skrivits redan för 20 år sedan.

Jagne-Soreau nämner de svenska författarna Alejandro Leiva Wenger och Jonas Hassen Khemiri. Wengers novellsamling Till vår ära (2001) och Hassen Khemiris roman Ett öga rött (2003) räknas som startskotten för postinvandringslitteratur i Norden.

Maïmouna Jagne-Soreau, doktor i nordisk litteratur
Bildtext Nu när Maïmouna Jagne-Soreau är klar med sin doktorsavhandling ska hon jobba med ett postdoc-projekt inom pedagogik. Hon kommer forska om rasism, antirasism och vithet i finlandssvenska skolor. "Jag har bytt fakultet för ett litet tag, men jag kommer nog återvända till litteraturen", säger hon.

Som litterär inriktning är postinvandringslitteratur fortfarande rätt så ovanlig, men den har tilltagit i Norden under senare år.

– Varje litterär period kommer det några böcker som faller under den här kategorin, så det är ett påfallande fenomen som började redan 2001 men som börjar accelerera nu. Och jag tror inte att det kommer att stanna av här, konstaterar Jagne-Soreau.

Fenomenet har även nått Finland, men Jagne-Soreau tycker att det är för tidigt att prata om någon litterär trend på den finländska litteraturscenen.

Finlandssvensk postinvandringslitteratur

På finlandssvenskt håll finns det några författare som Jagne-Soreau anser är relevanta för postinvandringslitteraturen: Johanna Holmström, Adrian Perera och Quynh Tran.

Det skulle vara logiskt om det skulle börja synas mer i litteraturen

Om trenden går i samma riktning som i övriga Norden blir listan sannolikt längre i framtiden.

– Om vi kliver ut ur litteraturen så är det helt klart att postinvandringsgenerationen blir mer och mer synlig i Finland, så det skulle vara logiskt om det också skulle börja synas mer i litteraturen.

– Oberoende av om det är en författare som själv är från postinvandringsgenerationen eller om det är vilken författare som helst som väljer att skriva och ge en röst åt den här generationen, tillägger hon.

Maïmouna Jagne-Soreau disputerar vid Helsingfors universitet på lördag 11.12 2021 med sin avhandling Postinvandringslitteratur i Norden. Den litterära gestaltningen av icke-vita födda och uppvuxna i Norden.