Hoppa till huvudinnehåll

Familj

Buu-klubben
Yle Watt
MGP

Patricia vill inte kalla diagnosen adhd för en superkraft: "Vissa dagar säger min 9-åring att hon hatar sitt liv så mycket att hon inte vill leva"

Uppdaterad 13.12.2021 08:32.
En mörkhårig kvinna med glasögon ler mot kameran. Hon står med armarna i kors på en snöig uppfart.
Bildtext Patricia Ingström har två döttrar med adhd. Hon är tacksam över att flickorna fått sina diagnoser, eftersom det inneburit att de fått den hjälp de behövt för att hantera sina utmaningar. Hon gästar podden Föräldrasnack.

Patricias äldsta dotter var bara tre månader när hon första gången gissade att tjejen har adhd. Nio år senare har Patricias båda döttrar diagnosen adhd och hon svarar på lyssnarnas frågor i podden Föräldrasnack.

– Jag har valt att hålla en öppen och ärlig linje och berätta för alla om mina barns diagnoser. Det hjälper folk att förstå om barnen beter sig eller gör saker på ett sätt som kan uppfattas som annorlunda. Ingen vill behöva skämmas för sitt barn och kunskapen om deras diagnoser gör att ingen behöver gå runt och tänka att mina barn är ouppfostrade för att de har koncentrationssvårigheter, säger Patricia Ingström.

Hon har två döttrar i skolålder, där den äldre är 9 år gammal och den yngre 7 år gammal. Båda barnen fick sin diagnos när de var i 6-årsåldern.

– Jag hoppas att vi kan börja prata öppnare om adhd och hur det påverkar barn. Folk vet så lite om vad diagnosen innebär, trots att det är vanligt hos barn.

Adhd är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Personer med adhd kan exempelvis ha svårt att koncentrera sig i vissa miljöer. Adhd är en av de vanligaste orsakerna för barn att hänvisas till psykisk vård. Medicinering av adhd har också ökat så att det är bland de vanligaste medicineringarna för minderåriga.

Det här är adhd

Adhd är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som ofta förkortas npf.

Personer med adhd kan ha koncentrationssvårigheter, svårigheter att kontrollera impulser och aktivitetsnivån. Symtomen varierar beroende på person.

Namnet kommer från engelskans attention-deficit/hyperactivity disorder och kallas på svenska för aktivitets- och uppmärksamhetsstörning.

Ungefär 3,5–7 procent av barnen i Finland har adhd. Fler pojkar får diagnosen adhd.

Adhd har blivit vanligare i Finland – orsaken är att kunskapen ökat och allt fler söker vård.

Källor: THL, Käypähoito

Ett avsnitt om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har länge varit ett av de mest önskade temana bland Föräldrasnacks lyssnare. I veckans avsnitt är det därför lyssnarna som fått ställa frågor till Patricia.

Lyssnaren Ida frågar: Var det ni föräldrar som började misstänka att barnen hade en diagnos eller var det daghemmet eller vården som tog upp det?

– När min äldsta var 3 månader gammal minns jag att jag sa till min mamma att den här tjejen har adhd, det är ingen tvekan om saken. Redan då kunde hon inte sitta i famnen ens en sekund utan att börja ropa. Hon sov inte heller på dagar eller nätter. Hon fortsatte köra med full fart fram, trots att hon blev äldre.

När den äldre flickan var tre år gammal tog daghemmet upp frågan om adhd och undrade om det var något föräldrarna funderat på.

– Hon fick träffa en psykolog, men hon var för liten och ville inte samarbeta med psykologen.

Jag är ännu idag osäker om hon har rätt diagnos eller inte för jag tycker inte hon är en typisk adhd-person

Det skulle ta tre år innan hon var tillräckligt gammal för att kunna bli diagnostiserad.

– Jag blev glad av att daghemmet tagit upp det och att de inte släppte frågan. Jag hade själv misstänkt det redan länge men märkt att det är svårt att få diagnos om inte föräldrarna har stöd från daghemmet eller vården.

Samma diagnos - helt olika symtom

Patricia beskriver sina döttrar som fullständigt olika när det gäller adhd. Hennes äldre dotter har haft väldigt tydliga symtom på adhd såsom väldiga koncentrationssvårigheter och svag impulskontroll. Hennes yngre dotter däremot var lugn och stilla som spädbarn.

– Jag hade inga misstankar om adhd i hennes fall åtminstone de tre första åren. Hon började däremot visa svårigheter i att reglera känslorna och andra symtom som snarare liknade tvångssyndrom. Allt måste ske på ett specifikt sätt, annars blev det kaos i hennes huvud. Det kunde handla om att jag placerade mjölkglaset två centimeter ifrån var hon tänkte att det skulle vara. Det kunde leda till en halvtimmes utbrott.

Patricia tänkte länge att hennes dotter skulle växa ur det, men det gjorde hon inte. I sexårsåldern fick också hennes yngre dotter diagnosen adhd.

– Ändå är jag ännu idag osäker om hon har rätt diagnos eller inte för jag tycker inte hon är en typisk adhd-person. Trots det så är hon hemma ändå nästan svårare att hantera än storasyster.

Diagnosen viktig för att få hjälp

Diagnosen ges ändå inte lättvindigt: i båda fallen fick tjejerna genomgå psykiatriska utredningar hos psykologer och psykiater i nästan ett års tid.

– Utan en diagnos får man inte hjälpen som barnet behöver. Det kan vara jättejobbigt att stämpla sitt barn med en diagnos, men samtidigt får barnet de bästa förutsättningar att få den hjälp och det stöd hen behöver. För oss har det varit viktigt att se till att de får en så bra skolgång som möjligt.

Båda flickorna får idag medicinering för sin adhd. Adhd-diagnosen är inte heller en livstidsdiagnos i Finland utan kan omvärderas och tas bort i ett senare skede.

– För mig har det varit en känslomässig berg-och-dalbana. Båda flickorna var intensiva som små och det var kämpigt. Det var en lättnad när också någon annan såg och kände vad jag såg och kände.

Lyssnaren Hanna: Jag antar att man möter en hel del fördomar om att barn med adhd är ouppfostrade. Får man någon hjälp av vården när det gäller uppfostran och bemötande av barn med dessa specialbehov?

– Jag har faktiskt inte mött så många fördomar, trots att jag vet att de förekommer.

Enligt Patricia finns det hjälp att få, men ansvaret ligger på föräldern att ta reda på och be om hjälp. Utmaningen är ändå att hitta krafter att söka efter hjälpen när man lever i en ansträngd situation.

Världens snällaste tjej blev våldsam av skolkaos

Värst var det enligt henne när hennes äldsta flicka började förskolan, men läraren blev sjukskriven och skoltiden präglades av varierande vikarier.

– Hon är egentligen världens snällaste flicka. Hon hade aldrig slagit eller bitit någon eller tagit till några våldsamma medel - men plötsligt började hon rymma från förskolan, hon sprang ut på vägarna i byn, hon började sparka och bita lärarna, hon började riva saker av väggarna och kasta möbler. Hon blev som en helt annan flicka.

Utbrotten slutade när hon började skolan med en ordinarie lärare. Då hade hon också fått sin diagnos och medicinering, och sen dess inte haft liknande utbrott.

Men före det hade situationen hunnit bli för tung för Patricia som bröt ihop.

– Då hade jag kämpat i åtminstone tre års tid för att hon skulle få sin diagnos och mittiallt kokade allt över. Jag blev utbränd. Det blev helt enkelt för mycket. Som man brukar säga, man borde vara frisk för att orka vara sjuk.

Lyssnaren Paulina: Vad är dina tips på att få en fungerande vardag?

– Jag har provat så mycket genom åren. Överlag är det bästa tipset att ha konsekventa regler. Alla barn är olika, men mina barn behöver en slags ledare som säger hur och var och när.

Patricia säger att många npf-barn behöver tydlighet i vad som kommer att hända när och att man undviker överraskningar. Hon har ändå märkt att det här inte fungerar för hennes barn.

Det här blev tydligt bland annat när hennes äldre flicka skulle fylla sju år.

“Adhd är ingen superkraft”

Hon skulle få sitt första barnkalas som skulle ordnas i ett lekland. Spänningen började byggas upp redan en månad före.

– Hon var så spänd inför det här att hon inte sov ordentligt på flera nätter före kalaset. På kalasdagen steg hon upp halv 4 på morgonen och klädde sig i kalaskläder och när kalaset började så fick hon ett migränanfall och spydde och var tvungen att åka hem.

Lyssnare: Hur känns det när adhd i en viss bemärkelse blivit “trendigt” och en del säger att det är en superkraft?

– Visst kan man få det svängt så att man bli framgångsrik inom någonting, men det kan man också utan diagnos. Jag förstår att folk kallar det en trend, men det talar också om en okunskap om vad det egentligen handlar om – då har man nog inte levt den vardagen som det innebär.

Det är nog svårt när ens dotter säger: “Jag hatar mitt liv, jag vill inte leva längre”. Vissa dagar är det så jobbigt inombords för henne, vilket är sorgligt att se en 9-åring känna

Patricia har ändå svårt för ordet “superkraft” i det här sammanhanget.

– Ingenting i deras diagnostik eller adhd-problematik har varit lätt för mina barn. De är båda fantastiska individer, men den delen av deras person som gör att de har adhd-problematik är ingenting positivt för dem. Det gör det bara svårt för både omgivningen, men allra mest för dem själva.

Hur mycket kan du prata med dina tjejer om dina känslor och rädslor som har att göra med deras diagnoser?

– Vi pratar öppet speciellt med min äldre dotter, den yngre förstår ännu inte. Min äldre dotter har mycket funderingar, men det är nog svårt när ens dotter säger: "Jag hatar mitt liv, jag vill inte leva längre". Vissa dagar är det så jobbigt inombords för henne, vilket är sorgligt att se en 9-åring känna.

Vad kan man säga som mamma i en sådan situation?

– Man får bara ta det. Jag har världens bästa sambo idag som hjälper mig orka.

Mer om ämnet på Yle Arenan