Hoppa till huvudinnehåll

Vetenskap

Snacka om skitdag: Erfurtska latrinolyckan – när sextio tyska furstar och adelsmän drunknade i avföring

Illustration av latrinolyckan i Erfurt.

Det är svårt att undvika termen "skitdag" när vi talar om den erfurtska latrinolyckan. Tyskarna kallar katastrofen för Erfurter Latrinensturz, den erfurtska latrinolyckan.

Det låter som någonting direkt ur Game of Thrones eller någon liknande modern TV-serie, men det här var en helt genuin olycka som faktiskt inträffade. Ren och skär otur, kan man säga (shit happens, skulle någon kanske säga). Rikets politiska och religiösa grädda hade samlats i Peterskyrkan i Erfurt i Thüringen, i hjärtat av det som idag är Tyskland. De hade kallats dit av den tyske kungen Heinrich VI, som senare skulle bli kejsare över hela det tysk-romerska riket.

Avsikten med mötet var att medla fram en lösning på en lokal landtvist. Men golvet i kapitelsalen i den medeltida klosterkyrkan där mötet hölls gav vika och rämnade. Minst sextio av de närvarande mäktiga männen rasade ned i latringropen som låg i källaren under möteslokalen. De drunknade bokstavligen i flytande avföring. Tyskarna kallar det hela för Erfurter Latrinensturz, den erfurtska latrinolyckan.

Om den här minst sagt bisarra katastrofen – som det har talats förvånande lite om – handlar Kvanthopp den här veckan.

Högmedeltidens högkonjunktur

Först några ord om tiden vi rör oss i här. Överlag var det här en ganska bra tid i Europa. Högmedeltiden, som perioden kallas, löpte parallellt med tiden som klimatforskarna kallar den medeltida värmeperioden, mellan 950 och 1250 ungefär. Tre sekler med solsken och värme, som under somrarna i mormors barndom.

Europas befolkning, och inte minst dess städer, hade vuxit så det knakade under de här goda tiderna. Det var den första större urbaniseringen i Europa sedan antikens dagar, vissa historiker talar till och med om överbefolkning.

Och varför inte, mat fanns för det mesta så det räckte och blev över, tack vare innovationer i stil med treskiftesbruket och den tunga plogen. Ekonomins hjul rullade med en fart som kontinenten inte skulle komma att uppleva på nytt före 1800-talet.

Inte heller byggbranschen kunde klaga. Det byggdes storslagna katedraler i Köln, York och Paris (Notre-Dame), för att nämna några. Och de första universiteten grundades, i Bologna, Oxford och Salamanca.

Det var också, relativt sett, en tid av lugn och ro. Krigen var relativt sällsynta, om man inte räknar med korstågen. Riddarna hade gott om tid för tornérspel och för att rädda prinsessor från drakar. Eller åtminstone drömma om att rädda prinsessor från drakar. Det fanns också tid för att berätta sagor. Det här är tiden som gav upphov till berättelserna om kung Arthur och om Robin Hood.

Det medeltida Erfurt i gammal illustration.
Bildtext Städerna växte så att det knakade under högmedeltiden. Kloaknätet hann inte med i tillväxttakten.

Europa hade med andra ord haft det helt okej ett bra tag, och skulle fortsätta ha det rätt bra ända fram till början av 1300-talet. Då anlände sedan den så kallade lilla istiden med kyla, regn, missväxt och svält. Men det är en annan story. Nu talar vi ännu om det sena 1100-talet, då sken solen ännu på en intet ont anande kontinent.

Men det fanns förstås hörn också på den här tiden dit solen inte sken. Bokstavligen. Hygienen var det nämligen lite si och så med i det medeltida Europas slott och kojor. Och med en befolkning som växer och städer som byggs ut så det knakar så blir det bara skitigare.

Just beträffande hygien och sanitära frågor hade man nämligen ännu långt kvar till den standard som rådde på det gamla Roms tid. Romarna, de hade ju ett avancerat system med kloaker täckta av stenar, ungefär som moderna kloaker. Avfall som spolades från latrinerna rann genom en central kanal in i huvudavloppssystemet och därifrån ut i en närliggande flod eller bäck. I 1100-talets svällande europeiska städer kunde man bara drömma om sådana bekvämligheter.

Det fanns visserligen regler som förbjöd tippning av avfall direkt ut på gatorna, men de här bestämmelserna var det inte många som tog på allvar. Städernas gator var dessutom fullpackade med hästar, åsnor, och andra husdjur som bidrog till att man bokstavligen vadade i träck då man tog en promenad på stan. Det här snusket gav såklart också den idealiska grogrunden för sjukdomar. Något som Europa skulle få erfara senare när digerdöden landsteg på kontinenten.

"Ursäkta, var är necessariet?"

Det enda undantaget från den här beklagliga regeln utgjordes av klostren, i vilka man ofta höll fast vid de gamla romerska traditioner­na. Här man man nämna till exempel det gamla klostret S:t Gallen i nord­östra Schweiz. När det byggdes om år 820, inrättades så kallade necessarier med aderton små avträ­den i gångar mellan de olika komplexen, avskilda från varandra. Men det här var en absolut lyx för den här tiden.

Och Petersberg-citadellet i Erfurt, som Peterskyrkan ingick i, skådeplatsen för katastrofen som strax ska utspela sig, hörde inte till de mer progressiva inrättningarna i det här avseendet, om vi säger så. Här funkade det enligt typisk medeltida praxis där latringropar inrättades i vilket tillgängligt utrymme som än råkade finnas till hands. Latrinerna i snofsigare byggnader var vanligtvis lite mer avancerade – men inte Petersberg-citadellet i Erfurt.

Petersberg-citadellet i Erfurt på gammalt kopparstick.
Bildtext Petersberg-citadellet i Erfurt (Peterskyrkan i grönt).

De som hade grävt kloakgropen under kyrkan i Erfurs citadell hade inte brytt sig desto mer om vare sig dränering eller ventilation, med den följd att hela byggnaden var fullkomligt genompyrd av stank. Nå, det här var inte nödvändigtvis någonting man skulle ha höjt på ögonbrynen åt i medeltidens Europa. Det hörde till saken, det var så det luktade lite varstans. Människor vänjer sig vid de mest hårresande saker.

Men lukten var inte poängen här. Poängen var att ångorna från kloaken också hade bidragit till att golvbräderna i kapitelsalen vid det här laget var helt genomruttna. Med ödesdigra följder, som vi ska se.

Vid den här tiden styrdes Thüringen där Erfurt ligger av en viss kung Heinrich (eller Henrik) VI av Hohenstaufen-dynastin. Henrik VI blev senare kejsare av det heliga tysk-romerska riket, han regerade mellan åren 1191–1197. Henrik skaffade sig betydande rikedomar i form av lösen efter att ha fångat kung Rikard Lejonhjärta av England. Med lösenpengarna etablerade han en mäktig armé för att erövra de södra delarna av Italien.

Men då går vi händelserna i förväg, ännu är Henrik inte där. Han har ett nära ögat-möte med döden att klara sig ur först.

Kung Henrik VI kallar till ödesdigert möte

Den här tidens Tyskland drogs med svåra politiska stridigheter orsakade av ständiga små och större maktkamper mellan feodala adelsmän och religiösa ledare inom den romersk-katolska kyrkan.

En sådan konflikt utbröt mellan Konrad av Wittelsbach, ärkebiskopen av Mainz (också känd som Konrad I), och kung Henriks kusin Ludwig III, lantgreven av Thüringen. Det är lite oklart exakt vad som egentligen låg bakom konflikten, men det hade troligen att göra med någon sorts landtvist. “Det här är mina marker!” “Nähä, de är mina!” Det där vanliga joxet, ni vet. Det var feodalismens tidevarv, trots allt. Att äga land var i princip nyckeln till allt.

Vad problemet än var, ville kung Henrik ha saken avgjord och avlägsnad från dagordningen. När han nu ändå hade vägarna förbi Erfurt (han var på väg till ett fälttåg i Polen) kallade Henrik till ett möte dit regionens ledande adelsmän och kyrkans högt uppsatta tjänstemän bjöds in.

Föga anade kungen eller hans män att mötet skulle göra ett så olycksaligt stänk på historiens sidor.

Kung Henrik VI av det tysk-romerska riket.
Bildtext Heinrich VI

Mötet ägde alltså rum på övervåningen i Sankt Petrus benediktinkloster, den äldsta byggnaden i Petersbergs citadell i staden Erfurt. Ingen vet exakt hur många människor som var närvarande den där dagen, den 26 juli 1184. Det var sannolikt fler än hundra, eftersom de här tvisterna hade en tendens att involvera diverse folk som tog parti på den ena eller andra sidan. Och maktens män rörde sig inte ensamma på den här tiden. Ju mäktigare du var, desto större entourage hade du.

För de stackars golvbjälkarna, som aldrig förut hade burit en så tung börda, och som ångorna från latrinen nedanför dessutom hade tärt på, blev det hela på tok för mycket. De vek sig under tyngden och hela golvkonstruktionen föll isär med ett öronbedövande brak.

Tyngden från det fallande bråtet var sådan att när människor, trä och sten träffade bottenvåningens golv gav också det efter och alltsamman fortsatte att rasa raka vägen ner i källaren där den stora septiktanken låg, den som tog emot avfallet från klostrets latriner.

Ner i den svarta, stinkande kloakens bottenlösa träckväl­ling störtade åtta furstar, en mängd adelsmän, tiotals riddare och diverse annat folk.

Ingen känner till det exakta antalet dödsoffer, inte minst för att man knappast räknade allt mindre viktigt folk som också föll ned i smeten. Tjänstefolk och vapendragare och liknande. Men källorna talar om mer än sextio dödsoffer, vissa menar att det var så många som hundra som strök med.

En del dog av golvbjälkarna och de övriga rasmassorna som föll på dem, men många drunknade alltså i de åtskilliga ton av avföring som hade samlats där nere under åren (kloakgropen tömdes inte nära på i samma takt som den fylldes). Saken blev sedan åtminstone inte bättre av att det minst sagt var lite si som så med simkunnigheten på den här tiden.

Memento mori

Bland de höga adelsmän som miste livet på ett så nesligt och vanhederligt sätt var Gozmar III, greve av Ziegenhain; Beringer I av Melligen; greve Friedrich av Abinberc; greve Heinrich von Schwarzburg; borggreve Friedrich von Kirchberg och borggreve Burchard von der Wartburg. Samtliga högt uppsatta och inflytelserika personer i det tysk-romerska riket.

Kung Henrik VI och ärkebiskop Konrad däremot, de klarade sig med blotta förskräckelsen. De hade suttit och samtalat i en alkov inuti själva stenmuren och lyckades rädda sig själva genom att grabba tag i järnstängerna i fönstret. Där blev de tvungna att klamra sig fast, ovanför vad som nu var en två våningar hög avgrund, medan de lyssnade på jämmerropen och gurglandet från de döende i träckvällingren nedanför. Det här medan de väntade på att stegar skulle resas upp så att de kunde klättra ner. När kungen väl hade räddats lämnade han omedelbart staden.

Ludwig III, den andra parten i landtvisten som hade föranlett hela mötet, var ute på golvet när det rämnade. Han föll de facto ner i avloppsbrunnen. Han drunknade ändå inte och han lyckades på något sätt undvika att dö av infektion i de skärsår och skråmor han måste ha ådragit sig när han föll ner i smeten.

Konrad av Wittelsbach (kopparstick)
Bildtext Konrad av Wittelsbach hade tur i oturen, han överlevde katastrofen tillsammans med kung Henrik.

I vilket fall som helst, det finns en enorm existentiell aspekt här. Tänk lite på det: ena sekunden är du en högt uppsatt adelsman, respekterad och fruktad, självaste kungen känner dig vid namn. Döden ägnar du inte en tanke åt, inte i det här skedet åtminstone. Du har alltid utgått från att när den oundvikligen kommer så gör den det åtföljd av stor ära. Kanske du dör i fält, i försvaret av den enda sanna tron, kanske det är en saracens kroksabel som tar dig, på korståg i det heliga landet.

Kort sagt, du är totalt intet ont anande i stunden där du sitter och dagdrömmer. I nästa ögonblick drunknar du i skit. Bokstavligen. Är inte det här det ultimata beviset på att allting kan förändras på en femöring? Vad kan man säga: lev medan du kan. Memento mori! Jag tror att folk nog insåg det här på den här tiden, döden var ju allestädes närvarande. Men inte på det här sättet, för Guds skull! Någon måtta ska det vara!

Nåja, men nu gick det som det gick. Lite slående är det ju på något sätt att den här otroliga katastrofen inte har blivit desto mer omtalad. Jag minns åtminstone inte att vi skulle ha läst om det under historietimmarna i skolan. Men å andra sidan, kanske det inte är så konstigt. Det är knappast någonting som von Kirchbergs och von Schwarzburgs släktkrönikor slår upp i stora bokstäver: “titta hit, vår anfader drunknade i skit!” Det var kanske någonting man inte talade desto mera högljutt om.

Om ej om i vägen vore...

Men i alla fall, det är oundvikligt att det här hade följder för Europas fortsatta historia. Vi vet bara inte vilka de är. Vi vet inte vilket inflytande de förolyckade maktmännen skulle ha utövat inom det tysk-romerska riket om de hade fått leva. Vi vet bara vad kaosteorin säger om en fjärils vingslag på bortre sidan av världen: med tiden kan de utlösa en orkan på den här sidan av världen.

Så det är kanske inte så långsökt att tänka sig att sextio eller fler av det tysk-romerska rikets mest inflytelserika personer som med ens drunknar i avföring, kan få historien att utspela sig helt annorlunda än den annars hade gjort. Hur hade det gått med reformationen, trettioåriga kriget, med första och andra världskriget, om olyckan hade uteblivit?

Nå, om ej om i vägen vore, kossorna i luften fore, som mommo brukade säga. Men å andra sidan, inte skadar det med lite tankelekar då och då.

Det kan vi i alla fall säga med säkerhet att Europas historia antagligen hade sett annorlunda ut om kung Heinrich VI hade hört till dem som trillade ned i träckvällingen den där ödesdigra dagen i juli 1184. Henrik avancerade ju senare från kung av Thüringen till den mycket inflytelserika positionen som kejsare över det heliga tysk-romerska riket.

Som kejsare är Henrik kanske bäst känd för den där gången då han höll den engelske kungen Rikard Lejonhjärta fången. På väg hem från korstågen blev Rikard alltså tillfångatagen utanför Wiens portar. Han fördes som gisslan till sin gamle fiende, kejsare Henrik VI.

Rikard Lejonhjärta som ber om nåd av kejsare Henrik VI (gammal illustration).
Bildtext Rikard Lejonhjärta krälar inför kejsare Henrik VI och ber om nåd.

Efter många om och men frigavs Rikard mot en enorm lösensumma - 150 000 mark silver. I överenskommelsen ingick förutom reda pengar ett löfte till kejsaren om femtio galärer med tvåhundra stridsberedda riddare för ett års tjänstgöring. Betalningen höll på att knäcka Englands ekonomi, bland annat såg man sig där tvungen att smälta ned kyrkornas nattvardskalkar för att alls klara av den.

Hur hade det gått med hela den incidenten om Henrik hade drunknat i skitvällingen med de övriga högdjuren den där dagen i juli 1184? Det lär vi heller aldrig få veta. Kanske Rikard hade kommit hem till England i tid för att hindra sin elaka bror Johan från att beslagta Robin of Loxleys förläningar. Aj just det, storyn om Robin Hood är fiktiv.

Men det är storyn om latrinolyckan i Erfurt däremot inte, den inträffade faktiskt. Och man har ju svårt att tänka sig att någon författare skulle ha fantasi nog för att dikta upp någonting så hiskeligt. Ibland överträffar verkligheten dikten, så är det bara.

Henrik själv blev sist och slutligen inte så långlivad som tysk-romersk kejsare heller. Han gav ett löfte att dra ut på korståg 1195 och började förbereda sig. 1197 seglade korsfararna ut hemifrån mot det Heliga landet. Henrik, som just då var på Sicilien för att slå ned en revolt skulle ansluta sig till dem på vägen, var det tänkt. Men han insjuknade och dog i Messina den 28 september 1197 innan det blev något av de planerna. Henriks död störtade det tysk-romerska riket i en kaotisk tronföljdskonflikt som rasade under de följande 17 åren.

Nytänk beträffande herresäternas kloaker

Men inte heller latrinkatastrofen i Erfurt blev utan konsekvenser. Olyckan väckte be­störtning över hela kontinenten och led­de med tiden till att man tänkte om beträffande latrinväsendet i Europas herre­mansbostäder. Till en början placerade man avträdena i särskilda torn i något ytterhörn av borgen (ett sådant kan beskådas till exempel i slottstornet Kärnan i Helsingborg). Eller så uppdelades den centrala kloaken på ett flertal smärre kloaker. Så lät till exempel Englands Henrik VIII göra på sitt slott i Eltham, liksom drottning Elisabet I gjorde i palatset i Greenwich.

En annan lösning som också tillämpades i slotten var att förlägga avträdena till själva yttermuren, vilket alla inte gillade i och med att det drog kallt kring stjärten, men man blev åtminstone av med stanken inuti slottet.

De här medeltida "moderna bekvämligheterna" tedde sig utifrån som små burspråk som vilade på ett par bastanta kragstenar i yttermuren. De var försedda med ett eller flera små fönster och ibland också med spira och flöjel på taket. Små "hemlighus" av det här slaget går att se till exempel på gamla bilder av slottet Tre kronor i Stockholm.

"Hemlighus" i medeltida fransk slottsmur.
Bildtext "Hemlighus" i medeltida fransk slottsmur.

Den här sortens burspråksliknande avträden på yttermuren var i användning ända till slutet av 1500-talet. Att man senare började överge dem tycks huvudsakligen ha berott på att sådana avträden ju faktiskt utgjorde en svag punkt i borgarnas fortifikation. Sätet var ett öppet hål i en annars tillbommad och sluten borg, som fienden kunde utnyttja.

Faktum är att en av de mest avgörande händelserna i det svenska rikets historia illustreras av just det här. Då Gustav Vasa var på flykt undan danskarna 1521 gömde han sig på gården Ornäs i Dalarna. Men han blev förrådd av gårdens ägare Arendt Persson som underrättade danskarna om hans närvaro.

Perssons hustru Barbro Stigsdotter räddade hur som helst Gustav Vasa som, enligt sägnen, lyckades undkomma sina förföljare genom att fira sig ut genom ett avträde av den tidigare nämnda sorten. Nedanför dasshålet väntade en släde som Gustav Vasa hoppade i och drog sin väg medan den danska fogdens soldater nalkades över isen på husets andra sida. Och resten är historia, som de säger.

Fast den moderna toalettens historia fick ännu vänta ett tag. Det var egentligen inte förrän i början av 1800-talet som sanitet började diskuteras och studeras bland tjänstemän och experter på folkhygien.

Byggandet av underjordiska nätverk av avloppsrör kom igång i Europa kring mitten av 1800-talet, även om avloppsbrunnar av den gamla sorten fortfarande var i bruk i vissa delar av Paris in på 1900-talet. Till och med London, den tidens största stad, förutsatte inte inomhustoaletter i sina byggregler förrän efter första världskriget.

"Gare de l'eau! Gare de l'eau! Gare de l'eau!"

Apropå Paris: också där hörde det till att man tömde nattkärlets innehåll genom fönstret ut på gatan. Den där sedvänjan kunde ju - särskilt vid livligt trafikerade gator - leda till tråkiga uppträden hetlevrade människor emellan, och i Paris försökte man förebygga dylikt genom en förordning som påbjöd att man tre gånger i rad skulle ropa "Gare de l'eau!" ("Se upp för vattnet!"), innan man tömde käriet,

Då vi kommer till 1800-talet hade ju faktiskt vattenklosetten med sin överliggande cistern redan existerat ett tag, den patenterades första gången 1775 av en skotsk urmakare vid namn Alexander Cumming. Men vattentoaletter började inte installeras inomhus i någon större skala förrän omkring 1850. Då min egen mamma var barn och bodde med sin familj i Grankulla efter kriget, då var det länge utetupp som gällde.

Holländsk toalett från cirka 1900.
Bildtext Holländsk toalett, cirka 1900.

Nå, i vilket fall som helst, man ska kanske inte klaga om man råkar bo i ett husbolag som står inför ett stambyte. Bättre trots allt med friska rör som transporterar bort bajset än en stor, stinkande grop i källaren som man kan rasa ned i just som man anar det allra minst. Som den där ena gången i Erfurt. Sådant sätter sordin på stämningen när man har gäster.

Mer om ämnet på Yle Arenan