Hoppa till huvudinnehåll

Österbotten

Stödet för dyslektiker uteblir oftast efter grundskolan: "Man kunde få mer hjälp"

Uppdaterad 15.12.2021 15:09.
En man men kort mörkt hår och skägg och med stora örhängen i öronen står framför en gul ladugårdsdörr.
Bildtext Thomas Knipströms dyslexi har orsakat honom utmaningar i så väl studierna som arbetslivet.

Att vara högskolesstuderande med dyslexi innebär många utmaningar. För Thomas Knipström visade sig sjukskötarlinjen vara för stressig på grund av uteblivet stöd.

Kristinestadsbon Thomas Knipström fick diagnosen svår dyslexi i lågstadiet. Ännu i grundskolan fick han bra med stöd, men senare i livet har stödet mer eller mindre uteblivit.

– Under högstadietiden fick jag mycket hjälp. Vi hade en specialklass i modersmål och alla språk. Vi fick bra stöd från Korsholms högstadieskola, säger han.

Han utbildade sig till närvårdare, men när han ville ta steget vidare till sjukskötare stötte han på patrull.

– Där upplevde jag att de inte tog i beaktande det att jag hade dyslexi. Det är så mycket termer på latin, svenska och så ska man kunna det på finska. Man kunde få mer hjälp tycker jag.

Efter ett år gav han upp och bytte i stället till socionomlinjen. Och det visade sig vara ett lyckat drag.

– Nu på socionomlinjen är de väldigt bra på att ta mina svårigheter i beaktande. I stället för att jag gör stora skrivuppgifter så gör jag ljuddagböcker. Jag spelar in ljudet via datorn och så skickar jag in det som en uppsats.

– Lärarna där är fantastiska, det är som dag och natt med sjukskötarlinjen tycker jag.

Det ska väl inte vara någon skillnad på vilket sätt man tar till sig kunskap eller hur man förmedlar den utan huvudsaken ska vara att man har den där kunskapen

― Sonja Haga-Erickson

Han har också hjälp av det statliga biblioteket Celia som är till för personer som har svårigheter med läsning. Därifrån kan man beställa all kurslitteratur som ljudböcker, men ifall inte boken finns färdigt som ljudbok kan det ta lång tid innan han får den.

– Ska man beställa en bok så tar det tre månader innan den blir inläst. Då de tre månaderna har gått så är kursen oftast över. Man får oftast inte veta på förhand vilken kurslitteratur som man ska ha.

Finns ett stort mörkertal

Enligt en undersökning som studenthälsan gjorde 2016 har 4,4 procent av högskolestuderande diagnosen dyslexi. Enligt Sonja Haga-Erickson, verksamhetsledare på Datero i Vasa, finns det ett stort mörkertal eftersom det finns många som lever med svårigheterna utan att ha fått diagnosen.

– Utmaningarna kanske är så pass lindriga att det anses som ett sätt att läsa, att de helt enkelt är lite långsammare. Men sedan då man kommer vidare från andra stadiets utbildning till högskolorna så kommer de verkliga problemen emot. Speciellt för de som inte har blivit igenkända och inte fått stöd och inte lärt sig att förstå den här problematiken tidigare.

Datero hjälper folk med läs- och skrivsvårigheter med bland annat handledning om hur man kan använda datateknik som ett stöd. Haga-Erickson säger att när hon träffat högskolestuderande och frågat om de har läs- och skrivsvårigheter så är det ingen som räcker upp handen.

– Det är ännu lite skämmigt. Det är ett stigma kring det här. En del döljer det hellre och en del tänker bara att det är så här jag är. De förstår inte att det är något man kan få hjälp och stöd för. Man kämpar i det tysta.

Kvinna med bärbar dator står inne i biblioteksutrymme, i bakgrunden stora fönster och bokhyllor.
Bildtext Sonja Haga-Erickson hoppas att fler med dyslexi skulle ta kontakt med dem på Datero.

Hon hoppas att högskolorna skulle uppmärksamma problemet mer och se till att personer med dyslexi får det stöd de behöver.

– Det ska väl inte vara någon skillnad på vilket sätt man tar till sig kunskap eller hur man förmedlar den utan huvudsaken ska vara att man har den där kunskapen.

– Det som jag tycker är positivt är att det har rört på sig en del under det senaste året. Man har blivit mera medveten om problemet och det är tack vare diskussionerna om digital tillgänglighet.

Det borde vara på samhällets axlar att bära ansvaret för den här servicen

― Sonja Haga-Erickson

Men utmaningarna för en person med läs- och skrivsvårigheter tar inte slut efter högskolan. Vårt samhälle är byggt så att man ska kunna läsa och skriva och enligt Haga-Erickson tas personer med dyslexi sällan i beaktande i arbetslivet.

– Det är inte något som vi kartlägger bland myndiga personer i arbetslivet fast det kommer problem emot. Det måste finnas någon servicemodell för hur man tar de här sakerna upp till diskussion och vilka åtgärderna sedan är för att få stöd.

– Vi på Datero har sett att här finns det brister och ordnar därför den här servicen. Men det borde vara på samhällets axlar att bära ansvaret för den här servicen.

Haga-Erickson tror att man kan anpassa omgivningen till individen med små förändringar. Och det är inte bara individen som vinner på det utan hela samhället.

– Det här med läs- och skrivsvårigheter är inte kopplat till intelligens, så vi går miste om en potential för att de inte klarar av att anpassa sitt sätt till det som har blivit samhällets sätt att uttrycka sig i skrift.

Språkintyget en utmaning

För Knipström är det så gott som uteslutet att få en kommunal fastanställning åtminstone inom vårdbranschen.

– I dagens samhälle, speciellt i Kustösterbotten, är de väldigt noggranna med språkintyg. Fast vi skulle ta arbetsintervjun på finska så skulle de blankt sålla bort mig för att jag inte har språkintyget. Har du inte språkintyg så har du ingen tjänst, du måste söka dig till privata sektorn.

Problemet är alltså inte att han inte skulle kunna språken, han klarar sig galant i så väl svenska, finska och engelska, men endast muntligt.

– Om jag kan kommunicera på det andra inhemska språket och klarar av det i vardagliga situationer, så tycker jag det borde räcka till för att bevisa att jag verkligen kan finska.

En man, en kvinna och deras dotter poserar i köket.
Bildtext Thomas Knipströms dyslexi gör det svårt att läsa sagor för 5-åriga dottern Kajsa. Därför föredrar Kajsa att mamma Josefin Stenlund läser i stället.

Med tanke på den vårdarbrist som finns i hela Finland, tycker Knipström att kommunerna borde välkomna alla vårdare som vill ha jobb.

– Staden Kristinestad lider säkert också av brist på vårdpersonal. Där har jag många gånger sökt någon position, men fått kalla handen eller blivit utsållad direkt bara för att jag inte har ett språkintyg.

– Det känns konstigt då man ändå har kunskapen och kompetensen i skick. Det är inte så det ska gå till egentligen.

Kravet på språkintyg har också lett till att Knipström sökt sig bort från vårdbranschen och jobbat med annat som till exempel fabriksarbete där det inte krävs ett språkintyg.

Men efter att han slutfört sina socionomstudier hoppas han hitta ett jobb inom vården.

– Jag hoppas på en ljus framtid, jag är intresserad av mental- och missbrukarvård, så jag skulle kunna tänka mig att jobba med uppsökande ungdomsverksamhet.

– Jag tror att jag har möjlighet att få vikariat inom kommunala branschen, men jag kommer nog att söka mig till tredje sektorn på grund av att de kollar så frenetiskt på att det ska vara språkintyg inom det kommunala.