Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bildkonstnären Edith Hammar: "Jag hoppas det här är den mörkaste perioden och att framtiden blir ljusare"

Närbild på Edith Hammar i en svart keps, hon ser in i kameran, bakom hennes syns en textplansch där det står framtidens konst.
Bildtext “Jag tycker det är viktigt att säga det högt att bilden har en otrolig slagkraft", säger bildkonstnären Edith Hammar.

“Det är väldigt skrämmande att tänka på framtiden. Vissa dagar ser jag optimistiskt på framtiden, andra dagar har jag väldigt mycket ångest, och vill inte tänka på framtiden alls”, säger bildkonstnären Edith Hammar.

Edith Hammar - bildkonstnär och serietecknare

Född 1992.

Har studerat vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm.

Deltagit i flera konstutställningar, bland annat Du e homo (Galleri Tegel, 2018) och Edith 2:2 (Örnsköldsviks museum, 2018).

Gav ut serieromanen Homo Line 2020.

Hens verk finns i bl.a. Moderna Museets samlingar i Stockholm.

Jag är inte helt bekväm med att bli fotograferad, säger Edith Hammar då hen kommer in i fotostudion. Men Edith och fotografen Frida Lönnroos kommer ändå direkt igång. Jag har inga problem med att spexa och är ofta den som blir clownen på jobbet. Men den här gången skulle jag vilja visa en annan sida av mig, säger Edith och ställer sig framför kameran.

Edith Hammar sitter på en stol i en vit studio, i utkanten av fotot syns lampor på stativ.
Bildtext Edith Hammar i fotostudion.

Framtidens konst

presenterar sex visioner om hur konstscenen ser ut på 2040-talet. Matilda Södergran, Julian Owusu, Ida Kronholm, Ludwig Sandbacka och Edith Hammar presenterar sin syn. Serien avslutas med fyra kritiker som diskuterar framtiden.

“Den konstgenren jag sysslar med hoppas jag att fortfarande är framför allt politisk om 20 år. Det är vad jag hoppas och önskar. Jag hoppas att den vardagsrums högerpopulism som vi så där myser med just nu ska ta en vändning. Att det här lite liberala gullandet med högerpartier och alla väldigt oavslappnade former av kapitalism ska få lägga sig och vila. Det är vad jag hoppas så där i stort.”

Edith Hammar står vid en helvit bakgrund och ser rakt in i kameran.
Bildtext "Jag tänker att all konst idag oundvikligen är politisk."

“Så som jag själv jobbar så har jag en väldigt vänsterinriktad, väldigt politisk hållning till min egen bildkonst. Och jag rör mig och arbetar med likasinnade, människor som har samma drömmar och visioner.

Jag tänker att all konst idag oundvikligen är politisk. Jag tror inte att någon kreativ aktör nånsin kommer att komma undan att det jag eller vi gör i en kreativ bransch alltid kommer att vara politiskt. Alla våra beslut är politiska, vi är politiska varelser.”

“Det jag vill och önskar är att vi ska fortsätta se vårt arbete som aktivt politiskt. Att vi ska använda oss av den plattformen som det innebär att jobba som bildkonstnär, speciellt i länder som Finland och Sverige där det ändå finns förhållandevis mycket pengar i kulturbranschen. Där det faktiskt går, fast det kan vara tråkigt och lite torrt, att ansöka om pengar och försörja sig som kulturarbetare, konstnär, bildkonstnär. Så att fortsätta använda den plattformen för ett politiskt tänkande, det tror jag är extremt viktigt.

Jag menar vi är ju alla individer och vi alla utgår ifrån våra egna subjektiva erfarenheter att röra oss genom det här samhället och det här livet, men jag hoppas att vi inte helt och fullt ger oss hän till en individualism utan kan fortsätta just som bildkonstnärer och kulturarbetare att se kollektivet som en viktig kraft att utgå ifrån."

Närbild på Edith Hammar som håller i en keps.
Bildtext "Jag hoppas att vi kan fortsätta just som bildkonstnärer och kulturarbetare att se kollektivet som en viktig kraft att utgå ifrån.”

“Jag tycker det är viktigt att säga det högt att bilden har en otrolig slagkraft. Det är politiskt att använda sig av bilder. Det är politiskt att se på bilder. Jag älskar att bläddra i böcker med affischer från 1970-talet med en i många fall direkt partipolitisk och socialistisk affischkonst. Det är underbart, rent estetiskt också extremt tillfredsställande.

Den politiska potentialen i bilder ser vi genom historien i alla politiska rörelser, oavsett om de är bundna till partiprogram eller inte. Vi gör identitet genom bilder och jag personligen har alltid gjort väldigt mycket identitet genom bild.

Jag tror det var Josef Frank, arkitekten och textilkonstnären som kom till Sverige från Nazityskland, som talade om hur viktigt det är att våga föreställa sig paradis och utopier, att det finns en stor radikal kraft i att våga föreställa sig nånting vackert, nånting bättre.

Att idag se hur individer, marginaliserade grupper ändå kan och vågar och vill föreställa sig bättre möjligheter och en skönare, tryggare tillvaro, det är starkt. För mig är det en väldigt vacker tanke, att om jag kan göra det här i bild så kommer jag att kunna göra det på riktigt. Att om det är i bild så är det också på riktigt.”

Edith Hammar sätter på sig en skärmmössa och ser upp mot taket.
Bildtext "För mig är det en väldigt vacker tanke att om jag kan göra det här i bild så kommer jag att kunna göra det på riktigt."

“Det händer ju jättemycket på 20 år. Vad har du upplevt på 20 år? Eller vad hände för 20 år sedan? Det var till exempel ett helt annorlunda medieklimat som kanske var mycket mer elakare och mer sensationellt, men vad kommer vi att se i framtiden? Jag har ingen aning. Jag tycker också det är lite svårt att prata om framtiden, för jag vill verkligen vara optimistisk men det är jättesvårt.

För 20 år sen var jag nio-tio år gammal och var jätterädd för att bli vuxen och behöva se ut på ett visst sätt, bete mig på ett visst sätt och ha något pisstråkigt jobb. Och nu, jag är jätteglad och bara åh gud jag kan fortfarande ha den här frisyren och allt jag gör är precis det jag ville göra då, jag bara ritar och ritar och ritar och det är en otrolig lyx och helt otroligt att det funkar.

Men samtidigt så har det ju också hänt en massa saker som jag tänkte att det här kommer inte att hända för att jag blir vuxen i en annan tid och så har det ändå hänt. Jag tänker på hatbrott, asylpolitiken och att det är konstigt att bli vuxen i en tid då vuxna säger att allting blir bättre.

Att växa upp som ett uppenbart queert barn och vara jättestressad över det och så de vuxna som säger - det är lugnt, det blir bättre när du blir vuxen. Och så är det ändå inte lugnt eller bra, för ingen utveckling sker så som jag kanske naivt tänkte när jag var nio-tio år gammal. Att det bara är en direkt uppåtgående kurva, att allt bara blir bättre och bättre hela tiden. Så det är förvirrande, weird och extremt stressigt.”

Edith Hammar står i en vit studio och har ögonen fast.
Bildtext "För 20 år sen var jag nio-tio år gammal och var jätterädd för att bli vuxen."

Då vi ser på historien är vi ofta fascinerade av brytningsperioder. Tider då det sker stora omvälvningar i samhället. Mycket talar för att vi igen befinner oss i en brytningsperiod och det man nu diskuterar är bland annat identitetsfrågor, jämställdhet, mångfald och etnicitet. Me too och Black lives matter är bara två exempel på frågor som satt igång förändringprocesser.

“Om det är en brytningstid vi lever i nu så hoppas jag väldigt mycket att det här skulle vara det mörkaste och att det kommer att bli ljusare.

Om det här inte är det mörkaste så hoppas jag att det ändå finns den här parallella positiva utvecklingen av det vi ser på internet.

Vad jag menar är att fast internet håller på att säljas ut totalt och det inte finns en enda plattform av sociala medier som inte skulle profitera på sina användare, så ser vi också hur min generation som växt upp med internet, och dom som är ännu yngre, är väldigt politiskt medvetna och engagerade och verkligen kan använda sina plattformar på ett intressant och tillgängligt sätt.

Men ja, det är väldigt skrämmande att tänka på framtiden, tycker jag. Vissa dagar ser jag optimistiskt på framtiden, andra dagar har jag väldigt mycket ångest, och vill inte tänka på framtiden alls."

Närbild på Edith Hammar som står i en vit studio med en skärmmössa på huvudet och ser rakt in i kameran.
Bildtext "Vad finns det för andra rättigheter som vi fortfarande borde kämpa för?"

“Vad gäller metoo eller Black lives matter så kanske det fanns en mur som bröts ner. Men samtidigt är det jätteviktigt att komma ihåg att den där muren byggs upp hela tiden på nytt och därför måste vi aktivt ta ner den, hela tiden. Aktivt kämpa för våra och andras rättigheter för att dom ska finnas. Det låter kanske lite elevriksdag, stora ord, men vi kommer aldrig att kunna ta våra eller någon annans rättigheter för givet.

Det finns kanske en tanke om att efter ett evenemang eller en demonstration så är allting bra. Jag har inte den tanken själv och jag tänker att alla dom som på riktigt vet vad det är att leva under den formen av strukturellt förtryck som BLM formulerar och har formulerat länge, för det här är ju ingenting nytt, men det som vi såg, det som kanske blev mainstream har förändrat mycket i hur man förhåller sig till bilder och hur man formulerar sig i media.

Och jag måste utgå från mitt eget narrativ som queer person. Till exempel homoäktenskap, är allting bra för att samkönade par får ingå äktenskap? Vad finns det för andra rättigheter som vi fortfarande borde kämpa för? Att inte kunna få könsbekräftande vård utan att i många fall behöva genomgå en tvångssterilisering, det här är extremt viktiga frågor som ibland faller lite i skymundan. Så det är jätteviktigt att fortsätta, fortsätta kämpa.”

Edith Hammar står i en vit studio och dricker ur en kaffemugg, hon har en vit t-skjorta som det står "Du e homo" på.
Bildtext "Jag hoppas att jag kan fortsätta rita, det är ju allt jag vill."

"Vart är vi på väg? Ja, jag tycker det är viktigt att utgå ifrån sitt eget narrativ, för det är ju faktiskt där vi kan berätta nånting och då aktivt ge plats åt och skapa platser för berättelser som inte är direkt normativa, normerande, eller uppfyller konstiga, torra samhälleliga krav på vad som är nån slags lyckad individ.

Så jag hoppas att jag kan fortsätta rita, det är ju allt jag vill. Jag hoppas kunna fortsätta ha en ärlig dialog med mig själv och med andra som jag lever och rör mig med om vad som pågår och om det som känns relevant. Och där igen utgå ifrån ett community, ett kollektiv och vara tacksam för det och visa den tacksamheten genom att fortsätta arbeta för och i det kollektivet. Att våga titta på det som är sårbart och obekvämt."

Edith Hammar står och ler och blinkar med ena ögat.
Bildtext “Jag hoppas att jag kan titta på mina egna bilder om 20 år med nån slags värme."

“Jag hoppas att jag kan titta på mina egna bilder om 20 år med nån slags värme, (skratt). Men jag brukar bli ganska trött på mina egna teckningar och lägga dem åt sidan väldigt snabbt och fortsätta med nånting annat.

Men bildkonsten är ju ett tidsdokument, som de här affischerna från 1970 eller 40-talet. Dom blir ju ganska komiska men de är ett slags bevismaterial på den tidens verklighet och ideologi, de prioriteringar man hade eller den oro man kände. Och det är ju alltid jättespännande att få det perspektivet. Och ibland lite nostalgiskt också.

Beroende på hur världen ser ut i framtiden så kommer vi väl antingen att titta på dagens bildkonst från 2020 med kärlek, humor och tacksamhet. Eller så kommer det att bli lite - oj nej, varför? Kanske lite som när man tittar på filmen The day after tomorrow, att det här är ju en lite dålig, dystopisk film men nu sitter vi här mitt i skiten."

Om du skulle kunna skicka ett meddelande till dig själv om 20 år, vad skulle det stå där?

- Säkert nånting riktigt störande… Om du har blivit bekväm så tänker jag aldrig mer prata med dig (skratt).

Edith Hammar står lutad mot en yttervägg och ser rakt in i kameran och ler.
Bildtext Edith Hammar