Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Danskonstnären Julian Owusu: "Konst är ett sätt att fantisera en framtid som ännu inte finns"

Närbild på Julian Owusu som ser in i kameran samtidigt som han höjer händerna. Vid sidan av honom finns en textplansch där det står framtidens konst.
Bildtext “Om jag ska beskriva mig själv som konstnär så skulle jag säga att konsten är en biprodukt av mitt liv, säger danskonstnären och hiphoparen Julian Owusu.

"Det är viktigt att vi vågar drömma lite längre än det vi kan inbilla oss just nu. Att vi förstår att våra drömmar är begränsade". Det säger Julian Owusu, hiphopdansare och danslärare.

Julian Owusu

Född 1985.

Danskonstnär, hiphopdansare och danslärare.

Länskonstnär för ungdomskultur i Norra Österbotten och Kajanaland, 2016–2021.

Utbildad fysioterapeut.

"Om jag ska beskriva mig själv som konstnär så skulle jag säga att konsten är en biprodukt av mitt liv. Det är en biprodukt av allt jag gör, det har varit en ursäkt för att kunna hänga med kompisar och en ursäkt att göra något som man vill göra. Det handlar ofta om ett samhällsengagemang och någon slags gemenskap".

Julian Owusu dansar i en vit fotostudio.
Bildtext "Det finns några grundregler eller en slags bas som man kan utgå från inom hiphop och det är peace, love, unity and having fun."

"Hur kommer konsten att se ut om 20 år? Det är en jätteintressant fråga och eftersom jag är dansare, hiphop dansare, så utgår jag ifrån det. Hiphop är ju något som evolverar och lever, det är en kultur och konsten är en biprodukt av den kulturen.

Om man jämför med hur det såg ut för 20 eller 40 år sedan så var hiphopen en helt annan sak än vad den är nu, så jag tror det är typ samma om 20 år.

Det är communityn, gemenskapen, som kommer att vara detsamma. Det finns några grundregler eller en slags bas som man kan utgå från inom hiphop och det är peace, love, unity and having fun (fred, kärlek, enighet och att ha roligt). Konsten är bara ett verktyg att nå det".

Framtidens konst

Presenterar sex visioner om hur konstscenen ser ut på 2040-talet. Matilda Södergran, Julian Owusu, Ida Kronholm, Ludwig Sandbacka och Edith Hammar presenterar sin syn. Serien avslutas med fyra kritiker som diskuterar framtiden.

"För 40 år sedan, då hiphopen började, var det ett litet, jättespecifikt område i New York där det hände. På 1990-talet började det sedan bli mer nationellt, internationellt och även kommersiellt, men man ska komma ihåg att det alltid också funnits många olika spår inom hiphopen.

Idag finns det hiphop-communitys omkring hela världen så man behöver inte bara titta på till exempel New York för det finns hiphop som är lokal för just Helsingfors eller Uleåborg, Stockholm, Milano var som helst. Det är den största förändringen.

Hiphopen har också blivit global. För hiphop har ju inte fötts utifrån tomhet, den har kommit någonstans ifrån. Den är en kultur som har rötter i Afrika och den afrikanska diasporan och nu har den blivit en global diasporisk kultur men med konkreta rötter. Så på sätt och vis kan man säga att den hittat tillbaka hem, det har gått hela varvet runt. Det gör också att det finns ett visst djup som kanske inte har funnits tidigare.

Men jag själv som konstnär, ja jag håller på med hiphop och jag är i den kulturen men jag är också mycket annat, jag är också en del av till exempel den ghananska kulturen och den finska kulturen, som i sin tur också är en del av konsten som jag gör".

Närbild på Julian Owusu som står med händerna ut och tittar upp mot taket.
Bildtext "Man skapar framtiden hela tiden, den skapas nu och den skapas nu och nu …"

Vad är dina framtidsplaner? Vad önskar du dig av framtiden? Vad är din dröm? Frågor vi älskar att kasta ut i luften, speciellt då vi möter unga. Och förväntar oss kanske hoppfulla, optimistiska svar. Men den tid vi lever i just nu är kanske inte direkt en hoppfull grogrund för drömmar.

"Min egen dröm förändras hela tiden. Men den utgår ifrån någon slags utopi som jag försöker drömma fram, och den ser olika ut olika dagar.

Då jag tänker på konsten och hur jag vill att det skall se ut så är det frågor om inklusivitet som stiger fram. Jag hoppas att vi om 20 år kommit så pass långt att de inte är frågor mer, att vi kommit till en punkt där konsten inte behöver handla om vad det är för problem eller ämnen jag vill tackla eller fixa med min konst utan att konsten faktiskt kan bli en reflektion av allt det som vi redan nått.

Konst kan också trösta och hjälpa för det som det inte finns ord till än, det är ganska närvarande då man arbetar med ungdomar för de har ju inte alltid ord för allting som sker men samtidigt har de känslorna, tankarna, de lever redan i den realiteten.

Man frågar ofta ungdomar vad de tycker om framtiden, hur de tror framtiden ser ut. Men jag tycker det är mer intressant att fråga vad vill du av framtiden och hur kan man nå det just nu?

För man skapar framtiden hela tiden, den skapas nu och den skapas nu och nu … Så då är frågan – vad gör jag nu som kommer att skapa den framtid som jag tycker är viktig?"

En glad Julian Owusu håller händerna upp i luften och sparkar med ena foten i luften.
Bildtext "Jag tycker det intressanta är hur vi då drömmer eller fantiserar hur framtiden kommer att bli. För vi måste jobba på eller öva oss att drömma."

"Många saker kan vara sanna samtidigt, om man tänker exempelvis på nuet, under pandemin, det är ju sant att vi gått igenom en hemsk pandemi, många har inte arbete, många har haft väldigt svårt men det är också sant att väldigt många blivit rikare. Och det att dom två sanningarna kan ske samtidigt, det är så absurt.

Det kommer också att vara så i framtiden, att det finns många sanningar. Men jag tycker det intressanta är hur vi då drömmer eller fantiserar hur framtiden kommer att bli. För vi måste jobba på eller öva oss att drömma.

Jag tycker det är viktigt att vi vågar drömma, det låter kanske lite corny (fånigt) men det är viktigt att vi vågar drömma lite längre än det vi kan inbilla oss just nu. Att vi förstår att våra drömmar är begränsade. För det finns så väldigt mycket mer bara vi får mer erfarenhet av vad som finns i världen och till och med utanför världen. Ju mer man lär sig desto mer verktyg får man att också föreställa sig en framtid eller en utopi som man sedan en dag kanske kan nå.

Vi har alla olika verktyg för att nå det, för någon kan det vara konst. Konstvärlden är ett ställe där man faktiskt har resurser att föreställa sig och sen sätta upp det på scen och visa alla, så här har vi tänkt om framtiden. Men det finns ju många andra sätt att se på världen, jag har till exempel en kompis som beskrev för mig hur vackert pi är, alltså 3,14 och så vidare. Det sätt han ser nummer och siffror på och vad de betyder för honom är helt obegripligt för mig.

Men om jag tänker på konsten som är det viktigaste för mig själv, den händer för det mesta på ställen som inte alltid räknas som sådana där "äkta konst" görs. Den händer inte alltid på en scen eller i ett museum för det finns andra ställen där jag gör konst och där jag kan prata om de här frågorna.

Jag utgår ifrån att det finns olika sätt som människor uttrycker sig på, olika sammanhang. Men det fina är ju att se genom andra människors perspektiv, ibland kan det vara att se en film, eller ett konstverk, ibland kan det vara en diskussion eller att läsa en forskningsuppsats. Ibland kan det till och med vara att iaktta hur någon annan arbetar. Det kan vara vad som helst, men det är i den mänskliga kontakten jag tycker att något nytt kan hända".

Julian Owusu håller en brinnande tändsticka framför sitt ansikte.
Bildtext "Hållbarhet tänker jag också är viktigt vad gäller immateriella resurser som till exempel vår tid, kunskap eller olika sociala sammanhang."

"Klimatförändringen kommer att påverka konsten på så väldigt många olika sätt, för konsten speglar realiteter men den skapar också realiteter. Så konst är ett sätt att försöka fantisera en framtid som ännu inte finns.

Konsten kan kanske till och med vara ett sätt att redan nu börja arbeta med verktyg för hur vi ska klara av att anpassa oss till en förändrad värld.

Konst är också ett sätt att inbilla sig hur man kan anpassa sig till en framtid som man kanske är rädd för, den ger möjlighet att leka med den dystopiska tanken, om allt skulle skita sig vad skulle jag göra då? Eller om allt blir just så som jag har tänkt mig att det ska bli, hur skall jag då leva?

Det finns så många saker som vi inte har ord för ännu, språket som behövs kanske inte finns ännu så då hittar vi på andra sätt att beskriva det vi känner.

Rent konkret så ser vi ju redan nu under pandemin att man minskat på resandet och möts digitalt i stället. Så hållbarhet kommer att vara en helt central fråga i konsten.

Hållbarhet tänker jag också är viktigt vad gäller immateriella resurser som till exempel vår tid, kunskap eller olika sociala sammanhang. Vårt förhållande till de här resurserna är tyvärr lika exploaterad som vår exploatering av världen och dess fysiska resurser.

Jag tror att om vi börjar ta hänsyn till mänskligheten och har ett respektfullt förhållande till dem som vi gör konst med så kommer vi den vägen att hitta sätt att sakta ner och vara mer besinningsfulla med både de fysiska och de immateriella resurser vi använder".

Dans är en av de äldsta konstformerna och dans är också mycket konkret. Men om vi tänker framåt, kanske vi också kommer att dansa digitalt i metaverse.

"Vi människor har alltid dansat och vi kommer att dansa också i framtiden. Och dansen är också redan virtuell. Det har man ju sett under pandemin, jag kan bokstavligen öppna min dator och titta på vad som händer i Japan eller i New York just nu.

Jag kan dansa med någon som är i New York. Och det finns många som tar dansklasser av någon pionjär någon annanstans istället för att gå i dansskola här i Finland. Det finns virtuella battles och du kan ha en avatar som dansar och allt det här är något som vi kommer att se mer och mer av i framtiden. Det gör att dansen blir lite mer tillgänglig så där geografiskt sett men samtidigt tycker jag att det inte kan ersätta det fysiska.

Sen ska man också komma ihåg att dans inte bara är kroppsligt utan kan också vara väldigt symboliskt. Även inom hiphopen finns till exempel många rörelser som betyder olika saker, vi har crip walking som är en gängdans eller krumping som har varit kristna ungdomars dans. Den här symboliken är helt omöjlig att tolka om man inte förstår den. Jag tänker att det är lite på samma sätt inom modern konst, där finns nästan alltid en länk till något som har kommit tidigare.

Så dans är något fysiskt men dans är också något som händer mentalt, för det är inte alla som har den kroppsliga möjligheten att dansa på vissa sätt. Dans kan hända på så många nivåer".

Julian Owusu håller upp sin rockkrage och ser rakt in i kameran.
Bildtext "Dans är fysiskt men dans är också något som händer mentalt."

Sociala medier gör det möjligt att så att säga "leva i sin egen bubbla". Att välja den info vi vill nås av, välja dem vi interagerar med, vilket i förlängningen gör det svårare att förstå dem som tänker och resonerar annorlunda än vi. Om vi då tänker 20 år framåt, vad kan följderna bli?

"Finns det en risk att vi lever för mycket i en bubbla och inte når varandra, inte förstår varandra i framtiden? Ja, men det händer å andra sidan redan nu, för det handlar ju också om relevans och prioritering, vad som är viktigt för någon just nu.

Om jag tänker på frågor som är relevanta för mig när jag sitter här på Konstuniversitet så är det inte samma frågor som är relevanta för en uigur på ett fångläger just nu. Vi har olika verkligheter, olika frågor som är viktiga, men min verklighet är inte universell även om den är sann och verklig. Det tycker jag är viktigt att komma ihåg, speciellt här ur västvärldens perspektiv.

Jag tycker det är viktigt att man försöker komma ihåg att det inte finns några universella sanningar, det finns många versioner av livet som man ser och tittar på, om vi till exempel tittar på en hand så finns det den här sidan men sen finns det också baksidan av handen. Man kan bara visa ena sidan åt gången men den andra finns ändå".

Julian Owusu håller båda handflatorna upp mot kameran, hans ansikte skymtas mellan händerna.
Bildtext "Kanske det är något som förändras inom de närmaste 20 åren. Att vi har fler ord och mer diversitet inom den diskussionen och mer förståelse av många verkligheter som finns samtidigt.”

"Jag får många frågor om identitet, etnicitet och mångfald. Och jag tror inte att identitetsfrågor är något som vi kommer att lämna de närmaste 20 åren. För om vi jämför med hur det var för 15–20 år sedan så är skillnaden inte att mångfalden finns idag utan att mångfalden syns.

Det är den stora skillnaden, nu börjar det finnas utrymme att prata om de här frågorna. Det börjar finnas verktyg och ord. Men det betyder inte att allt har förändrats och det betyder inte att allas frågor inom mångfald har fått svar.

Det finns så många frågor inom begreppet mångfald och en del av dom har inget att göra med varandra. Så kanske det är något som förändras inom de närmaste 20 åren. Att vi har fler ord och mer diversitet inom den diskussionen och mer förståelse av många verkligheter som finns samtidigt".

Om du skulle kunna skicka ett meddelande till dig själv om 20 år?

"Jag hoppas du ännu orkar vara nyfiken. För det är ganska enkelt att bli cynisk och att stanna upp".

Dansaren Julian Owusu hoppar upp i luften på en tom, nattlig gata.
Bildtext Julian Owusu