Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Film: Spencer – tre laddade dygn med Kristen Stewart som prinsessan Diana

Uppdaterad 15.02.2022 17:02.
Kristen Stewart fotad baifrån iklädd en vit prinsesslik klänning.
Bildtext Prinsessan och hela kungariket. Kristen Stewart gör rollen som prinsessan Diana i Pablo Larraíns film Spencer.
Bild: Finnkino Oy

Hur kände hon sig inför omgivningens krav? Vart ville hon fly? Vad gjorde hon när ingen såg? Pablo Larrain målar starka bilder av yttre tryck och inre kaos.

En ung kvinna rattar en elegant bil genom den engelska landsbygden. Julen nalkas och hon är på väg mot familjefirandet. De övriga är redan samlade; mannen, barnen, svärföräldrarna.

Men det är inte någon stämningsfull förväntan som vilar över hennes anletsdrag. Istället verkar en stram stress hålla hennes kropp i ett fast grepp. Det är som om hon samlade krafter inför ett kommande fältslag.

Tre dagar. Tre dagar måste hon klara av att hålla andan, spela en roll, bete sig som folk.

Eller nej, inte som folk - som en prinsessa.

Snygg avgränsning

Den chilenska regissören Pablo Larrain har gjort ett smart val när han avgränsat sin berättelse till att handla om enbart tre dygn i Dianas liv.

Ett grepp han framgångsrikt använde även i filmen Jackie (2016) som skildrade en reporters möte med Jacqueline Kennedy kort efter mordet på John F Kennedy.

Natalie Portman som Jackie Kennedy i röd klänning stående i ett vackert rum.
Bildtext Woman in red. Natalie Portman som Jacqueline Kennedy i filmen Jackie.
Bild: Stephanie Branchu

I Spencer handlar det om tre dygn under julhelgen 1991 - året innan skilsmässan var ett faktum. En helg under den tid på året då man i familjens hägn förväntas odla idel harmoni.

En tid som på Sandringhams slott innebär minutiöst planerade måltider som intas i minutiöst planerad klädsel. Hela helgens garderob rullas tidigt in i respektive rum med prydliga instruktioner fastnålade i tyllen.

En klänning till frukost, en annan till lunch. Byte till middag och eftermiddagste. Allt enligt ett inrutat mönster.

Den brittiska kungafamiljen samlad till ett porträtt julen 1991 i filmen Spencer.
Bildtext Familjen är värst. Diana (Kristen Stewart) längst till vänster i övre raden.
Bild: Finnkino Oy

Men innan någon överhuvudtaget tillåts uppsöka sina rum är det dags att vägas in. Enligt gammal tradition måste nämligen gästerna väga sig vid ankomst och avfärd för att man skall kunna mäta graden av belåtenhet under vistelsen.

Diana (Kristen Stewart) är allt annat än belåten när hon sätter sig till rätta för att än en gång vägas på guldvåg. Under äktenskapets gång har hon upprepade gånger befunnits väga alltför lätt.

Smärtsamt vackert

Det är lätt att bli visuellt förförd av Pablo Larrains berättande. Miljöerna är drömlika, sinnestillstånden mardrömslika - men på ett vackert sätt.

Den magra och trötta Diana pendlar ofta på gränsen till sammanbrott, ett mentalt tillstånd där minnesbilder från det förflutna blandas med rena hallucinationer.

Kristen Stewart i extrem närbild i rollen som prinsessan Diana.
Bildtext Lämna mig ifred. En trött prinsessa i Kristen Stewarts gestaltning.
Bild: Finnkino oy

I en stark middagsscen slukar hon girigt pärlorna i det halsband som lagt ett stryptag kring hennes hals. Pärlorna visar sig vara svåra att svälja och kväljningar får det att vända sig i magen på åskådaren.

På motsvarande sätt drabbas man av yrsel när hon virvlar omkring i en dans med en ballerina som kanske är hennes yngre jag. Eller ett fragment av en dröm.

Snygg symbolik

Visuella symboler kan ibland bli pinsamt övertydliga, men Larrain handskas snyggt med sina bilder.

När Diana på en åker ser en fågelskrämma som iklätts hennes pappas gamla oljerock känns det därmed helt logiskt att hon låter tvätta den för att sedan svepa plagget kring sig när hon känner sig frusen och otrygg.

På samma sätt som man förstår att hon i skydd av mörkret vill uppsöka det fallfärdiga hus där hon tillbringat sin barndom. Ett hus som hämtat ur en skräckfilm, men öppet för en allmänmänsklig längtan efter att hitta tillbaka in i det förflutna.

Kristen Stewarts Diana i svarta kläder stående ensam vid ett fönster.
Bildtext Var är jag, vart kan jag gå? En svartklädd Diana ser tillvaron i svart.
Bild: Finnkino Oy

Tillbaka till ett lyckligare då. Till ett bättre förr.

Kristen Stewart?

De senaste åren har vi sett många skådespelare tolka Diana - både på film och i tv-serien The Crown. Denna gång är det den forna Twilight-stjärnan Kristen Stewarts tur att prata, posera och gå som världens mest kända prinsessa.

Och visst gör hon det väl - med rätt intonation och en blick som är ömsom skygg, ömsom sprallig.

Kristen Stewart poserar i hatt med flor.
Bildtext Se mig, men titta inte på mig! Den skygga versionen av Diana skyr fotoblixtarna.
Bild: Finnkino Oy

Men frågan är om helheten vunnit på att göra även gestaltningen av huvudpersonen mera stiliserad? Som så ofta när det gäller biografiska tolkningar finns här en risk att åskådarens blick undermedvetet hela tiden zoomar in likheter och skillnader på ett sätt som skymmer den större bilden.

Bilden av en människa som närmar sig bristningsgränsen.

Hur som helst skall man inte låta sig avskräckas av att Spencer innehåller element av stress, bulimi och akut ångest - den bjuder nämligen också på en av de mest befriande filmögonblick man kan föreställa sig. En scen när den smärtsamma skönheten övergår i skön lättnad.

Lyssna på Kulturpodden om bl.a. filmen Spencer:

Den laddade helgonglorian - från Lucia till Diana - Spela upp på Arenan