Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Journalisten Christa Mickelsson: Mina svårigheter att prata har blivit min superkraft

En ljushårig kvinna klädd i en vit tröja småler mot kameran. Bakgrunden är ett vitt vinterlandskap.
Bildtext Christa Mickelsson jobbade som journalist på Kyrkpressen när hon fick en massiv hjärnblödning och förlorade sitt språk. I dag är hon osannolikt nog tillbaka på tidningen.

Hon satt i bilen och väntade på sin dotter. Plötsligt kände hon att allt inte stod rätt till. Hon lyckades få upp bildörren och föll ut på parkeringen. Där låg hon och tittade upp mot himlen tills ambulansen kom. Christa Mickelsson vinterpratar om det här.

Varje år drabbas 25 000 finländare av en stroke. 68 personer varje dag. Av dem dör ca 4 500 varje år, vilket gör stroke till den tredje vanligaste dödsorsaken i Finland. En av dem som drabbades var journalisten Christa Mickelsson. En vacker septemberdag för fyra år sedan brast ett blodkärl i hennes hjärna.

Christa Mickelsson vinterpratar om livet före och efter sin massiva hjärnblödning. Hon berättar också om de små framstegen som är viktiga, som dagen då hon fick börja köra bil igen.

Stroke är ett samlingsnamn för olika skador på hjärnan, som hjärninfarkt, hjärnblödning och olika störningar i hjärnans blodkärl.

Christa Mickelsson var 33 år när ett blodkärl brast i hennes hjärna och hon fick en massiv hjärnblödning. Ingen vet varför det hände, hon levde ett sunt liv, hon varken rökte eller drack och hade inte högt blodtryck.

En kvinna ligger i en sjukhusbädd med slutna ögon och slangar kopplade till huvudet och ansiktet.
Bildtext Denna bild publicerar Christa på sitt Instagramkonto @christa_mi vid varje årsdag av sin stroke för att påminna sig själv och andra om att livet är skört.

– Min hjärnblödning är ett mysterium. Det finns ingen förklaring. Men hela vårt liv är ett mysterium, säger Christa Mickelsson.

Skadorna efter en stroke varierar. När Christa vaknade upp efter operationen var hon förlamad på ena sidan och hade förlorat sin talförmåga.

– Jag hade fått afasi. Jag visste inte ens vad afasi var. Och på skalan lindrig, medelsvår och grav hade jag fått grav afasi. Jag kunde varken tala eller skriva.

Kommunicerade genom att vifta upp och ner med handen

Eftersom Christa varken kunde tala eller skriva utvecklade hon ett eget språk på sjukhuset. Hennes högra sida var förlamad, men den vänstra handen fungerade. Med den viftade hon upp och ner. Hon kunde också skaka eller nicka på huvudet när någon ställde en ja- eller nej-fråga.

– Men oftast blev det fel. Jag nickade när jag egentligen ville skaka på huvudet.

Familj och vänner besökte Christa på sjukhuset, men det var tungt att inte kunna kommunicera. Hennes man Linus förstod henne rätt bra, också utan orden, och kunde tolka.

– Afasi är en tystnadens sjukdom. Det var svårt att ta emot besök och inte kunna kommunicera, för besökaren och mig.

En kvinna håller om ett spädbarn på en sandstrand medan hon ser mot en annan liten flicka som går bredvid.
Bildtext Christa och barnen på en av många familjeresor, före hjärnblödningen. Barnen anpassade sig förvånansvärt bra till mammas nya verklighet.

Christa fick träffa en talterapeut. Själv var hon hoppfull, övertygad om att skadan var övergående. Men talterapeuten gav henne inte mycket hopp. På sjukhuset kämpade hon med orden, med kroppen som inte ville. Hon kunde varken tala eller skriva.

– Jag, som började läsa när jag var tre, skrev som fyraåring, fick allt rätt i diktamen och nu jobbade som journalist på en tidning, visste inte längre hur man skrev.

Men en dag lyckades Christa säga det enklaste ordet av alla: Mamma.

– Mamma. En vokal kombinerad med en konsonant. Jag glömde hela tiden hur munnen skulle formas, därför sa jag mamma i matsalen, i mitt rum, när jag inte kunde sova på natten. Mamma. Vilket vackert ord.

Christa har valt att vara öppen och dela sitt liv

Under en av permissionerna från sjukhuset första hösten efter hjärnblödningen fick Christa hjälp med att skriva ett inlägg på Instagram. Hon hittade ödessyskon runt om i världen som har följt hennes framsteg.

– Jag har valt att vara öppen med min afasi. Jag har aldrig skämts för den. Jag valde inte att få en hjärnblödning, men jag vill göra mitt liv till någonting bra.

Christa säger att hon hade tur. Hon lärde sig gå och tala igen, även om talet är långsammare än tidigare. Många afatiker lär sig aldrig tala på nytt. Hon är också tillbaka i arbetslivet.

Fem kvinnor småler mot kameran. De poserar tätt intill varandra och framför dem står ett bord med halvt uppätna tallrikar.
Bildtext Christa är tillbaka på sitt jobb som journalist på Kyrkpressen, tvärtemot vad läkarna trodde. Här firar hon sin 35-årsdag med vänner och kolleger, fr.v. Ulrika Hansson, Sofia Torvalds, Christa, Nina Österholm, Erika Rönngård.

– Min afasi har blivit min superkraft på jobbet. När jag intervjuar människor frågar jag inte för mycket.

När Christa inte fyller ut pauserna med nya frågor fortsätter människorna att berätta. När hon, med sina begränsningar, vågar visa sig sårbar blir det också lättare för den hon intervjuar att vara det.

– Jag låter människan berätta istället. Jag är inte rädd för pinsamma pauser.

Vegas vinterpratare sänds 27.12–31.12 vardagar kl. 10:03 och 18:03. Du kan lyssna när som helst på Arenan, programmet finns tillgängligt i ett år.

Den musikfria podcasten finns tillgänglig tills vidare, den kan du ladda ner och lyssna på också utomlands.

MUSIK

Röyksopp & Robyn: Monument

Leonard Cohen: You Want it Darker

The Beach Boys: God Only Knows

Paula Vesala: Tulkoon mitä vaan

Fleetwood Mac: Landslide

Laleh: Some Die Young

Mares: Cyklar ni så springer jag