NHL-kolumnen: OS-hockeyns största problem står i coronakrisens skugga – turneringen måste flyttas permanent till Nordamerika
Senaste vågen av corona i kombination med kinesiska karantänregler hotar köra NHL:s OS-medverkan i sank. Krisen gömmer sig ändå under det största problemet – OS-hockeyn behöver tänkas om.
I Yle Sportens NHL-podd den här veckan är det Sebastian Ahos genialitet, de mörka molnen på OS-himlen och Rasmus Ristolainens spelarprofil som Mattias Simonsen och Anders Nordenswan diskuterar.
Coronaviruset stoppade glödheta Sebastian Aho – orosmolnen hopar sig samtidigt över NHL-spelarnas OS
När NHL-kommissionärerna Gary Bettman och Bill Daly förra veckan höll presskonferens i samband med ligahöjdarnas sammankomst handlade mycket om OS. Den nya coronavirusexplosionen och OS-värdlandet Kinas karantänsregler väcker stor oro – av goda skäl.
Största orosmomentet i slutet av förra veckan var det fortfarande obekräftade budskapet från arrangörens sida om att en spelare som smittas av covid-19 under OS hamnar i en upp till fem veckor lång karantän – i Kina. En vecka senare är karantänsreglerna fortfarande oklara.
Kommissionärernas budskap var ganska tydligt: det här ser inte bra ut alls (med tanke på NHL-spelarnas OS-medverkan), vi är oroliga, men vi har gett ett löfte till spelarna (spelarfacket NHLPA). Det här är spelarnas beslut, vi respekterar det.
"Om de verkligen vill åka" var något som Bettman i lite varierande ordalag upprepade gång på gång. Han sa också helt tydligt ifrån att ligans ägare, och därmed också kommissionären och hans stab, inte gillar hela tanken med OS: "men vill de verkligen åka, så har vi gett ett löfte..."
Vicekommissionär Bill Daly fyllde på med konstaterandet om att den 10 januari de facto inte alls är deadline för NHL:s medverkan i OS. Fram till presskonferensen trodde åtminstone hela journalistkåren att det var just vad den 10 januari är. Nu blev det klart att ingen deadline finns.
NHL kan dra sig ur OS-turneringen egentligen hur sent som helst. Det är bara de slutliga trupperna, med NHL-spelare, som ska slås fast den 10 januari.
Presskonferensens viktigaste budskap var kristallklart: det är fullständigt galet att spelarna vill till OS.
Coronaoron är ytterst befogad
Omöjligt att kritisera NHL-lagens ägare för att vara otroligt oroliga över insjuknade publikmagneter som i värsta fall skulle bli och sitta i Kina medan NHL rullar på. Speciellt då smittläget i NHL och hela världen blir ordentligt värre dag för dag.
Tänk dig skräckscenariot för till exempel Toronto Maple Leafs: OS är över men den ytterst smittsamma omicronvarianten har tagit sig in i OS-bubblan och drabbat Auston Matthews, Mitch Marner, John Tavares och William Nylander. Stjärnorna sitter fast i Kina till mitten av mars.
Karantänsreglerna måste snabbt bli tydligt formulerade och garantera NHL rätten att ta hem sina spelare direkt när OS är över. I annat fall har åtminstone undertecknad full förståelse för varje klubbägare, GM och enskild spelare som inte vill ha något med OS i Peking att göra.
I och för sig: om smittspridningen fortsätter att orsaka förändringar i NHL:s spelschema i den takt som vi sett under den här veckan så avbryts hela OS-diskussionen mycket snabbt från ligans sida. Smärtgränsen för flyttade matcher (=livsviktiga intäkter) är nådd alldeles inom kort.
Då kan NHL-ägarna använda sin dokumenterade vetorätt och på sitt sätt rädda spelarna från tvånget att bekänna färg gällande hur viktigt det är att spela för sitt land i dessa tider. Det är helt klart att valet kommer att dela spelarna, inte minst utgående från nationalitet.
Spelarna är vanligtvis måna om att inte smutsa sina fingrar i kontroversiella frågor. Därför känns det inte alls långsökt att spelarfackets nordamerikanska ledning bakom låsta dörrar ber ägarna ta beslutet. Det skulle rädda stjärnorna från att verka själviska och ointresserade av landslaget.
Sorgligt, men för tillfället nästan oundvikligt att vi inte får det NHL-OS den lilla men passionerade hockeyvärlden drömt om. Speciellt bittert känns det säkert för oss här i Europa där landslagshockeyn har en ännu större prestige än i Nordamerika, som klart prioriterar NHL.
Fortfarande är ändå allt möjligt – och hoppet är som bekant en seglivad jäkel.
OS-hockeyns största problem hamnar i den akuta krisens skugga
Något som lätt blir bortglömt i nuläget är hur avoga NHL-ägarna i största allmänhet är gällande att släppa iväg sina spelare till OS. Även då är allt är frid och fröjd på virusfronten.
Varje OS-turnering som spelats med NHL-spelare har föregåtts av en jo-nej-om-långkörare, som först i så gott som sista stund har gett önskat resultat. Det är tröttsamt, det är tragiskt och det visar med all tydlighet att de som betalar stjärnornas löner verkligen inte är vänner av OS-hockeyn.
Kan man klandra dem för det?
OS-turneringen spelas mitt i NHL-säsongen och dessutom i ett mycket viktigt skede, då det gäller att antingen inleda en slutspurt mot en plats i playoff, eller att trygga sin position på bättre sidan om strecket. Minns då att bara hälften av lagen når slutspel – och slutspel ger stort klirr i kassan.
Dessutom är februari månaden då Super Bowl avslutar NFL-säsongen och baseballigan ännu inte startat. I klarspråk: NHL erbjuds ett några veckors fönster att dra åt sig extra intresse av proffsligahungriga amerikanare och få en del nya fans.
Tänk dig själv som ägare av ett NHL-lag när beslutet om OS-pausen med alla konsekvenser och risker blir aktuellt. "What’s in it for me" är en mycket berättigad fråga.
I nuvarande situation är den uppblåsta och verklighetsalienerade olympiska kommittén egentligen inte färdig att ge någonting i utbyte mot att NHL förser OS med sådan stjärnglans som vinterspelen annars inte riktigt kan stoltsera med.
Norska längdåkare och ryska konståkerskor i alla ära, men egentligen är det bara de största alpina namnen som får uppmärksamhetsmätaren att vibrera ordentligt utanför de inbitna vintersportlanden. När Wayne Gretzky 1998 landade i Nagano, var det som Elvis hade anlänt.
Och när situationen som bekant är den att alla toppnationernas bästa möjliga lag nästan uteslutande består av NHL-spelare är det också minsann på sin plats att NHL ska få en stor bit av kakan.
IOK och IIHf borde ta sig en ordentlig funderare
Om inte Internationella olympiska kommittén och Internationella ishockeyförbundet gemensamt når insikten om att NHL har den obestridliga huvudrollen i en intressant OS-turnering ser det mörkt ut gällande herrarnas landslagshockey.
Det finns ingen regelbundet återkommande och idrottsligt sett trovärdig toppturnering inom ishockeyn. OS är den logiska omgivningen för en ”best on best”-sammandrabbning och fyra år mellan turneringarna ger den behövliga prestigen till en sådan hockeyfest.
Alternativet är NHL:s eget World Cup-format som mycket oregelbundet pressas in precis före NHL-säsongen startar. Spelarna är fortfarande långt från toppform, hockeypubliken har sommarväxeln i och dessutom förändras turneringens upplägg från gång till gång.
Den senaste World Cup-turneringen var ungefär lika seriös som Walt Disneys Mighty Ducks-filmer. Det är kul och hälsosamt att hockeyn slutar vara skyltfönster för insnöade Don Cherry-typer, men någonstans går gränsen för vad man får göra med en landslagsturnering.
IOK har alla möjligheter att erbjuda en verklig "win-win"-lösning. Om viljan och insikten finns.
Lösningen är egentligen solklar – bara man accepterar fakta
Klubbägarna och ligans ledning skulle garanterat tända på idén att OS-turneringen ordnas av NHL – i Nordamerika. Det känns dessutom ganska oundvikligt att det bara är en tidsfråga innan det blir omöjligt att fortsätta med nuvarande mastodontprojekt som bara ett fåtal länder går i land med.
Framtiden är att dela på spelen och undvika närmast absurda nationalistiska shower och vansinniga skrytbyggen som inte tål någon objektiv hållbarhetsgranskning. Skulle passa utmärkt att hockeyn visar vägen och flyttas dit spelarna och infrastrukturen redan finns.
När det gäller det som slutligen avgör – pengar – så skulle alla kunna skratta hela vägen till banken. OS är ett så penningladdat och prestigefyllt evenemang att NHL-ägarna garanterat skulle få tillräckligt med nytta för varumärket och en tillfredställande summa pengar att dela på.
Det skulle såklart innebära att IOK glömmer sitt monopol på alla intäkter och rättigheter och nöjer sig med en betydligt mindre del av intäkterna från hockeyturneringen. Men i och med att NHL vet hur man arrangerar hockeyevenemang, så skulle IOK få sin del lika lätt som Manu fick sin middag.
Bara verkligt dåliga förhandlare och riktigt usla jurister kunde undgå att komma till en lösning som ger båda parter riktigt mycket av det mätbara goda som kallas bland annat fyrk, klöver och kosing.
Träden eller skogen?
OS-hockeyn skulle bli en återkommande och otroligt välarrangerad stjärnshow, som skulle höja vinterspelens prestige, hockeyns popularitet i USA och få tummen upp av både det sändande tv-bolaget och alla multinationella sponsorer.
För att inte tala om spelarna som garanterat säkert gärna håller till i bekanta ishallar och de femstjärniga hotell som miljonärerna är vana vid.
Till allt på råga skulle NHL vart fjärde år kunna ta kanske till och med sex omgångar bort från grundseriens schema utan att förlora pengar – NHL:s penningströmmar bleknar trots allt i jämförelse med vad OS generar.
Ishockeyn kan få sin riktiga, trovärdiga och framförallt regelbundet återkommande vem är vem-turnering. Det enda som egentligen krävs är att se skogen istället för att stirra sig blind på träden.
I väntan på bättre tider – tack för att du läste
Källor: sportsnet.ca, nhl.com, thehockeynews.com