Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Spelutvecklaren och grafikern Ludwig Sandbacka: "Jag hoppas att folk i framtiden ser på gaming med större ömhet och nåd"

Närbild på Ludwig Sandback som ser rakt in i kameran och drar ner kragen på sin blus så att man ser att han målat tre hjärtan på bröstet. Vid sidan av honom en textplansch där det står framtidens konst.
Bildtext “Jag är väl en historieberättare, säger Ludwig Sandbacka.

"Jag tror att det kommer att finnas ångestkonst om den sista isbjörnen, klimatflyktingkonst och protestkonst mot världen". Det säger Ludwig "Ludde" Sandbacka som är spelutvecklare, grafiker och illustratör.

Ludwig Sandbacka

Född 1991. Speldesigner, bildkonstnär, bildkonstlärare och illustratör eller som han själv uttrycker det – historieberättare.

Har studerat grafisk konst vid Winchester School of Arts i Storbritannien och Game Art, design and development vid Kungliga Danska Konstakademin i Köpenhamn.

Skrivit teaterpjäser för Korsholms teater. “Jag är väl en historieberättare om jag måste definiera mig som konstnär.”

Egentligen är jag lite obekväm att stå framför kameran, säger Ludwig. Men när han träffar fotografen Frida Lönnroos och stiger in i den vita studion slår han ut med händerna och säger “I am clay” – jag är lera. Formbar och möjlig. Efter det sprudlar det idéer från honom och fotografen.

Ludwig Sandbacka sitter på golvet och håller i en pall som han trätt över huvudet.
Bildtext "I am clay – jag är lera" säger Ludwig till fotografen, formbar och möjlig. Och idéerna tar inte slut då de sätter igång.

Spelindustrin växer hela tiden och är idag större än film- och musikbranschen. Enligt en finländsk undersökning från 2018 är medelåldern för en digitalspelare 38 år.

“När man pratar om dom som spelar spel så tänker man ofta kanske på personer som mig, relativt unga män som sitter i mörka rum och spelar (skratt). Men min mamma spelar mera än jag gör, hon gör det på telefon, så jag skulle kalla henne för en spelare fast hon kanske inte själv skulle göra det.

Jag tror att spelkonst kommer att bli mycket större än vad det är idag.

Jag tror att industrin bara kommer att bli större i takt med att dom som nu är i min ålder, som vuxit upp med spel, får egna barn och delar med sig av sitt spelintresse till sina barn. Spel kommer helt enkelt att bli en större och mer etablerad del av nöjeskulturen, hur vi slappnar av, hur vi berättar historier och hur vi upplever världen.

Jag tror det kommer bli vanligare med spel i undervisning, jag tror företag kommer att använda gamification för att lösa problem, göra spel av problem eller använda spelmekanik för att motivera människor. Ju mer vår förståelse för spel och den mänskliga interaktionen med spel utvecklas desto mer kommer spel att finnas överallt i våra liv, så jag har stora förhoppningar för spelkonsten.”

Framtidens konst

Presenterar sex visioner om hur konstscenen ser ut på 2040-talet. Matilda Södergran, Julian Owusu, Ida Kronholm, Ludwig Sandbacka och Edith Hammar presenterar sin syn. Serien avslutas med fyra kritiker som diskuterar framtiden.

Ludwig Sandbacka ser ut att levitera över en svart soffa.
Bildtext "Jag tror att spelkonst kommer att bli mycket större än vad det är idag."

“Jag hoppas att människor om 20 år inte längre har en hotbild gentemot spelkulturen. Folk är stolta när deras barn ligger och läser sex timmar men är oroliga då deras barn sitter och spelar sex timmar.

Jag säger inte att man inte ska hålla koll på skärmtid. Och spelberoende är en verklig grej. Men spelberoende dyker inte upp om du är en lycklig och hel individ, utan om du mår dåligt och försöker fylla det mörka, det brustna inom dig med en flyktväg som belönar dig. Allting som ger njutning, alkohol eller porr eller något annat, kan bli beroendeframkallande. Jag hoppas därför att vi kommer till en punkt där vi hittar en balans mellan rädslan för spel och respekten inför det. Att vi inser att spel kan vara en viktig del av våra barns liv och att många människor fått stora upplevelser då de har spelat.

Det finns till exempel otaliga historier om transpersoner som spelat karaktärer på nätet och i den virtuella världen skapat sitt ideala jag innan de vågat ta steget ut och berätta för andra vem de är, vilket ju är fantastiskt. Eller folk som är ensamma men hittat en community genom spel, de har kanske inte kompisar i sin by där hemma men har en kompis i Kanada och en i Brasilien och det är deras community.

Jag hoppas därför att folk ser på spel med större ömhet och större nåd och inte beskyller spelindustrin och spel för allt våld i världen eller alla problem.”

Närbild på tre hjärtan som Ludwig Sandbacka målat på sitt bröst.
Bildtext "Jag hoppas därför att folk ser på spel med större ömhet och större nåd ."

Det talas idag mycket om virtuella eller förstärkta verkligheter (augmented reality), metaverse eller ett fiktivt universum. Och det är främst olika företag som ivrigt lanserar nya modeller för hur vi i framtiden ska kunna kommunicera och umgås.

“Jag tror att min generation kommer att bli mer obekväm med att företag kontrollerar och har makt över våra liv. Vi börjar nu redan se en trend speciellt gentemot Facebook men också andra stora mediagiganter. Kritik för att dom censurerar vissa saker och framhäver andra, att dom får oss att bli aggressivare och sämre människor på nätet. Jag tror att vi kommer att decentralisera istället för att försöka skapa ett metaverse.

Unga röster idag pratar mycket om att du till exempel inte blir en biljonär genom att göra goda gärningar, utan du blir det genom att betala folk för lite lön, gömma dina inkomster i olika skatteparadis. Så jag tror att dom som vuxit upp med att bankerna föll och recessionen, börjar ifrågasätta om vi kan ha ständig tillväxt och uppgång. Kan vi alltid vilja ha mera på en planet där vi har finita resurser?

Jag tror att min generation och dom som är yngre börjar förstå det här, att klimatet kommer att sätta stopp för saker. Att vi inte kan låta konsumtionskulturen leda oss längre.

Men jag tror inte att teknologin är på väg bort, tvärtom tror jag att vi bara blir mer och mer integrerade med vår teknologi. Vi har till exempel en generation i högstadiet som aldrig upplevt livet utan en konstant kontakt till sin telefon och till sociala medier. Vilket är både skrämmande och spännande, och det kommer väl bara att fortsätta.

Jag har ingen aning om vad nästa grej kommer att vara, vilken form det tar, men det kommer att komma något annat och då får vi vänja oss vid det.”

Ludwig Sandbacka håller ut händerna och tittar snett åt sidan.
Bildtext “Jag tror att min generation kommer att bli mer obekväm med att företag kontrollerar och har makt över våra liv."

“Klimatförändringen kommer definitivt att påverka konsten, som allting kataklysmiskt (världsomstörtning, naturkatastrof). Jag må kanske vara lite pessimistiskt i det här fallet men det verkar inte som att vi kommer att möta gränserna för att temperaturen stiger.

Jag tror att det kommer att finnas ångestkonst om den sista isbjörnen och klimatflyktingkonst och protestkonst mot världen och jag tror att det kommer att finnas skräpkonst samlad av plast från botten av Marianergraven.

Jag tror att en stor del av människans frustrationer kan ges uttryck i konst. Konst kan ju också vara bara något trevligt och eskapism och nånting som tar oss bort från det jobbiga, men det kan också lyfta fram det jobbiga och få oss att iaktta det.

Det kan hända att vi övergår till mer digital konst, då sparar vi åtminstone på materialkostnader. Men digital konst kräver datorer och energi, som i sig förstås också är problematiska. Jag tror ändå inte att de gamla konstformerna kommer att dö ut helt. Men som med allting så måste vi hitta en balans mellan formerna och jag tror att klimatförändringen kommer att hjälpa oss eller tvinga oss till det.”

Ludwig Sandbacka sitter på golvet i studion med ögonen slutna.
Bildtext “Klimatförändringen kommer definitivt att påverka konsten."

Då man idag talar om spel är det väldigt mycket fokus på dels den kommersiella sidan, på spelindustrin, och dels på e-sporten och hur stor och populär den sporten är. Men spel kan också vara konst och eftersom du som spelare aktivt är med och påverkar handlingen kan också den emotionella upplevelsen i ett spel bli väldigt stark.

“Min plan då jag börjar utveckla ett spel är att min huvudkaraktär är en homosexuell person, queer. För jag skulle vilja ge fler människor möjligheten att förstå hur det är att vara gay, vilket spel kan göra, för att du sätter dig i någon annans position och aktivt fattar beslut i deras liv.

Personligen tycker jag ju att spel som ställer en inför emotionella beslut är något av det häftigaste som görs just nu. Där man får sitta och väga ett beslut mot ett annat och känna av konsekvenserna, att man faktiskt har känsloångest.

Till skillnad från nästan alla andra former av underhållning eller konst så får du fatta egna beslut i spel, du är en aktiv deltagare och påverkar historien. Och det kan göra saker så mycket värre när du inser att jag fattade det här beslutet för tio minuter sen och det betyder att dom här karaktärerna som jag bryr mig jättemycket om nu kommer att dö.

Plötsligt vet man mera om sig själv, vilken etiskt grund man har och varför man fattar dom beslut man gör. Och man förstår också bättre andra människor. För det handlar om rollspel, om att få sätta sig in i någon annans situation, göra val, känna empati och se konsekvenserna av det, det är fantastiskt eggande och upphetsande och trevligt.”

Ludwig Sandbacka sitter på golvet i studion och ritar på sin ipad.
Bildtext "Konsten sitter inte i hur verkligheten är utan hur du presenterar den."

“Som bildkonstnär tränar man sig åtminstone i början till att vara fotorealistisk, att rita så som verkligheten är. Men sen när man lärt sig det så inser man att det är ganska tråkigt, för konsten sitter inte i hur verkligheten är utan hur du presenterar den. Och sen jobbar du för att komma bort från det här perfekta fångandet av ett ögonblick och istället fånga din känsla av ögonblicket.

Det är så med spel också, det är jättefint att vi går mot bättre grafik, men är det det vi vill göra? Kanske för vissa spel är det bra med realistisk grafik men många spel använder pixelart och de kan vara precis lika emotionella som en fullt simulerad verklighet. Så jag tror att spel kommer att gå i mycket olika riktningar.

Jag tror också att det alltid kommer att finnas en kurerande hand som styr hur spelen fungerar, men jag hoppas att vi kommer till en punkt där vi kan simulera verkligheten och verkligen kan berätta historier från ett annat perspektiv.”

Ludwig Sandbacka sitter och ser ner i golvet.
Bildtext "Jag tror inte virtuella upplevelser kommer att ersätta verkliga upplevelser."

De konstupplevelser vi har idag blir i allt högre grad digitala. Det är inte längre enbart filmer vi streamar utan vi kan också ta del av streamade konserter, teaterföreställningar eller rundvandringar i konstmuseer. I takt med att museer och arkiv digitaliserar sina verk blir det också vanligare med helt digitala utställningar. Följande naturliga steg skulle väl då vara att vi i framtiden allt mer lever i en virtuell verklighet.

“För att virtuell verklighet eller metaverse ska kunna ersätta verkligheten överhuvudtaget så måste vi ha full immersion, vi måste ha taktila sensationer, vi måste kunna ta på saker, lukta, dofta. Annars kommer den aldrig att mäta upp mot verkliga världen.

I en värld där vi ska flyga mindre och konsumera mindre och vara mindre själviska med våra behov och våra upplevelser så kan till exempel en virtuell upplevelse vara ett bra alternativ. Vi har inte alla möjligheten att flyga till Rom och se sixtinska kapellet, men virtuellt kan vi få upplevelsen, till en viss grad.

Men jag tror inte virtuella upplevelser kommer att ersätta verkliga upplevelser, de är ett komplement till, inte en ersättning för, hoppas jag, annars kommer jag att få ta tillbaka allt jag sagt (skratt).”

Ludwig Sandbacka tittar rakt in i kameran och ler finurligt.
Bildtext "Jag tror också att människor alltid kommer att vilja ha möjligheten att koppla ur och välja bort."

“Jag tror inte vi inom 20 år har en äkta, artificiell intelligens som ser sig själv som unik. Men jag är ganska säker på att vi har en sån processorkraft att vi relativt bra skulle kunna simulera en person men den skulle fortfarande vara inom ramarna för dess programmering.

20 år är kanske optimistiskt eller så inte, jag har ingen aning om hur långt vi kommit då men det kommer definitivt att hända. Och en simulerad verklighet tror jag också vi är på väg mot, om det är dit vi ska? Om det är det vi vill?

Jag tror själv kanske mera på augmenterad verklighet, det som Pokemon Go redan visat eller att vi går omkring med glasögon och genom dem får reklam direkt riktad till oss. Men jag tror också att människor alltid kommer att vilja ha möjligheten att koppla ur och välja bort.

Men jag tror att artificiell intelligens kan skapa “konst”, grafik åtminstone och visuellt material definitivt. Jag tror att AI skulle kunna tränas, programmeras och uppmuntras till att skapa. Att tillåta saker att vara fel och bedöma sig själv om den gillar det den har skapat. Men frågan är - varför skulle vi göra det?

Det beror ju också på hur vi definierar konst. Konst har ofta en kontext, konst är ofta en reaktion på nånting och har ofta en förklaring som konstnären kan ge. Det är inte bara talangen som krävs för att göra det utan också idén bakom det.

Jag vill höra vad konstnären sagt om sin konst och jag följer vissa konstnärer som jag vet tilltalar min upplevelse av världen. Visst skulle det vara häftigt att se vad AI vill skapa men jag tror inte att det skulle kunna ersätta konstnärskap.

Men jag hoppas att folk sitter i något labb nånstans och försöker få en dator att måla ett mästerverk, jag hoppas att nån spenderar sitt liv på det och är jättelycklig.” (skratt)

Ludwig Sandbacka sitter i en vit studio och ser till höger.
Bildtext "En simulerad verklighet tror jag också vi är på väg mot, om det är dit vi ska? Om det är det vi vill?"

Om du skulle kunna skicka ett meddelande till dig själv om 20 år, vad skulle det stå där?

"Jag hoppas att du är bättre på att leva livet än jag är, bättre på att hantera vardagen." (skratt)

Ludwig Sandbacka står utomhus i en klarblå jacka, han skrattar och drar upp luvan över huvudet.
Bildtext Ludwig Sandbacka