Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Kolumn: Tim Sparv var en symbol för det framgångsrika EM-laget – landslagets ledare försvinner, fotbollsrösten lever vidare

Tim Sparv ser glad ut.
Bild: Tomi Hänninen / Yle

Tim Sparv har spelat sin sista match, delat ut sitt sista tjuvnyp, lett ut styrkorna för sista gången. En symbolspelare för det framgångsrika landslaget stänger dörren. Han kommer ut med en röst som inte tystnar.

Det var talande, på alla sätt och vis.

När Tim Sparv sa tack och hej till landslag, klubblag och en hel spelarkarriär skulle det ju givetvis ske precis just här. Vi har ritat raka linjer mellan Fiskartorpet i Helsingfors och fotbollslandslaget i åratal – och de lika spikraka linjerna har vi dragit mellan landslag och Tim Sparv.

– En stor del av min identitet som fotbollsspelare är landslaget, var Sparvs svar på många frågor om betydelsen att dra på sig en blåvit tröja och kaptensbindeln.

Det är över nu, och det här var månadens mest väntade fotbollsnyhet. När en kropp säger nej får ett huvud säga vad som helst.

84 A-landskamper och ett EM, en av finländsk fotbolls stora i nutid har gjort sitt.

Meritlistan är inte den mest matiga eller omfattande. Titlarna på klubbsidan kom under karriärens bästa år i Danmark, i landslaget har han varit en bärande vägg som aldrig behövt briljera med mål eller dribblingar för att betyda allt.

Egentligen skulle det räcka med att citera förbundsbasen Ari Lahti för att hitta rätt i beskrivningen av den här fotbollsgärningen.

– Finländsk herrfotboll har en enda spelare som har varit lagkapten i alla landslag, från yngsta pojklandslaget till A-landslaget. U21-landslaget har spelat EM en gång och då var Tim Sparv lagkapten. När A-landslaget tog sig till EM för första gången var Tim Sparv lagkapten. Det här är en person som ger kaptensrollen ett ansikte.

Landslaget hade en given ledare

Ett av många minnen av Tim Sparv är en bortglömd Nations League-match mot Wales för ett drygt år sedan. Det var landslagets första landskamp efter coronautbrottet, och det var helt öde på nyöppnade Olympiastadion.

På många sätt var det en tragedi (Finland förlorade, dessutom), men hörseln ringade in Sparvs storhet. Han manade på, styrde och ställde, bökade och brötade.

Det var en uppvisning i röstresurs som ungdomsspelare borde ha fått uppleva, bandat och tagit med sig hem.

Lagkamraterna i landslaget har alltid pratat om Sparvs unika förmåga att uttrycka sig, peppa och prata. När landslaget hade åkt ner till Zenica för att spela VM-kval i höstas fanns Sparv inte ens med i truppen, men alla intervjuade underströk att det här landslaget bara har en lagkapten.

Hade hela perspektivet

Tim Sparv blev en av de allra tydligaste symbolspelarna för det nya, framgångsrika landslaget. Han slet, han fajtades, han styrde, han gjorde sina lagkamrater bättre.

När Finland – på mindre än fem år – gick från hånat och utskrattat i en till synes omöjlig uppförsbacke till hyllat och älskat under en stekhet slutspelssommar, stod lagkaptenen i mitten med hela perspektivet. Han kunde berätta om den ringlande färden dit, han visste att han borde njuta av sista resan med gänget.

Det blev Köpenhamn och S:t Petersburg, en mäktig och märklig slutspelsdebut och tusentals finländska supportrar i Ryssland.

Det glömmer vi aldrig.

Aldrig immun mot kritik

På många sätt blev det också ett sagoslut med det där efterlängtade EM-slutspelet, ett ligaguld på hemmaplan och en framflyttad position i den finländska fotbollsdiskussionen.

När man öppnar munnen kommer man aldrig att vara immun mot kritik, men Sparvs moraliska kompass har riktats om de senaste åren och debattinläggen om Fifas fumliga ageranden och Qatar-VM har onekligen träffat ömma punkter.

Nu har landslagets kommunikativa ledare spelat sin sista match. Efter tretton långa år av landskamper är det slut.

En grovjobbande gnuggare satte avtryck i historieböckerna som spelare. Fotbollsrösten lever däremot vidare in i framtiden.