Hoppa till huvudinnehåll

Familj

Buu-klubben
Yle Watt
MGP

Kroppsaktivisten Karin “Kajjan” Andersson ger fem tips för att förebygga kroppshat hos barn: Vi måste börja tidigt – så de slipper den kamp vi vuxna för

En kvinna sitter på en pianostol och håller en liten pojkes händer upp i luften. Båda grimaserar glatt.
Bildtext Kroppsaktivisten, journalisten och författaren Karin "Kajjan" Andersson med sin 9-åriga son Alfred. Kajjan gästar veckans avsnitt av podden Föräldrasnack och delar med sig tips på hur föräldrar kan förebygga kroppsförakt hos barn.

Hur kan vuxna förebygga kroppshat hos barn? Det börjar med att föregå som gott exempel, säger kroppsaktivisten och författaren Karin “Kajjan” Andersson. Hon gästar podden Föräldrasnack och ger sina bästa tips.

Julen präglas ofta av ett stort fokus på mat. Efter nyår fylls gator och internetflöden av reklam för gym som uppmuntrar till nystart.

Till och med personer som vanligtvis är tillfreds i sin kropp kan mittiallt känna ett sting av dåligt samvete för allt gottande under jul och bli frestade av att göra om sina levnadsvanor i januari. “Nytt år, nytt jag”.

Hur påverkar allt det här barnen?

Carro och Rebecka gästas av kroppsaktivisten Karin “Kajjan” Andersson i veckans avsnitt av Föräldrasnack. Hör Kajjans tips till föräldrar för att förebygga kroppsförakt hos barn, Rebeckas tankar om varifrån hennes egen ätstörning började som ung och Carros reflektioner kring att känna skam över att ha gjort “fel” som förälder.

En ljushårig kvinna i stor grå ylletröja ser rakt in i kameran. Hon har håret uppsatt i en tofs och lutar hakan mot baksidan av ena handen.
Bildtext Karin "Kajjan" Andersson är kroppsaktivist, journalist och författare. Hon har själv lidit av kroppsförakt, ätstörningar och självskadebeteende innan hon fann kroppsacceptans med hjälp av kroppsaktivismen.

Tips 1: Acceptera att vi är en del av problemet

En som funderat mycket på det här är kroppsaktivisten Karin “Kajjan” Andersson som skrivit boken Livsviktigt - en handbok i kroppspositivt föräldraskap.

– Vi behöver förstå hur vi är en del av problemet och att vi kan ge de här tänkesätten vidare till våra barn på samma sätt som vi fått dem av andra vuxna när vi själva var barn. Ganska små förändringar kan ändå göra en stor skillnad.

Hon syftar bland annat på smalhetshetsen, krav på hur kroppen borde eller inte borde se ut och vad är “bra” och “dålig” mat.

– Vi kroppsaktivister jobbar med att hjälpa vuxna som har ett problematiskt förhållningssätt till sin kropp där de kan känna ett hat för sin kropp eller att de utvecklat en ätstörning. Men för varje person man hjälper dyker det alltid upp en ny.

Därför såg Kajjan ett behov av att utveckla verktyg för hur vi kan förebygga kroppshat genom att börja jobba med de här frågorna också med barn.

– Så att de inte behöver sitta och fundera på samma saker om tjugo år som vi gör nu.

Risken med kategoriseringen hälsosamt och ohälsosamt är att vissa maträtter eller födoämnen demoniseras och stämplas som “dåliga” eller “förbjudna”. Det här kan leda till att barn börjar känna skuld eller skam när de äter vissa saker.

Resultatet är en handbok som utgår ifrån Kajjans egna upplevelser som ledde till kroppsförakt, allvarliga ätstörningar och självskadebeteende - innan hon hittade kroppsacceptans med hjälp av kroppsaktivismen.

– Jag berättar om på vilka sätt jag fått lära mig under mitt liv att min kropp är fel och jag ska hata eller straffa den. Sedan har jag försökt formulera olika sätt att lära sig kroppsacceptans och anpassat dem till ett föräldraperspektiv. Hur kan vi som föräldrar prata om kroppar, mat och kost med våra barn? Hur kan vi föregå som goda exempel?

Tips 2: Mat är inte “hälsosam” och “ohälsosam”

Så tillbaka till föräldern som vill börja år 2022 med att leva mer hälsosamt.

Vad behöver man tänka på när det kommer till barnen?

– Det blir lätt fel att kategorisera mat och dryck som “hälsosamt” och “ohälsosamt”. Varken mat eller hälsa fungerar så svartvitt. Äter jag bara grönsaker och inget fett så är inte det hälsosamt för min kropp. Kroppen behöver också olika saker beroende på hur aktiv den är.

Målet med kroppspositivismen är att mat inte ska värderas eller väcka känslor som skuld och skam.

– Risken med kategoriseringen hälsosamt och ohälsosamt är att vissa maträtter eller födoämnen demoniseras och stämplas som “dåliga” eller “förbjudna”. Det här kan leda till att barn börjar känna skuld eller skam när de äter vissa saker.

Istället för att prata om mat som hälsosam kan man barnanpassa näringslära.

– Till exempel kan man förklara hur kroppen behöver olika byggstenar för att fungera och att “röda grönsaker gör det här för din kropp”. Det här behöver dina muskler, det här behöver du för att växa och så vidare.

Jag har jobbat mycket med att skilja på att det där obehaget som dyker upp inte beror på att det är fel på min kropp, utan att det är samhället som säger att min kropp är fel. Men om det är samhället som säger det - då är det samhället vi måste ändra på, inte min kropp.

Men hur pratar vi då om godis eller efterrätter?

– De har också sin funktion: människan har fått smaklökar av en orsak. Det gäller att prata lika neutralt om efterrätter som om all annan mat - att vi till exempel äter godis på fredagar för att det smakar gott. Det är inte värdelöst trots att det näringsmässigt inte tillför samma saker som grönsaker.

Kajjan menar att det viktiga är att undvika laddade värderingar som att stämpla mat som “bra” eller “dåligt”, utan istället förse barnet med information om vad som behövs för en balanserad och näringsrik kost där allt får finnas med måtta.

Tips 3: Barnen ser mer än vi tror

En annan viktig aspekt är att syna sitt eget förhållningssätt till sin egen kropp. Kajjan har gjort en lång mental resa innan hon landade i sin egen kroppsacceptans, men ändå är det här någonting som kräver bearbetning ännu idag.

– Jag kan ännu idag drabbas av ett fysiskt obehag om jag äter någonting som tidigare varit väldigt triggande för mig i min ätstörning. Utmaningen är att det där obehaget lätt kan leda till att man känner att något är fel på en själv och för att lösa det måste man köpa ett gymkort eller börja någon ny diet.

Här hjälper det att lära sig att sätta ord på känslor och försöka förstå varifrån en viss känsla kommer.

– Jag har jobbat mycket med att skilja på att det där obehaget som dyker upp inte beror på att det är fel på min kropp, utan att det är samhället som säger att min kropp är fel. Men om det är samhället som säger det - då är det samhället vi måste ändra på, inte min kropp.

Att jobba med sin egen relation till kroppen är också viktigt eftersom barn ofta registrerar mer än vi tror.

– Det är lätt att tänka att barn bara lär sig av det vi säger till dem. Men de märker också när föräldern står framför spegeln och nyper sig i valkarna, drar i kläder, undviker att vara med på bild, pratar negativt om den egna kroppen eller kommenterar vem som gått upp eller ner i vikt. För oss är det lätt att tänka att sådant bara gäller oss själva utan att tänka på att barn också märker av det.

Det viktigaste vi kan ge barnen är redskap att lyssna på den egna kroppen och information om näringslära - det vill säga vad kroppen behöver.

Det utmanande är att många vuxna kämpar med att acceptera den egna kroppen.

– Ingen känner oss så bra som våra egna barn. Ju mer vi gräver i våra egna känslor desto mer medvetna blir vi. En liten kommentar som att “den där klänningen är jättefin men inte på mig” eller att dra en dyna över magen i soffan för att inte blotta magen kan kännas harmlöst, men för barnet är det ännu en bekräftelse av allt det som syns i samhället kring vilka kroppar är acceptabla och hur.

Det hjälper alltså inte bara att säga en sak om man sedan agerar tvärtom.

– Barnet kanske funderar “varför vill inte mamma visa magen” och kopplar ihop det med att de enda kvinnorna som visar sin mage på löpsedlar eller i reklamer är smala modeller.

Tips 4: Lär ditt barn kommunicera med sin kropp

Ett annat problematiskt begrepp enligt Kajjan fenomenet “cheat day”. Den där ena dagen i veckan till exempel när man får unna sig med vad som helst.

– Vad lär sig barnet av det? Jo, att allt det som konsumeras under den dagen är så dåligt att det inte får göras andra dagar. Det är en onödig värdering som kan leda till ett överätande av de här sakerna, och dessutom tar det bort fokus från att lyssna på den egna kroppen.

Vi människor är livrädda att bli kopplade ihop med begreppet tjock.

Till exempel kan det leda till att man äter saker man inte egentligen är sugen på för den där ena dagen är den enda luckan man tillåter sig själv.

– Det viktigaste vi kan ge barnen är redskap att lyssna på den egna kroppen och information om näringslära - det vill säga vad kroppen behöver. Istället för en “unna dig själv”-dag vore det viktigare att hjälpa barnet sätta ord på känslor som hunger, mättnad och att vara sugen på någonting. Att vara hungrig och sugen på någonting är inte samma sak och vi behöver lära oss att skilja på de känslorna för att må bra.

Det här är egenskaper som många vuxna inte själva behärskar. Kajjan berättar att hon själv ännu lär sig det.

– En “cheat day” slipar bort våra signaler som berättar för oss vad kroppen behöver och vill ha. Istället skulle målet vara att det inte finns förbud eller måsten, utan att vi istället äter enligt vad kroppen behöver.

Tips 5: “Du är inte tjock, du är helt perfekt”

En annan fälla är att som förälder omedvetet utgå ifrån att tjock är något dåligt. Det här kan märkas när ett barn efter en måltid putar med magen och fnissar åt att den är stor. En vuxens instinkt kan vara att snabbt övertyga barnet att “nej nej, du är inte tjock, du är fin”.

Han blev så glad av att se mig och tjöt: “Mamma, du är TJOCK!”. Jag svarade glatt, “JA, det är jag” och kände bara genuin glädje.

Budskapet mellan raderna blir att du är fin så länge du inte är tjock.

– Vi människor är livrädda att bli kopplade ihop med begreppet tjock. Vi har fått lära oss att tjocka människor är slappa, vidriga, lata och äckliga, speciellt kvinnor som ofta kopplas till sitt utseende och sina prestationer.

För Kajjan krävde det många år innan hon kände sig fri från rädslan att bli kallad tjock. Hennes barn har hjälpt henne i processen. Hennes äldsta barn Alfred är 9 år gammal och har autism och en språkstörning.

Hon minns ännu när han var 5 år gammal, och det blev klart hur oskyldigt och fördomsfritt ett barn tänker och ser på saker. Hon hade varit borta en stund och kom tillbaka för att hitta sin son på en trampolin ute på gården.

– Han blev så glad av att se mig och tjöt: “Mamma, du är TJOCK!”. Jag svarade glatt, “JA, det är jag” och kände bara genuin glädje. Det är så fantastiskt att ett barn kan säga något utan en enda negativ klang och att jag bara kände kärlek. Han såg mig, blev glad och slängde in någonting som för honom är en neutral beskrivning.

Idag känner Kajjan en frihet i att få vara och se ut precis som hon gör, utan en press på att vara tvungen att förändra sig.

– Det är en illusion att tänka att kroppsacceptansen skulle komma genom en fysisk ändring. Den kommer aldrig på det sättet. Den måste komma inifrån, med hjälp av en mental resa.

Mer om ämnet på Yle Arenan