Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Anrika italienska textilindustrin under lupp efter dödsolycka – tampas med säkerhet, arbetsvillkor, rekrytering och hållbarhet

Två personer arbetar med trådar vid en textilfabrik i Italien.
Bildtext Laura Boggi och Rosie Impemba har lång erfarenhet av arbete inom textilindustrin. Trots moderna maskiner kräver arbetet noggranna ögon och fingerfärdighet.
Bild: Christin Sandberg / Yle

I Italien dör tre personer på arbetet varje dag. Luana D’Orazio var en av dem. Hon krossad av en maskin i textildistriktet Prato, där garn och tyger till världsberömda varumärken som Burberry, Prada, Armani och Gucci tillverkas.

22-åriga Luana D’Orazio var lärling sedan lite mindre än ett år på sin arbetsplats - ett litet företag med tolv anställda. Hon arbetade ensam vid en varpmaskin, det vill säga en maskin som tillverkar varp, vilket är den längsgående tråden i ett vävt tyg, när olyckan inträffade.

Enligt förundersökningen som genomfördes efter olyckan hade företaget inte de två säkerhetsbarriärer som ska finnas vid maskinen.

Det ena en säkerhetskedja eller nätmur som gör att man inte kan komma nära maskinen. Det andra en fotocellslampa som gör att maskinen automatiskt stängs av om en person överträder säkerhetsavståndet till maskinen.

En kvinna står bredvid en maskin som används inom textilindustrin i en fabrikshall.
Bildtext Valentina Del Confetto från facket CGIL vid en sådan maskin som Luana D'Orazio dog vid, dock på en annan fabrik där det finns både säkerhetskedja och fotoceller.
Bild: Christin Sandberg / Yle

– Ingen av dessa säkerhetsåtgärder fanns på plats, enligt vad som framkommer i förundersökningen, säger Giovanni Santi på det italienska fackförbundet CGIL:s lokalkontor i Montemurlo strax utanför Prato, inte långt ifrån där Luana D’Orazio arbetade.

– Det finns hela tiden en överhängande fara i arbetet inom textilindustrin. Att ta en risk eller begå ett litet misstag kan få allvarliga konsekvenser. Därför krävs ett konstant säkerhetstänk, fortsätter han.

– Men säkerheten har förbättrats avsevärt under de senaste decennierna. Möter du någon som arbetade i fabrikerna här under 1970- och 80-talet så är det inte ovanligt att de saknar en eller ett par fingertoppar.

Andrea Belli som började som hantverkare inom textilindustrin 1976 och som sedan drygt 40 år driver ett företag som tillverkar varp, på samma sätt som på fabriken där Luana D’Orazio arbetade, är noga med att betona att det sker få olyckor i textilbranschen jämfört med andra betydligt mer riskfyllda branscher i Italien.

En man står framför en maskin som används vid tillverkningen av tyger och garn.
Bildtext Andrea Belli har arbetat med textiltillverkning sedan 1976.
Bild: Christin Sandberg / Yle

– Det här är ett yrke som tar tid att lära sig, och därför är vi väldigt måna om vår personal. De är nyckeln för att bibehålla den höga kvalitén som är det som utmärker produkterna från Prato, säger han.

Belli visar den typ av maskin som Luana D’Orazio dog vid och säger att det uppskattningsvis tar tre år att lära sig behärska den fullt ut.

Han visar också hur säkerhetsutrustningen ser ut. Det ska helt enkelt inte gå att komma nära maskinen. Om det ändå sker, ska den slås av automatiskt.

Egen och andra säkerhet

Fabriksarbetaren Stefania Valente understryker att säkerhetstänket är jätteviktigt, men hon har aldrig varit rädd för att arbeta vid maskinerna.

– Visst finns det en utbredd kultur av att ”det inte är så farligt” och viktigt att hela tiden tänka på säkerheten, särskilt när man har arbetat några år, säger hon när vi ses över en frukost under en vecka när hon arbetar kvällsskift.

En textilarbetare står mitt i textildistriktet i Prato.
Bildtext Stefania Valente säger att säkerheten, den egna och kollegernas, innebär att man hela tiden måste vara på sin vakt.
Bild: Christin Sandbergl / Yle

– Men det måste vara en del av jobbet att hela tiden vara på sin vakt och tänka både på sin egen säkerhet och kollegornas. Ser man en kollega ta en risk så måste man säga till på en gång. För det kan handla om sekunder när någon går över gränsen, säger hon.

Stefania är med i facket, och tycker att det är viktigt för att sprida information om arbetarnas rättigheter på arbetsplatsen.

– Det är särskilt viktigt när det kommer nya unga medarbetare, som saknar erfarenhet och inte vet hur arbetsmarknaden fungerar, säger hon.

Svårt locka unga till industrin

Problemet är dock att rekrytera yngre personer. Stefania Valente är 41 år och yngst på fabriken, där hon arbetar.

– Att arbeta på fabriksgolvet är illa sett bland unga idag. Men jag tycker om att gå till jobbet, och trivs både med mitt arbete och det faktum att jag är ledig när jag stämplar ut för dagen.

Åldersstrukturen är också tydlig i Andrea Bellis fabrik.

– Att hitta ny personal är svårt. De unga som kommer hit tröttnar oftast redan efter några dagar. Det krävs flit, noggrannhet och tar ett tag att lära sig, men det är egentligen inte svårt. Det viktiga är att man gillar arbetet, säger Belli.

Textiltillverkning vid en fabrik i Prato i Italien.
Bild: Christin Sandberg / Yle

I en del av fabriken står Rosie Impemba och håller i ett hundratal tunna trådar medan hennes kollega Laura Boggi rör sig mellan raderna av trådrullar för att ändra position på dem enligt Rosies direktiv.

Rosie Impemba har arbetat tillsammans med Andrea Belli och hans syster Elisabetta Belli i 45 år. De började med en varpmaskin och det mesta arbetat gjordes för hand.

Nu finns det ett tiotal moderna maskiner. Men det mänskliga hantverket och ögat är fortfarande avgörande för kvalitén.

Laura Boggi har arbetat i sju år och säger att hon fortfarande lär sig varje dag.

Flera hållbarhetsperspektiv

Belli vill också understryka att säkerheten är en del av att hålla uppe den höga kvalitén i den här industrin som fortfarande till stor del är ett hantverk.

– Vår kvalitetsgaranti gäller dock inte bara kvalité utan inkluderar även hållbarhet ur ett miljöperspektiv, vilket innebär att vi återvinner det material som annars skulle kastas, såsom trådrullar.

Giovanni Santi från facket säger att Prato redan på 1980-talet, då man insåg att det förelåg ett stort problem med gifter från färgning i industrin som läckte ut i stadens vattendrag, utvecklat system för rening och återvinning av vattnet - ett system som gör att vattenkonsumtionen kan hållas nere.

– Det skämtades om att färgen på flodvattnet avslöjade den kommande modefärgen, säger han.

Textilindustrin är en energislukande industri både vad gäller vatten och el.

Dödsfall på jobben, Italien och EU

Under perioden från januari till oktober 2021 dog 772 personer på arbetet i Italien, enligt officiella uppgifter från Inail, motsvarande Folkpensionsanstalten. Det är något färre än året innan. Flest olyckor sker inom byggbranschen, vägtransporter, lagerverksamhet och i jordbruket.

Italien har ur ett europeiskt perspektiv relativt höga dödstal. År 2019 hamnade landet på tionde plats i EU med sina dödstal. Säkrast var det att arbeta i Holland där det skedde minst dödsolyckor. I Finland dog samma år 40 personer på arbetet, vilket var en ökning från året innan.

Men sedan dess har EU satt upp en nollvision. I somras antog nämligen EU-kommissionen en övergripande plan för att stärka arbetsmiljön i unionen mellan 2021 och 2027. EU:s nya vision för arbetsmiljön är att noll personer ska dö på jobbet, och omfattar 170 miljoner arbetande människor i unionen.

Enligt EU-kommissionen har antalet olyckor med dödlig utgång minskat med 70 procent under perioden 1994–2018.

Trots det skadas och dör många på jobbet. 2018 skedde fler än 3 300 arbetsolyckor med dödlig utgång och 3,1 miljoner allvarligare arbetsolyckor i de 27 EU-länderna. Dessutom dör 200 000 varje år av arbetsrelaterade sjukdomar.

Belli tillägger att ytterligare en hållbarhetsaspekt är ”laglydighet”, det vill säga att företaget inte försöker smita undan skatter och andra sociala avgifter.

Det, menar han, är nämligen ett stort problem i den del av Prato där industriföretagen domineras av kinesiska ägare.

Chinatown i Prato, Italien.
Bildtext Chinatown i Prato.
Bild: Christin Sandberg / Yle

Även Giovanni Santi från facket ser detta som ett växande problem.

– Vi vet att det förekommer lagstridiga kontrakt, eller snarare att anställda får kontrakt med lagenligt stadgad arbetstid men istället arbetar betydligt mer än så. Det drabbar de anställda men även andra företag och hela samhället, eftersom de företagen betalar betydligt mindre skatt än andra företag och på så vis även kan pressa ner priserna för sina produkter, säger Giovanni Santi från facket.

Giovanni Santi utanför fackförbundet CGIL Montemurlo utanför förbundets kontor.
Bildtext Giovanni Santi vid fackförbundet CGIL Montemurlo.
Bild: Christin Sandberg / Yle

Under hösten har en grupp arbetare vid företaget Texprint i Prato strejkat under flera månader i protest mot arbetsvillkoren.

De strejkande hade kontrakt på att arbeta åtta timmar om dagen fem arbetsdagar i veckan, men i själva verket arbetade de 12 timmar om dagen sju dagar i veckan för samma lön.

Anrik historia av textiltillverkning

Textilindustrins rötter i Prato går så långt tillbaka som till 1200-talet. Dess kännetecken och det som satt staden på kartan är tillverkning av högkvalitativa garner och tyger till modeindustrin och möbelindustrin. Och staden är fortfarande ett av världens viktigaste center för produktion av yllegarn och tyger.

Tygrullar görs färdiga för leverans vid en textilfabrik i Prato i Italien.
Bildtext Färdiga rullar med tyg klara för leverans.
Bild: Christin Sandberg / Yle

Det finns runt 7000 företag i modebranschen, varav 2000 är direkt involverade i textilindustrin.

– De flesta är små företag och har mellan tio och trettio anställda, säger Giovanni Santi och fortsätter:

– Företagen är väldigt specialiserade. Det handlar om att det är många tillverkningssteg inom textilbranschen, vilka krävs för att upprätthålla den höga kvalitén.

I första hand görs det garn direkt från råvarumaterial såsom bomull, siden och ull. Av garnet tillverkas sedan tyg i flera steg. Tygerna används sedan både till kläder och möbler. Men innan dess ska tygerrna vävas, färgas och ytbehandlas. En del företag är specialiserade på att stryka.

Svårt för små företag att investera

Giovanni Santi berättar egentligen aldrig sytts så många färdiga plagg i Prato, utan det är tillverkningen av tyget som är regionens kännetecken. Men frågan är hur länge det ska hålla.

– Att de flesta företag är så små har setts som deras styrka eftersom det skapar maximal flexibilitet och möjlighet till anpassning efter fluktuerande ordertillgång. Men det innebär också svårigheter för företagen när konkurrensen på världsmarknaden ökar, säger han.

– Det finns maskinutrustning som har många decennier på nacken. Att investera i dyra maskiner och ny teknologi är mycket kostnadskrävande och utgör därmed ett stort hinder för många småföretagare.

Tillverkning av textilier pågår vid en fabrik i Prato i Italien.
Bild: Christin Sandberg / Yle

Trots att branschen har stött på stora motgångar och minskat dramatiskt sedan 90-talet, utgör textilindustrin fortfarande en av de viktigaste industrisektorerna i italiensk ekonomi.

Men framtidsutmaningarna är många. Förutom svårigheter för småföretagen att investera är det svårt att rekrytera personal, både unga och personer med rätt kompetens.

Storleken på företagen i Prato innebär även en stor utmaning för facket när det handlar om att organisera arbetarna. På arbetsplatser med färre än 15 anställda har facket inga representanter. Det var till exempel fallet på Luana D’Orazios arbetsplats.