Hoppa till huvudinnehåll

Jord- & skogsbruk

Plast från tusentals "traktorägg" blir liggande, grävs ned eller bränns när insamlingen inte fungerar

Uppdaterad 05.01.2022 15:42.
Vita plastbalar staplade på varann
Bildtext I mer än fyrtio år har korna fått maten plastinpackad.
Bild: YLE/Ida-Maria Björkqvist

Lantbruken i Finland producerar en tiondel av allt kommunalt plastavfall i Finland. Men eftersom det är både dyrt och krångligt att återvända plasten blir den ofta liggandes på gårdarna eller bränns upp.

Det var i slutet av 1980-talet de började dyka upp, de stora vita äggen vid åkerkanten. Ensilagebalarna fick i folkmun snabbt olika namn – bland annat traktorägg.

De här traktoräggen ersatte höladorna där höet blev sämre under vinterns lopp och gav mindre näring åt korna.

I Finland produceras runt 300 000 ton kommunalt plastavfall årligen, av det kommer ungefär tio procent eller 30 000 ton från lantbruk eller lantbruksföretag. Men för den enskilda lantbrukaren kan plastavfallet innebära problem, mätt både i arbete och i pengar.

– Den officiella mängden plast på gårdarna som MTK och forskare uppger är 12 000 ton, men den siffran anses vara i underkant, säger Lassi Hietanen. Han har som diplomingenjör specialiserat sig på material- och bränsleteknik och ägnat årtionden åt plast och fiber.

Idag finns inget nationellt fungerande system utan varje jordbrukare får göra som hen finner bäst

― Lassi Hietanen

Nästan hälften av det plastavfallet kunde återvinnas, eftersom det består av klara fraktioner, alltså stora mängder av likadan plast. Resten kan utnyttjas till energi. Problemet är hur det ska samlas in från gårdarna. Skalen från "traktoräggen" blir liggande eller i värsta fall bränns upp på gårdarna.

"Om jordbrukaren vill bli av med sitt plastavfall så kostar det 200 euro per ton"

Det produceras så mycket plast i Finland att efterfrågan på avfallsplast inte är stor.

Staten har gått in för att den som producerar avfall också betalar för det. Det gäller företag likaväl som hushåll. Enda undantaget är förpackningar där EU har beslutat att tillverkaren har ansvaret att betala för det avfall som uppstår. Det priset har sedan bakats in i konsumentpriset.

– Situationen i dag är att om jordbrukaren vill bli av med sitt plastavfall så kostar det 200 euro per ton. 100 euro för upphämtning, och om plasterna har blandats så går de till förbränning och då kommer ytterligare 100 euro per ton till, säger Hietanen.

Lösningen är att införa återvinningsavgift på plast

Lassi Hietanen har ett förslag för hur det kunde skötas. Det skulle bli billigare om det fanns en 100 euros återvinningsavgift för producenterna. Den skulle jordbrukaren få lov att betala vid anskaffandet av plasten, men det skulle bli billigare att återvinna plasten.

– Idag finns inget nationellt fungerande system utan varje jordbrukare får göra som hen finner bäst. Hen kan föra plasten till privata eller kommunala avfallsmottagningar eller låta bli.

Men visst har plasten samlats in i varierande grad under åren. MTK i norra Savolax genomförde nyligen en pilotinsamling av plast från cirka 80 gårdar i trakten och fick ihop 400 ton plast, i genomsnitt 5,6 ton från varje gård. Med testet ville man få reda på hur viktigt det skulle vara att samla in plasten och vad som är utmaningarna med det.

– Till största delen handlade det om bär- och mjölkgårdar där det uppstår mycket plastavfall. Problemet är att insamlingen inte är säker. Såtillvida var vår pilot lyckad. Vi samlade in den plast vi hade lovat hämta från gårdarna, en del var sorterad och gick till återvinning och en del gick som blandavfall till förbränning, berättar Anne-Mari Heikkinen som jobbar som projektledare för MTK i norra Savolax med målet att öka gårdarnas lönsamhet.

"Det är olagligt att bränna plasten – för en del samlas de bara i knutarna eller grävs ned"

Nationellt har MTK försökt samarbeta med olika aktörer, men samarbetet har ofta strandat på någonting, och när piloten genomfördes i vintras var avtalet återigen avbrutet med Itäsuomen Murskauskeskus. Det betyder att plasten blir liggande på gårdarna.

Det som samlas in är bland annat rundbalarnas plast, täckduk som används till exempel på jordgubbsfält och plansiloplast. Det kan handla om hundratals kvadratmeter plastduk. Därtill kommer ännu plastkrukor och kanistrar av olika slag.

Siiloja, johon on varastoitu rehua, joka on peitelty suojalla ja muovilla.
Bildtext I en plansilo förvaras stora mängder foder täckt i plast.
Bild: Sami Takkinen / Yle

Den här plasten kan jordbrukaren själv föra till de insamlingsplatser som Suomen Uusiomuovi ordnat. I norra Savolax finns två stycken, vilket betyder att avstånden är långa.

Vad händer med den plast som inte samlas in?

– Det är olagligt att bränna den, men tyvärr förekommer det fortfarande. En del lägger plasten med i sopinsamlingen, en del för själva plastmassorna till soptippen med traktor och för en del samlas de bara i knutarna eller grävs ned, konstaterar Heikkinen.

MTK: "Plastsorteringen i barnskorna"

Utmaningen är att grunderna för plastinsamling har ändrats under åren. Marknaden avgör vilken plast som är mest eftersökt. Ibland har man samlat in enbart balplast och ibland enbart täckplast och ibland har man samlat allt blandat.

– Därför skulle det vara viktigt att plasten sorteras på gården i olika högar, så att balplasten sorteras i färgade och vita skilt – och att täckplasten läggs i egen hög och att jordbrukarna borde kunna lita på att det som lovats också hämtas, säger Heikkinen.

Rosa ensilagebalar i Forsby i Lovisa.
Bildtext Ljusröda rundbalar betyder att en del av inköpspriset går till bröstcancerforskning.
Bild: Yle/Sofia Strömgård

Vad hände med den plast ni samlade in?

– Den sorterade gick till ett företag som gjorde plastgranulat av dem och de osorterade brändes till energi.

Heikkinen tycker att MTK kunde försöka hitta ett företag som skulle åta sig att samla in den källsorterade plasten på gårdarna. Jordbrukarna borde också lagra sin plast så att den är lättåtkomlig för den lastbil som hämtar den och plasten borde förvaras under tak så att den inte är alltför våt och smutsig. Om plasten är våt blir den tung och då kostar det mera att bli av med den.

– Allt det här är lite i barnskorna och det skulle finnas mycket möjligheter till innovation för företag, konstaterar Heikkinen.

Jordbrukarna borde själva organisera insamlingen

Lassi Hietanen går längre och föreslår att jordbrukarna och MTK själva borde vara aktiva i frågan och skapa ett system där det för all jordbruksplast skulle räknas 100 euro per ton i återvinningsavgift i försäljningspriset. Den hundringen skulle sedan redovisas till “Jordbruksplast återvinning rf. eller Ab” som skulle organisera transporten från gårdarna. Det skulle i längden bli billigare för konsumenterna.

Ett sådant här pilotprojekt startas snart i mellersta Finland.

– Med den hundralappen kunde man organisera plasten till dem som kan utnyttja den. Men det borde ovillkorligen då ordnas så att all plast hämtas från gården. Inte så att någon kommer och hämtar bara de bästa bitarna, kanske 30–50 procent, och sedan lämnar resten åt bonden att reda upp, säger Hietanen.

En röd traktor transporterar en rundbal.
Bildtext Här transporteras inte bara foder utan också värdefull råvara.
Bild: Yle

På Jyväskylä yrkeshögskolas institut för bioekonomi hittar vi Annimari Lehtomäki som funderar på hur insamlandet av plasten kunde göras så kostnadseffektivt som möjligt.

– Plast är ett värdefullt material och många skulle kunna använda det, bara logistiken kunde ordnas till rimligt pris. Det finns finländska företag som kan tillverka högklassiga bränslen av plast eller nya föremål av insamlad plast.

I framtiden kan vi i högre grad använda biobaserade och biologiskt nedbrytbara plaster och det pågår forskning kring hur de kunde utnyttjas på bred front. Utmaningen är att de ännu idag är dyrare. Men stigande energipriser balanserar upp skillnaden så att de hela tiden blir mer konkurrenskraftiga.

All plast kan återvinnas till nya produkter

En annan god nyhet är att det går att återvinna även den plast som inte har sorterats. Företaget Wimao Oy har en patenterad teknologi som gör att de kan tillverka färdiga produkter av all sorts plast. Alltsedan i somras samarbetar de med Jyväskylä Yrkeshögskola JAMK.

– Balplasten är ju helt ny plast. Den blir bara lite smutsig och genom det förvandlas den överraskande till avfall. För oss är det utmärkt råvara, säger försäljningschef Juha Höijer.

Sorteringen på gårdarna är en knäckfråga men för plastföretaget i Villmanstrand är det inget problem. De kan återvinna plasten som den är utan att olika plastsorter behöver särskiljas och svarta och vita plaster kan vara i samma hög.

Av den insamlade plasten kan tillverkas nästan vad som helst, allt enligt kundens behov. För tillfället tillverkar företaget ändproppar för Stora Ensos väldiga pappersrullar. I anläggningen i Riihimäki tar man emot sådan plast som Fortum inte har kunnat återvinna till bränsle. Av det görs bland annat lastpallar och transportförpackningar av komposit.

– Här skulle finnas en chans till samarbete med staten och investerare om att ta hand om jordbruksplast. Tekniken finns och plasten ligger oanvänd så nu borde vi samla gänget och finansieringen för att fixa grejen, säger Höijer.

Processen använder en del el, men det uppstår inget avfall eller rökutsläpp. Plasten kan dessutom användas om och om igen.

– Fabriken har ingen pipa och klimatfotspåret är inte stort, intygar Höijer.

Rundbalarna kanske i framtiden ersätts av tornsilon eller plansilon

För den som undrar hur framtiden ser ut för rundbalarna menar Michael Johansson VD på Elho, som bland annat säljer inplastare, att användningen förmodligen kommer att minska.

– På sikt går utvecklingen mot större jordbruk där ensilaget förvaras i tornsilon av stål som också tillåter automatutfodring, förutspår Johansson.

Ett annat alternativ är så kallade plansilon där ensilaget förvaras inpackat i plast på marken.

Men de kommer knappast att få lika fina smeknamn.

Har du synpunkter på plastinsamlingen inom jordbruket? Kommentera fram till klockan 19 i kväll!

Diskussion om artikeln