Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bokrecension: Föräldraskap centralt tema i flera nya barnböcker

Fyra pärmar till barnböcker.

Det utkommer med jämn ström smarta, roliga, och sorgliga böcker för både de mindre och för de som nyligen gett sig in i läsandets konst. Vi har läst några aktuella barnböcker ur höstens finlandssvenska bokskörd.

Stark debut om sorg och längtan hos ett flyktingbarn

Debuten Ni är inte min mamma är en skildring som oomskrivet går rakt på de svåra sakerna. I centrum står Aysha - ett barn som ensam har kommit till Finland, som bor på en flyktingförläggning och som ibland får höra fula saker om sin hudfärg i skolan.

Samtidigt som de vuxna kämpar med att finnas till för Aysha, lär hon sig hantera sina egna känslor och sin saknad efter sin egen mamma.

Efter att ha läst ett par sidor av boken, är mitt spontana intryck ett tyst “oj” - jag vet inte om det är av förvåning, förskräckthet eller på grund av att jag är imponerad av att Frank Furu vågat ta sig an ett så tungt ämne.

Det visar sig vara imponerad jag är. Det är inga skojiga saker boken handlar om, men det i sig är grunden till en fantastisk möjlighet att öppna upp det här ämnet tillsammans med ett barn.

På bilden ses en man som tittar in i kameran. Han håller ena handen mot sitt huvud.
Bildtext Frank Furu har jobbat med ensamkommande flyktingbarn i nästan 10 år.

Realiteten är, att det finns många ensamma barn som kommer till Finland som flyktingar. Furu gör oss alla en stor tjänst, då han via sitt arbete med ensamkommande flyktingbarn, har tagit sig an uppgiften att dela med sig av sina minnen och erfarenheter genom en barnbok som är verkligt behövd.

Den grågula himlen över staden Aysha bor i gör mig rent gråtmild - likaså de sprakande färgerna, de symboliska djuren och flickans längtan efter sin riktiga mamma.

Hoppet sirar trots allt igenom berättelsen - inte minst i det sista uppslaget där illustratören Linda Bondestam har fångat något av en tidlös stämning: Barn vid stranden, barn med en annan hudfärg, upptagna med sina egna sysslor. En vit man som sitter och iakttar scenariot.

Massor av barn sitter och står runt ett bord. Några spelar Kimble.

Furu undviker att måla upp Finland och vårt lands vithet, som något slags räddare i nöden. Däremot har boken en närapå filosofisk dimension som påminner om livet självt, och är emellanåt rent poetisk: “Dagarna går, dåliga och bra dagar. Ibland blir det många bra dagar. Då glömmer jag att vara ledsen”.

Sammantaget har helheten en märkligt tröstande effekt. Jag fastnar speciellt för Bondestams förmåga att illustrera ur flera olika och tidvis oväntade perspektiv, som om helheten vore filmad med olika typer av kameralinser. Det här är en mycket fin bok, som är nominerad till Runeberg junior-priset 2022.

Frånvarande medelklasspappor

Jag vill skriva att Fakta om pappor är en riktig hipster-bok, ifall inte själva begreppet hipster hade känts så grymt förlegat. Men alla detaljer, frisyrer och situationer i boken utspelar sig i en realitet, där 40-åriga pappor seglar omkring med tatueringar och Jack Cousteau-mössor bland sina inredningsattiraljer, sina jobb på reklamfirmor samt sina egna barn.

Och ja - i centrum finns en pappa som tar hand om barnet. Ifall boken vill ta ställning för något slags modern tappning av familj - ett undantag från den typiska kärnfamiljen i vilken mamma är den klassiska omhändertagaren, så är jag inte alls så övertygad eller berörd som det känns att jag borde vara.

Bilderboken Fakta om pappor är författaren Oskar Kroons och illustratören Jenny Lucanders första samarbete. Jag får en stark känsla av att Kroon, vinnare av Augustpriset 2019, skrivit boken som ett självberättigande till alla trötta och irriterade pappor som upplever att det på något sätt måste vara okej att vara så.

I boken ger pappan kortfattade svar på frågor och stirrar ner i sin telefon medan han drar iväg barnet till dagis. Pappan är trött och frånvarande, barnet är den uppmärksamma berättaren och iakttagaren, den som bidrar med äventyrslustan och livsglädjen.

Så småningom tar boken en smått humoristisk ton som i lekfull anda glorifierar dessa pappor: “Pappor är också människor. Dom lever och kan tvätta alla kläder. Dom håller koll på tider och betalar i affären. Dom kan vakta andra hundar och ligga i soffan och läsa tjocka böcker om nyupptäckta arter i världen och djupa djungler.”

Ett kontorslandskap där människor sitter vid datorer. Längst fram en man i skrivbordsstol och på en tavla står det "Jobba, jobba, jobba".

Boken fångar en tidsanda och en specifik typ av föräldrar som är mitt uppe i karriären och upptagna med att få småbarnsvardagen att hänga ihop.

Bildvärlden utgör en väldigt tydlig verklighet i nordisk storstadsanda, en verklighet som Jenny Lucander gjort väldigt bekant. Lucanders bildspråk är levande och talar klarspråk både i färg, form och uttryck. Hennes sinne för detaljer ger helheten sin specifika stämning - klottret på husväggarna, en cyklande fartdåre som far genom parken. Hemma ligger soppåsarna i tamburen, på väg ner.

Miljön är väldigt beskrivande för den jäktade medelklassfamiljen. Så är även det medryckande språket som trovärdigt iakttar världen ur ett barns synvinkel: “Alltid ska man skynda.”

Det jag motvilligt hänger mig upp på är den genomgående passiva inställningen till status quo. Den satiriska skildringen av den trötta 2020-pappan är påtaglig och humoristisk, men saknar ställningstagande.

Om Kroon har gett sig in på att kommentera medelklasspappors mentala frånvaro och trötthet i vardagens gilla gång, så kunde han kanske ha löpt linan ut och även ägnat några sidor till någon form av självreflektion eller samhällskritik - svängt på steken och blåst lite oväntat liv i pappan så att även barnet hade häpnat?

Som det är nu förblir Fakta om pappor enbart en kommentar och ett trött konstaterande: Pappor är trötta. På jobbet längtar de efter sina ungar. Någon gång reste pappor runt jorden och badade i alla hav. Vad den egentligen vill säga om dessa pappor, förblir osagt.


En underbar mamma

I Katarina von Numers-Ekmans och illustratören Lotta Fors bok En underbar mamma är också föräldraskap ett centralt tema. Ebba upptäcker att kompisen Mirabell har en mamma som är snäll, berättar fina historier om när Mirabell föddes och doftar härligt av äppelschampo.

Och så bygger hon kojor med Ebba och Mirabell - något som Ebbas egen mamma inte alls verkar ha tid med.

En kvinna med mörkt kort hår och glasögon ler.

Allting dras till sin spets när Ebbas mamma inte alls är intresserad av teaterpjäsen som Ebba har skrivit till sin mamma på morsdagen. “Jag vill ha en annan mamma. En som är glad!” skriker Ebba. Den meningen fångar hela bokens essens i sin enkelhet och styrka.

Ebba slänger sitt morsdagskort i postluckan åt Mirabells mamma och rymmer iväg till parken, där samvetskvalen kommer ifatt henne. “Jag har skrikit åt min mamma och gett mitt morsdagskort till en annan mamma. Jag är ett hemskt barn.”

Det är inga enkla teman som som von Numers-Ekman tar itu med i sin fjärde barnbok. Tematiken som rör sig kring ett barns missnöje med sin egen mamma och beundran för en annan, förstärks i och med Lotta Fors enkla och färgmässigt varma illustrationer där gester och ansiktsuttryck är speciellt talande.

Boken känns pedagogisk till sin uppbyggnad - den presenterar ett problem, kulminerar i en kris och får sin lösning på slutet. Emellanåt söker språket sin form, det finns meningar som ter sig överflödiga och radbyten som känns omotiverade.

Boken representerar trots det en viktig berättelse om att hantera känslan av att vara förbisedd av sin egen mamma. Den är också samtidsmedveten på så sätt, att den inkluderar icke-vithet samt att pappor är helt frånvarande.

Ny börja läsa-serie av Klingenberg och Sandin

De som nyligen gett sig in i läsandets konst, har kanske stött på läseboksserien Ordresan, som författaren Malin Klingenberg varit aktuell med vid sidan av hennes barnlitteratur.

Nu är Klingenberg aktuell med en ny Börja läsa-serie tillsammans med illustratören Margareta Sandin. I den återvänder Klingenberg till persongalleriet i staden Södervik, som lågstadieelever tidigare lärt känna genom läseböckerna.

Författaren Malin Klingenberg.

Den lättaste och första boken i serien, Mormor Mai, är skriven med versaler, korta meningar och enkla ord. Kombinationen mellan de lättillgängliga texterna och de detaljrika bilderna gör att helheten, trots lättlästheten inte blir ointressant. Det här är en perfekt syskonbok där ett äldre syskon kan briljera med att kunna läsa för ett yngre syskon som följer med i bilderna.

Den andra boken i serien, Kevins lag, för läsandet ett steg längre. Versalerna har utbytts till vanlig text, men meningarna är fortfarande korta och dialogen enkel att följa med i. I boken känner Kevin sig ensam, varpå han beger sig runt i Södervik för att samla ihop ett fotbollslag.


Vim och Galonis, den tredje och mest avancerade boken i serien, handlar om bröderna Bo och Björn som mestadels bråkar med varandra. Det här är en bok som är indelad i kapitel och som utspelar sig på flera olika ställen, vilket ger den mer oerfarna läsaren en känsla av att verkligen plöja igenom en riktig bok. Genom att återvända till småbarnsleken om superhjältarna Vim och Galonis, lyckas de två bröderna hitta varandra på ett nytt sätt.