NHL-kolumnen: På tok för lite, alldeles för sent – nu är det då dags för storstjärnorna att öppna munnen gällande landslagshockeyns totala förfall
En vecka efter att NHL drog sig ur OS verkar sanningen äntligen gå upp för superstjärnorna. Connor McDavid noterade att ingenting kompenserar för OS och Brad Marchand ifrågasatte ligans beslut. Hör ni pojkar: tåget gick redan.
I årets sista NHL-podd tar Mattias Simonsen och Anders Nordenswan med tunga hjärtan ut forwardarna och formar kedjorna för Lejonens alla tiders drömlag, som förblir en dröm – kanske för evigt.
Drömlaget som inte blir av del 2 – här är mångsidigheten som Lejonen aldrig har haft, men som inte försvinner på fyra år heller
Besviken som ett envist barn när den länge efterlängtade drömjulklappen uteblev, trots att föräldrarna hela hösten tonat ner förväntningarna. Så kändes det för mig och ett antal miljoner andra hockeyentusiaster när NHL kom med det slutgiltiga beslutet om att skippa OS i Peking.
Tänkte faktiskt totalt rikta blicken framåt på NHL-våren och ta en hermetiskt tillsluten paus på några år från ordmonstret ”NHL-OS”. En bitter totalbojkott var tanken.
Men det får bli ännu sista en kolumn om drömmen som gick i kras.
Orsaken: nu när tåget har gått börjar NHL:s storstjärnor äntligen protestera – alltså de som verkligen kunde ha påverkat beslutet. Ännu bittrare för dem av oss som förvånats över stjärnornas passiva inställning.
Gomorron. Och gonatt.
Varför först nu Connor?
Det krävdes tydligen en lugn julhelg för att världens mest hajpade hockeyindivid, Connor McDavid, skulle inse att det faktiskt inte fanns någon biljett till Kanadas OS-lag i julklappsstrumpan. Inga reklamationsbrev, mejl eller fax till Korvatunturi hjälper – lille Connor blir utan sin karamell.
Nu klagar då McDavid i offentligheten på hur det gått åtta sedan NHL var med i OS och att hockeyn bara inte kan vara så här länge utan en turnering där alla de bästa drabbar samman. No shit, Sherlock.
I samma veva konstaterar hockeyguden också att just OS är den största scenen i sportvärlden. Att NHL:s medverkan på den scenen bara inte går att kompensera för. Det säger grenens största affischnamn nu – när det är för sent.
McDavid var en av de tre spelarna som Kanadas ishockeyförbund redan i oktober anmälde till Lönnlövens OS-trupp. Han har med andra ord verkligen hunnit suga på karamellen en längre tid.
Hur kan det vara att han inte lobbade för OS under senhösten när orosmolnen hopade sig? För en som följt diskussionen gällande NHL:s OS-medverkan under de senaste veckorna har det faktiskt känts närmast som att de nordamerikanska storstjärnorna egentligen inte riktigt bryr sig.
Jo, kul med OS, men vi tar det sen.
Nu när McDavid insett att han missar sin andra chans till att spela i OS slogs han antagligen av tanken om hur han kanske inte längre är lika självskriven och central om fyra år, när NHL enligt egen utsago ska vara med i OS igen (tror det när jag ser det).
Att det verkligen verkar ha blivit ett brutalt uppvaknande till verkligheten, underströk McDavid genom att nu berätta hur han trots alla hot om karantän skulle ha varit färdig att åka till Peking.
Så lät det inte riktigt en dryg vecka tidigare – alltså innan det slutgiltiga beslutet slogs fast. Då fick inte superstjärnan annat ur munnen än att han var orolig för hur det skulle bli i Peking. Åtminstone för mig lät det som McDavid inte ville åka – tippar att Gary Bettman hörde samma budskap.
Varför först nu Brad?
En annan stjärna som med enormt stor sannolikhet skulle ha varit med i Lönnlövens bästa möjliga lag är Boston Bruins-ikonen Brad Marchand, 33 år. För åtta år sedan fick Marchand inte rum i Kanadas OS-lag och som 37-åring år 2026 är han knappast aktuell.
Marchand kom också han efter julhelgen ut i offentligheten med ytterst bittra kommentarer – alltså efter NHL:s officiella OS-beslut.
”Varför fick inte spelarna välja själva?”, var Marchands huvudbudskap och det framgick tydligt att han, precis som då uppenbarligen även Connor McDavid, skulle ha varit färdig att leva med riskerna och åka till OS.
Motfrågan också i det här fallet: varför höll du käft när det begav sig?
NHL-kommissionärerna Gary Bettman och Bill Daly var mycket tydliga med hur illa de gillar tanken om att spelarna åker till OS på presskonferensen som de höll i samband med NHL-höjdarnas möte i början av december. Och spelarfackets chef Donald Fehr var passivt inne på samma linje.
Hur kunde Marchand, McDavid och övriga stjärnor, som trots allt hade blodad OS-tand, undvika att inse att det bossarna höll på med var en förberedande manöver innan ligans medverkan i vinter-OS 2022 officiellt inhiberades?
Speciellt som hela den nordamerikanska NHL-journalistskaran direkt efter presskonferensen började öppna vägen för OS-avhoppet. ”Vi ser alla vart de är på väg”, kunde man läsa och höra överallt där det skrevs eller talades om NHL (finns det mer inställsamma journalister?).
NHL:s varande eller icke-varande i OS bygger på kollektivavtalet mellan ägarna (=NHL) och spelarfacket (=NHLPA). Spelarfacket består av en mycket lätt administrativ organisation – och spelarna. Spelarna har makten i NHLPA, precis som ägarna i NHL.
Med facit i hand gällande hur heta på OS-gröten storstjärnor som McDavid och Marchand var/är, känns det totalt omöjligt att förstå hur stjärnorna inte generade en kraftig pro OS-kampanj efter NHL-chefernas möte.
Spelarna som hade åkt till OS är samtidigt ishockeyns klarast lysande stjärnor. Spelare som McDavid, Crosby, Marchand, Matthews, Ovetjkin, Pastrnak, Hedman, Barkov, MacKinnon etc. kunde ha gjort gemensam OS-sak och gjort det högljutt – om viljan på riktigt fanns.
Nu låter de försenade klagosångerna bara patetiska – och barnsliga.
Problemet är gemensamt – så även lösningen
Brad Marchand kommenterade också NHL-ägarnas fokus på intäkter och kritiserade dem för att inte bry sig om något annat än pengar. Åter ett exempel på tomma och förutsägbara ord efter att OS-tåget har lämnat perrongen.
Såklart tänker NHL-klubbarnas ägare främst på sin egen oberoende liga och intäkterna därifrån.
Som OS-hockeyn nu var upplagd fanns det egentligen ingen uppsida för ägarna. Inga intäkter och dessutom risk för att de högt avlönade stjärnspelarna skadar sig i landslagströjan mitt under NHL:s grundserie.
Om spelarna verkligen vill påverka och få till stånd en kontinuerlig och totalt accepterad medverkan i OS, så måste de sluta göra kompromisser i ärendet. Ligan är egentligen ingenting utan sina stjärnor, vilket betyder att makten finns om man tar den och agerar som en enad front.
Det verkar trots allt som att det fortfarande finns en äkta hunger hos spelarna att representera sitt land i en regelbundet återkommande och trovärdig ”best on best”-turnering.
Om så är fallet borde NHLPA med stjärnorna som galjonsfigurer inleda en aktiv och ihållande påverkningskampanj om att OS med NHL-spelare är ett måste.
Målet borde vara att NHL, NHLPA, IIHF och IOK sitter ner och arbetar fram ett hållbart turneringskoncept – istället för en plåsterlösning som alltid bara täcker en eller två turneringar åt gången.
En fungerande lösning skulle kräva att IOK och IIHF medger vikten av att NHL är med i OS och gör det ekonomiskt hållbart för klubbägarna att pausa ligan i två till tre veckor mitt under säsongen. Personligen har jag en tydlig åsikt om det bästa alternativet, men den lär förbli utopi.
Hur som helst så behövs det en förändring i tänkandet, för just nu är landslagshockeyn verkligen på dekis. Det är tragiskt och smärtsamt att bevittna förfallet.
OS blir för andra gången i sträck en urvattnad EHT-turnering, World Cup är ett totalt frågetecken, IIHF klarar inte av att ordna juniormästerskap vare sig för pojkar eller flickor och år för år blir det allt mer tydligt hur ihåligt herr-VM är när hockeyfansen samtidigt kan följa med NHL-slutspelet.
IIHF:s kronjuvel, som i vår landar i Tammerfors, är väl ungefär som fotbollens nya Conference League. Kul i sig men bara ett tröstpris när de stora pojkarna spelar på större arenor.
Tack för att du läste – och trots den här klagosången: gott nytt år!
Källor: nbcsports.com, theathletic.com, nhl.com